Namn: Annika Davidsson

Bor i: Örebro

Ägnar mig åt: är pensionär, tidigare lärare i svenska och engelska

■ ■ ■ Efter min pensionering har jag varit volontär i Vivalla i Örebro och undervisat invandrarkvinnor i svenska. Det ger mig väldigt mycket att få bli vän med dessa underbara kvinnor. Det ger mig hopp för framtiden att se hur de som kommer från skilda länder och religioner respekterar varandra och blir vänner. Tyvärr lär de inte känna så många infödda svenskar, men de är glada för de kontakter de har. Pandemin har fört mycket sorg med sig, men inget ont som inte har åtminstone lite gott med sig. Ute på promenad hälsar vi på och pratar med okända människor i större utsträckning än tidigare. Vi sitter liksom i samma båt allihop, och hjälpsamheten och omtanken har ökat avsevärt. Mitt hopp är att denna gemenskap ska fortsätta även när allt blir som det var förr. Det bästa från den här tiden kan vi behålla. Ytterligare något som inger mig hopp är att allt fler tar klimathotet på allvar och är beredda att ompröva sin livsstil på det personliga planet, även om det naturligtvis behöver åtgärdas även i betydligt högre instanser.

Namn: Anselm Cheung

Bor i: Hongkong

Ägnar mig åt: är arkitekt och formgivare

■ ■ ■ Sedan nedstängningarna började har jag ofta tänkt att vi lever i den värsta tiden i historien. Men nyligen fick jag för mig att börja studera kinesisk historia för att hitta nya insikter i livet. Jag har trott att det som vi kallar vårperioden och höstperioden, när Konfucius levde, var en hoppfull tid, men egentligen var det en tid när samhällsordningen höll på att falla sönder. Och ändå, av kärlek, fortsatte han att predika om att leva på rätt sätt. Jag tror att Jesus under den tid när han predikade inte heller fick se så många påtagliga tecken på att människor förstod vad han sa. Med dem som förebilder borde vi kanske leta på fler ställen för att hitta större tecken på hopp?

Namn: Eva Danielsson

Bor i: Kalmar

Ägnar mig åt: är verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Bilda

■ ■ ■ I mitt arbete är jag engagerad i ett projekt tillsammans med Kalmar kommun där vårt mål är att skapa mötesplatser för utrikesfödda föräldralediga för att de ska få träna svenska och för att vi ska kunna ge samhällsinformation. Under en pandemi blir detta svårt. Vi kan inte bjuda in till fysiska träffar, och deltagarna blir isolerade och tappar svenskan. Hopplöst? Men ett hoppets tecken är att vi kan bjuda in till promenader och att vi kan hålla kontakten digitalt. Vi hittar vägar, bokstavligt talat. För mig är längtan efter gemenskap och efter att mötas ett hoppets tecken denna vår. Även när det inte blir så storartat som vi hade tänkt oss så kan det lilla vara något stort för den som väntar och längtar.

Namn: Judit Urban

Bor i: Bryssel i Belgien, är ursprungligen från Ungern

Ägnar mig åt: är tjänsteman på en EU-institution

■ ■ ■ Som heltidsarbetande och mamma till fyra barn har jag inte haft så mycket tid för volontärarbete de senaste 15 åren. Men jag insåg hur isolerade vi har blivit på grund av åtgärderna för att stoppa smittspridning, min familj också, och isoleringen skapar så många problem för alla generationer. Därför gick jag med i ett projekt som heter Un jeune chez moi (En ung människa hemma hos mig). Det är en grupp volontärer, familjer och enskilda som riktar sig till unga människor i och runt Bryssel, unga som studerar eller arbetar och befinner sig långt hemifrån i studentkorridorer. De får chansen att komma ur sin vardagsisolering och göra något helt annat under en dag eller en helg – äta tillsammans, se en film, prata länge efteråt … Det finns så många möjligheter att vara ett tecken på hopp även om vi bara kan göra något litet, och det här initiativet är ett bra exempel. Jag hoppas att fler och fler kommer med och att unga fattar mod och tackar ja till inbjudan.

