Scroll to top

Om oss

Uppdrag Mission

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga. Det är de rörelserna vi följer i vår tidskrift. Det första numret kom ut 1846, och sitt nuvarande namn, Uppdrag Mission, fick den 2011.
Uppdrag Mission ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan.
Välkommen att läsa och bli inspirerad!

Nya barn i ny kyrka

Nya barn i ny kyrka

Andra söndagen i september var biskop Karin i Örsundsbro…

”En vacker del av helheten”

”En vacker del av helheten”

Under rubriken ”Våldsmotstånd och fredslängtan” samlade Kristna Fredsrörelsen och…

”Hoppas att du inte glömmer oss”

”Hoppas att du inte glömmer oss”

Efter sex år återvänder Faiaz Dowlatzai till Lesvos som...




Det viktiga vanliga

Mats Leijman

Barnläkare, förtroendevald på flera nivåer i Svenska kyrkan och ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse

Ledare

Det viktiga vanliga

”På återseende!” eller ”Vi ses!” – så avslutar vi ofta möten. Vi har en önskan om att vi ska träffas snart igen.

Under pandemin har många fått uppleva att detta återseende har blivit en oviss väntan. Inställda besök på äldreboenden eller begränsade möjligheter att få träffas i församlingsgemenskapen har gjort oss medvetna om att det är smärtsamt att inte få känna närhet till andra.

Å andra sidan har den digitala tekniken gett oss möjligheter till nya möten med människor över hela världen. Att få se ett ansikte ger en ny dimension även om vi inte kan träffas fysiskt.

Vi har alla genom pandemin och isoleringen blivit påminda om hur viktig den vanliga vardagen, den som vi ofta tar för självklar, är.

I detta nummer berättar Nokwanele Mbewu, samordnare för mentormammornas arbete i Kapstaden, hur pandemin påverkat livet i Sydafrika. Mentormammorna har lyckats ställa om verksamheten men saknat möjligheten att kramas och att sjunga tillsammans. En rad svenskar som har fått vara med om återöppnandet av samhället här berättar om vad det vanliga ”normala” betyder: vikten av att få gå till sopplunchen, sjunga i kören och fira nattvard tillsammans.

Under pandemin har vi alla också fått ana lite av den smärta som många flyktingar lever med, de som har tvingats lämna familj och vänner. Hoppet om att få träffas igen är ständigt närvarande, men för många är ovissheten påtaglig. Kommer vi att få ses? När och hur? För detta finns inget vaccin. Det är en uppgift som vi måste ta oss an tillsammans. Vi kan vara ett stöd för dem som lever i ovissheten och vara med och påverka samhällsutvecklingen så att medmänsklighet får vara i centrum.

Jag önskar dig mycket spännande läsning.

Vi ses!