Scroll to top

”Mycket att lära av våra systerkyrkor”

Hur gör den världsvida kyrkan sig synlig där du är?
Svaren kommer från bland annat Sverige, Tanzania och Det heliga landet.

Birgit Kullingsjö
Bor i: Vårgårda
Ägnar mig åt: är samordnare för Vårgårda pastorats internationella grupp, blandar körsång och sopplunchsarbete med ordförandeskap i kyrkorådet, gläds åt samvaro med barn och barnbarn

I söndagens gudstjänster finns den världsvida kyrkan med i förbönen, och i kollektvädjan när vi tar upp sådana kollekter. Vi uppmärksammar Act Svenska kyrkans insamlingsperioder genom information och insamlingsverksamhet, och vi ordnar Möjligheternas Marknad för fasteaktionen och adventmys i prästgården för julinsamlingen. Alla som döps får en dopdroppe i glas tillverkad i Betlehem.

Respina Natson Rugurabamu
Bor i:
Karagwe i Tanzania
Ägnar mig åt: är präst i Karagwe stift i Evangelican Lutheran Church of Tanzania, arbetar med projektet Adolescent Girls Empowerment (AGE), tycker om att läsa böcker och sjunga, vill lyssna till människor och engagera fler i samhällsfrågor och fredsarbete

För mig är den världsvida kyrkan en ekumenisk rörelse som leder till ett mer omfattande samarbete bland kristna kyrkor och samfund. Målet är att vi ska Guds kärlek i världen genom att tjäna hela mänskligheten oavsett vilka skiljaktigheter som finns.
I Karagwe stift är den världsvida kyrkan synlig i våra lokala projekt och utvecklingsprojekt. Act Svenska kyrkan har arbetat tillsammans med stiftet för att bemyndiga flickor och stötta dem när de förverkligar sina drömmar. AGE startades för 14 år sedan och har blivit ett viktigt projekt, mycket uppmärksammat i Karagwe, i resten av Tanzania och utomlands. Flickorna som deltar får kunskaper om sina rättigheter och om sexuell och reproduktiv hälsa, och vi har märkt att de får bättre självkänsla och klarar sig bättre i skolan. Tidiga graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar har minskat.
Vårt stift, Svenska kyrkan och Västerås stift har samarbetat om flera projekt där vi har byggt medvetenhet om klimarförändringar. Dessutom har vi trädplantering och skräpplockning som återkommande aktiviteter i stiftet.
I frågor som gäller kvinnor och barn har vi också samarbetat med kyrkor och organisationer i andra länder, bland andra Västerås stift och Danmission. Bemyndigande är ett nyckelord i det arbetet, och vi bjuder in till seminarier och utbildningar och höjer våra röster när kvinnor och barn ställs inför utmaningar i samhället.
Den världsvida kyrkan gör sig synlig i sitt stöd till utbildning och utbytesprogram för medarbetare och unga. På de områdena har vi samarbetat med Svenska kyrkan, Västerås stift och många kyrkor och organisationer i Tyskland, Danmark och USA.
Vårt stift har också nära samarbeten med andra kyrkor och samfund, troende som tillhör andra religioner, den tanzaniska regeringen och ambassader som tillhör länder runtom i världen. Det gör det enklare för oss att ta kontakt med kyrkor, missionsorganisationer och andra organisationer i andra länder. Att vårda kontakter är viktigt för oss i vårt arbete med att göra kyrkan synlig.

Elias Nilsson
Bor i: Hagfors – för tillfället hemma med mina föräldrar och en bror
Ägnar mig åt: arbetar som trainee och kyrkvärd i min församling, och på fritiden läser jag böcker, tränar och är i naturen

Vi har fått mer heterogena grupper i våra verksamheter i min församling eftersom människor från olika länder och med olika bakgrunder är med. Det kan röra sig om olika religioner och kulturer, men alla tycks känna en samhörighet med den kristna tron eller en nyfikenhet på den. Jag tror att det har att göra med den öppenhet som finns i verksamheterna men också i vår tro. Öppenheten gör att de kan röra sig i kyrkans miljöer utan att känna några krav på att man måste tro för att vara med. Jag tror att det är viktigt för att nya ska våga testa att komma till kyrkan och möjligen också komma till tro.

Kenneth Mtata. Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

Kenneth Mtata
Bor i:
Genève i Schweiz – kommer från Mberengwa i Zimbabwe
Ägnar mig åt: är programdirektor för påverkan, fred och diakoni på Kyrkornas världsråd och är också på andra sätt engagerad i att bygga upp kyrkornas påverkansarbete – leder bibelstudier om detta för präster, pastorer och lekmannaledare

Den världsvida kyrkan gör sig synlig genom att ta ställning emot alla sorters orättvisa i samhället och att göra det synligt och så att både kyrkornas egna medlemmar och människor utanför kyrkorna förstår det. Kyrkan kan inte bara säga nej till det som är orätt och orättvist. Vi måste också säga ja till det som utvecklas i rätt riktning i samhället genom att förstärka och berätta om allt som växer på ett positivt och livgivande sätt.