Namn: Karin Edwardsson

Bor i: Jönköping

Ägnar mig åt: är kyrkomusiker i Kristine kyrka i Jönköpings församling, körledare, keramiker och hönsägare

■ ■ ■ Igår stod jag utanför kyrkan och pratade med människor som gick för att lördagshandla på torget. Flera av dem sa: ”Jag har fått första sprutan nu!” Ett särskilt skimmer syntes i deras ögon, ett hopp om att det faktiskt finns ett slut på denna pandemi. Det var så påtagligt! ”Du ger kraft att möta livet. Vem kan leva utan dig? Livets Herre, alltings Fader, ge oss liv, ett liv med dig!” Så sjöngs det i psalmen i en av vårens TV-gudstjänster. Och trots torftigheten som finns i att fira gudstjänst på distans, så kände jag någonstans Andens vind, en hoppets stråle blåsa genom rutan. Den nådde mig där hemma i soffan. Ibland, kanske bara för en sekund, spricker ljuset fram och berör våra hjärtan. Håll kvar den strålen. Bevara den i ditt hjärta.

Namn: Larissa Aguiar Garcia

Bor i: São Paulo i Brasilien

Ägnar mig åt: är engelsklärare och medlem i ECHOS, Kyrkornas världsråds ungdomskommission, talesperson för Thursdays in Black-kampanjen och ledare för dansgruppen i min församling

■ ■ ■ Nu när vaccineringen äntligen sätter igång i Brasilien – trots de politiska dispyter som försenade den – ser jag hoppet om att få återvända till det normala. Dessutom, närmare min vardag, med hybridundervisning kan jag träffa mina elever utan skärm och se hoppet om den dag när vi kan samlas i klassrummet igen. Men mest har jag sett hoppet i kyrkan: matdonationer som räcker till de församlingsmedlemmar som behöver dem, också från andra församlingar, webbsända gudstjänster som kändes så nära att jag kunde ha varit med i kyrkorummet, och gemensam, planerad bön och fasta som påminner oss om att vi fortfarande befinner oss i pandemin men kan vara som Abraham så som han beskrivs i Romarbrevet 4:18: ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde.”

Namn: Lawrence Iwuamadi

Bor i: Bogis-Bossey nära Genève i Schweiz, är ursprungligen från Nigeria

Ägnar mig åt: är föreståndare och professor i ekumenisk bibelhermeneutik på Kyrkornas världsråds ekumeniska institut i Bossey samt romersk-katolsk präst

■ ■ ■ Påvens besök i Irak nyligen är ett stort tecken på hopp, och det bekräftar att vi är människor tillsammans oavsett vilken tro vi har. När vi ställs inför kulturkrockar och krig behöver vi sådana brobyggande insatser som samlar människor till en enda mänsklighet. Covid-19 har gjort att vi inte på samma sätt uppmärksammar våldets allvar och de förföljelser som människor fortfarande blir utsatta för på grund av sin etniska identitet och sin tro. Mitt i pandemins utmaningar kom påvens Irakbesök som ett påtagligt tecken på hopp i Mellanöstern och för världen. Jag känner mig styrkt av att Kyrkornas världsråd också har ett starkt engagemang för att bygga broar och arbeta för en bättre värld.

Namn: Martina Viktorie Kopecká

Bor i: Prag i Tjeckien

Ägnar mig åt: är präst i den tjeckoslovakiska hussitkyrkan samt familje- och krisinterventionsterapeut, utsedd till goodwillambassadör för Tjeckien

■ ■ ■ Det har redan gått ett år sedan pandemin började i mitt hemland. Förra året fick vi fira fastan och påsken i karantän. Och vi insåg att kyrkan inte är bara en byggnad utan också vårt hem, eller snarare att kyrkan är närvarande i våra familjer, i våra hjärtan, och att våren visar oss hur vacker ”kyrkan” är när den blir synlig i naturen och i alla skapade varelser. När vi inte kan gå ut går vi inåt, vi mediterar, vi ber. Och när vi kan gå till kyrkan igen ska vi inte glömma kyrkan överallt runt oss. Allt som vi lär oss i livet är viktigt, och naturen är en av de bästa lärarna vi har.

Namn: Mats Tängermark

Bor i: Malmö

Ägnar mig åt: är biträdande rektor för Hyllie Park folkhögskola och ersättare i kyrkorådet i Malmö pastorat

■ ■ ■ Sociologen Zygmunt Bauman, som bland annat skrev om samtidsmänniskans ensamhet och vilsenhet, lär ha sagt att det som gav honom hopp var alla situationer, i stora och små sammanhang, där människor med olika perspektiv möts runt ett bord, ser varandra i ögonen, berättar och lyssnar. Att arbeta på en folkhögskola är att få delta i sådana samtal varje dag, just nu mest på skärmar. Där möts människor med de mest skilda bakgrunder och livshållningar. Där byggs de mest oväntade vänskaper. Och de där samtalen, de pågår hela tiden runtomkring oss, oavsett vilka nyheter som trendar på Twitter för tillfället. Det ger mig hopp.

Namn: Nils Bernhold

Bor i: Harare i Zimbabwe

Ägnar mig åt: är Act Svenska kyrkans representant i Zimbabwe och i Eswatini (tidigare Swaziland)

■ ■ ■ Ljudet av regn som faller är för mig nog det mest hoppingivande i Zimbabwe just nu. Sedan november månad har större delen av landet fått riklig nederbörd. Efter flera år av torka och missväxt har nu dammar och vattenreservoarer fyllts, och den kommande skörden väntas bli bättre än på många år. I ett samhälle som har en omfattande arbetslöshet och som är präglat av politisk och ekonomisk osäkerhet är jordbruket, och den inkomst det bringar, avgörande för de allra flesta. I förlängningen innebär regnet också hopp om minskad ekonomisk utsatthet, minskad undernäring, en ökad närvaro av flickor i skolan och, sist men inte minst i dessa Corona-tider, ökad tillgång till hälsovård för alla.

Namn: Suzan Younan

Bor i: Erbil i Irak, ursprungligen från USA med assyriska rötter

Ägnar mig åt: är regionrepresentant för Act Svenska kyrkan i Irak och Libanon

■ ■ ■ Det är stort för mig att få representera Svenska kyrkan här i Irak och också i Libanon. Att få höra till en organisation som arbetar för att bemyndiga kvinnor och unga människor och som står axel vid axel med utsatta grupper – det är en dröm som ar blivit verklighet för mig. Jag är ju assyrisk amerikan och har kommit tillbaka till mitt hemland Irak, och jag hoppas att påvens besök här har visat världen inte bara vårt vackra språk utan, och det är ännu viktigare, den överlevnadsförmåga och den livsglädje som finns i den assyriska gruppen här. Vi är stolta över att vara en del av den rörelsen. Trots IS och trots pandemin kommer vi att fortsätta att utforska, bygga och komma tillbaka till Assyrien. Påvens besök här ger moraliskt stöd till Iraks kringrända och försvagade kristna minoritet och kommer förhoppningsvis att uppmuntra Iraks ledare att anstränga sig mer för att skydda de många minoriterer som har Irak som sitt hemland.

Namn: Rosemarie Wenner

Bor i: Nußloch nära Heidelberg i Tyskland

Ägnar mig åt: är biskop emeritus i United Methodist Church, tjänstgör som Geneva Secretary of the World Methodist Council

■ ■ ■ Eftersom pandemin fortsätter vore det enklare att berätta om tecken på förtvivlan. Men jag letar efter tecken på hopp och hittar dem: I mitt arbete för World Methodist Council kommer jag i kontakt med migranter och flyktingar, och jag är upprörd över den katastrofala situationen utmed EU:s gränser. Läger som Kara Tepe på Lesbos i Grekland är inte i närheten av att nå upp till den humanitära standard som vi påstår. Medlemmarna i en metodistförsamling i Schwarzwald tog ett gemensamt initiativ och samlade in pengar så att flyktingar som hade tagit sig till Tyskland kunde sy filtar. Hittills har 1500 filtar kommit fram till Kara Tepe och delas ut av organisationen Lesvos Solidarity – fler skickas framåt hösten. Elisabeth Kodweiß som är pastor har sagt: ”Vi kan inte rädda världen, men vi kan bidra till att många barn och vuxna sover bättre!” Var och en av filtarna är ett tecken på hopp. Människor visar i handling sin solidaritet med medmänniskor som befinner sig på flykt.

Namn: Kerstin Bergeå

Bor i: Dar es Salaam i Tanzania

Ägnar mig åt: är Act Svenska kyrkans regionala representant i Tanzania, där vi stöder bland annat Svenska kyrkans systerkyrka Evangeliska lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) och Kristna rådets arbete för genusrättvisa och med teologi och utveckling

■ ■ ■ I Tanzania kan jämställdhet mellan könen alltsomoftast ses som ett hot mot den kulturella identiteten. I det här spänningsfältet ser jag att Act Svenska kyrkans partners, med en teologi som innefattar att vi är medskapare i världen, modigt och enträget höjer rösten för flickors och kvinnors rättigheter och påminner om att vi är alla älskade och skapade till Guds avbild. Regimen i landet hävdade länge att Gud skulle skydda från Coronaviruset och att inga åtgärder behövdes. Då höjde kyrkorna också rösten och uppmanade istället till att ”hjälpa Gud” genom att faktiskt vidta försiktighetsåtgärder. För mig är detta två lysande hoppets tecken i en kultur där religiösa aktörer spelar en oerhört stor roll.

Namn: Anita Gunhammar

Bor i: Höganäs

Ägnar mig åt: vill alltid göra världen lite bättre än den är med det lilla del jag kan, så jag går ofta dit lusten och glädjen pekar och ägnar mig också åt att försöka jämna ut orättvisor så gott jag kan. Pretentiöst? Ja, kanske. Det bjuder jag på. Barn, natur och mat har varit teman under livet. Gammelskogar, utsatta barn, giftfri mat, den lokala kultur- och fritidspolitiken.

■ ■ ■ Varje liten förändring till något bättre är en källa till hopp och glimmar till på vägen. Jag arbetade som barnpsykolog och brände ut mig, och blev dessutom fysiskt kronisk sjuk. Då började jag bo delar av året i Grekland. Sedan dess har varje vår varit full av hopp och längtan! Ännu mera så just denna vår, den andra pandemivåren. Min flygbiljett till Aten i början av maj är verkligen ett hoppets tecken. Flyktingfamiljerna som jag såg i Aten från 2015, de som lever på en lastpall med några filtar på en smal trottoar, fick mig att vilja bidra med något, hur litet det kunde vara. Jag hittade frivilligorganisationer som gör sitt bästa, skickar kläder, barnvagnar, blöjor, och började hjälpa till att samla in. Hoppets tecken nummer två denna vår är alla dessa generösa människor, fulla med omtanke, som jag möter på olika sätt. Nästan alla jag frågar ställer självklart upp med det de kan, för flyktingfamiljernas skull. De, eller vi, blir fler och fler. Och strandskatan! Den kommer tillbaka varje år och ger mig hopp. Bara för att den finns.

Namn: Cecilia Ribbing

Bor i: Kalmar

Ägnar mig åt: är samtalstränare i Klimatprata, skriver krönikor för Karlskoga tidning och är aktiv i Fridays For Future i Kalmar och andra klimatnätverk

■ ■ ■ Dietrich Bonhoeffers ord om att valet att avstå från handling också är en handling är kusligt aktuella. Höjer inte vi som ännu kan vår röst för alla som inte kan, nu, så vet vi att den möjligheten snart kan försvinna. Allas lika värde och planetens väl hänger ju lika djupt ihop som att älska vår nästa som oss själva och Gud över allt. Vi måste säga ifrån för att skydda livet och leva enkelt så att andra kan leva – helt enkelt följa vår längtan att leva nära Jesus. Det som ger mig hopp är att en global studie visade att hela två tredjedelar ändå vill ha de förändringar som krävs. Nu behöver vi bara uttrycka det. Och vi har Vinden i ryggen och Jesus intill!

Namn: Lars Micael Adrian

Bor i: Lund och Baskemölla

Ägnar mig åt: att skriva min första roman och åt arbete i flera föreningar, bland annat Lunds Missionssällskap, kulturföreningen Christinas Wänner på Christinehofs slott, Svenska Jerusalemsföreningen, Bibelns Värld i Ängelholm

■ ■ ■ Att jag har haft Covid-19. Tänker på alla dem som fått viruset, blivit sjuka och lämnat anhöriga i sorg och saknad – vem är jag att ha varit symptomfri och från den 1 april få träda in på den allmänna arenan och träffa folk igen! Är glad över livet! Vet att det en dag tar slut, men är glad att det fortsätter … Hoppets tecken är också att det äntligen blivit vår, min favoritårstid. Allting börjar på nytt, och allting spirar.

Namn: Lis Hamark

Bor i: Helsingborg

Ägnar mig åt: tjänstgör som diakon i Raus församling i Helsingborg sedan 2014 – har tillsammans med min make tjänstgjort i Asien för Svenska kyrkans internationella arbete i mer än 20 år

■ ■ ■ Hopp är tron på att framtiden blir bra. Så förklarar jag begreppet ”hopp” för barnen i de stödgrupper jag är med och leder på Familjehuset i Helsingborg. Som ett tecken på detta skapar vi tillsammans hoppets och framtidens träd på sista gruppträffen. Stammen, rötterna och grenarna får symbolisera jaget, mitt nätverk och mina val. Och så får barnen skriva sina drömmar och vad de längtar efter på gröna pappblad, som de klistrar upp och fyller hela trädkronan med. Då blir det så tydligt att det är drömmarna och längtan som ger trädet liv. Att det därför är viktigt att drömma och längta. Det är själva drivkraften i vårt liv. Att våga drömma och längta är hoppets tecken.

Namn: Benjamin Ulbricht

Bor i: ett hemmabyggt tiny house på södra Gotland med familjen

Ägnar mig åt: arbetar deltid som pilgrimspräst och fyller upp med familjeliv och ideellt engagemang i diverse fredsprojekt

■ ■ ■ Jag ser hur blickarna i mataffären ibland möts i trött och varmt samförstånd. Pandemins ofrivilliga övning i acceptans, hänsyn och nyttigt tomrum som många har erfarit kan då och då frambringa en tyst omtanke. Den finns där, jämte rädslan och lidandet. En vän som bor ibland utsatta i en afrikansk storstad skriver om en ”dyrbar gåva” hon fått. En dittills okänd granne, som nyss överlevde ett suicidförsök, anförtrodde henne sin berättelse, kantad av sår och misär. I det ömsesidiga delandet gör de en sällsam upptäckt: även det sköra, ja, trasiga, kan bära på en skönhet. Scillan börjar titta fram, och tranorna låter.

Namn: Yin-An Chen

Bor i: Cambridge i England – ursprungligen från Taiwan

Ägnar mig åt: prästkandidat i Church of England, har också ett uppdrag som teolog i The Episcopal Diocese of Taiwan

■ ■ ■ Covid-19-pandemin påminner oss om vår sårbarhet och om att vi alla lever i en situation präglad av osäkerhet. Det är en uppmaning att se de människor som sörjer och de människor som inte har någon röst och att be för dem och minnas att vi hör ihop med dem, att vi alla är människor tillsammans. Det jag gör är att läsa tidningar fastän det ofta gör mig utmattad och deprimerad – jag vill veta vad som händer utanför mitt lands gränser, lägga märke till andra människors lidande och be för dem om jag inte kan göra något mer fysiskt påtagligt.