Kerstin Pihl
Bor i:
Skärhamn
Ägnar mig åt:
är samordnare för Act Svenska kyrkan-gruppen i Tjörns pastorat och med i Act Svenska kyrkan-rådet i Göteborgs stift

På trettondedag jul i år ledde jag gudstjänst i Tanums kyrka. Samma dag 1948 sändes min morbror Knut Tärneberg och hans fru Ann-Mari ut till Sydafrika just från Tanums kyrka, och vi uppmärksammade det i gudstjänsten. Vid lunchen efteråt berättade min kusin Elisabet om sina föräldrar och deras arbete i Sydafrika och en del om sin barndom där. 
Jag har vuxit upp med ett engagemang för Svenska Kyrkans Mission eftersom min mamma alltid läste min morbrors brev högt, och missionen är en självklarhet i mitt liv.
I Kyrkans Ungdom i Backa församling blev jag utsedd till missionsombud och fick åka på möten och konferenser. Jag blev fascinerad av det stora engagemang som fanns och av det arbete som bedrevs – dessa fantastiska ”tanter” som hade varit missionärer och som kom med tåg och buss med en liten väska, de var så öppna och vidsynta, sådan ville jag bli.
Jag kom med i Stiftsmissionsrådet och blev så småningom dess första kvinnliga ordförande. SKM och Lutherhjälpen hade en självklar plats i den församling där jag tjänstgjorde, och olika kurser och studieresor ledde mig senare fram till tjänst på internationella avdelningen med inriktning på teologisk utbildning och religionsmötesfrågor. Det har gett mig ett stort förtroende för Act Svenska kyrkan.
Vi i gruppen på Tjörn finns med i olika sammanhang där vi både samlar in pengar och sprider kunskap: Earth Hour, Träbåtsfestivalen och Sillens dag förutom det ”vanliga” insamlingsarbetet. Barnverksamheten är också med.
En viktig fråga för hela Svenska kyrkan är hur vi är en missionerande kyrka i Sverige idag, och där har vi mycket att lära av våra systerkyrkor.

Maria Polback. Bild; Jonas Tejne, Växjö pastorat

Maria Polback
Bor i: Växjö
Ägnar mig åt: är diakon i Sjukhuskyrkan i Växjö

Jag och min familj sändes ut i mission till Tanzania av EFS 2014, och fram till och med 2017 hade jag en tjänst som diakon i East Lake Victoria stift i den lutherska kyrkan, ELCT.
Många av Sveriges EFS-föreningar har en stark koppling till utlandsmission. Jag möter ofta lärare, präster, barnmorskor, läkare och andra som har ägnat stora delar av sina liv åt arbete på andra kontinenter i EFS mission. EFS har också en stark och berikande vänförsamlingstradition – medlemmar i församlingarna här reser till dem för att hälsa på, och församlingarna i Sverige tar emot gäster.

Nader Anton Abuamsha
Bor i:
Beit Jala nära Betlehem i Palestina
Ägnar mig åt: leder arbetet vid Mellanösterns kristna råds avdelning för stöd till palestinska flyktingar, Department of Service to Palestinian Refugees (DSPR), volontärarbetar i flera organisationer, är intresserad och engagerad i frågor som gäller flyktingar och internflyktingar och den kristna närvaron i Mellanöstern, tycker om att arbeta i trädgård och jordbruk för att koppla av

Om den världsvida kyrkan ska kunna göra sig synlig och känd i den väv med många olika trådar som Mellanöstern utgör måste det vara tydligt att den har ett engagemang för rättvisa, fred och medkänsla – inte bara därför att de värderingarna har sina rötter innerst i vår kristna tro och dess värderingar utan också därför att de är en förutsättning för att kyrkan ska kunna vinna tillit och acceptans i Mellanöstern. Detta gäller särskilt Palestina, där människor befinner sig i en utdragen ockupation, i en konflikt, i internflykt och osäkerhet.
Den världsvida kyrkan måste konsekvent hålla fast vid sina värderingar och aktivt engagera sig i att skydda de svagas rättigheter, lyfta upp de fattiga och marginaliserade och ingjuta hopp och insistera på rättvisa där detta verkar försvinna. Ett sådant ställningstagande kommer att minska sårbarheten hos kyrkorna här och hos de människor som arbetar för fred, för då betraktas de som en del av den världsvida kyrkan. Det uppmuntrar dem och inspirerar dem att ännu mer intensivt arbeta för att alla människor ska våga hoppas på ett bättre liv.

Karin Nylander
Bor i: Kalmar
Ägnar mig åt: är församlingspedagog i Kalmar S:t Johannes församling

Vi försöker involvera barnen och familjerna i Act Svenska kyrkans olika insamlingskampanjer, och vårt mål är att visa att S:t Johannes kyrka är en del av den världsvida kyrkan. Alla hör vi ihop, och genom att vi berättar vidare och tar del av det material vi får om insamlingsprojekten blir varje krona vi samlar ihop viktig. Alla kan vara delaktiga. Barn är superbra på att tänka empatiskt och förstå hur orättvis världen är – och att det går att göra skillnad!

Joycia Thorat på Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland hösten 2023. Bild: Paul Jeffrey, Kyrkornas världsråd

Joycia Thorat
Bor i: New Delhi i Indien
Ägnar mig åt: är teolog, arbetar med jämställdhetsprojekt, är aktivist och engagerad i andra rättvisefrågor också

Den kärlek, den solidaritet och det stöd som vi kristna i Indien och de kyrkliga institutionerna här ger till samhällets utsatta gör den världsvida kyrkan synlig och känd där jag bor. Den indiska kyrkan arbetar för dem som inte får sina grundläggande behov uppfyllda och för dem som har berövats sin värdighet och sina rättigheter – vi vill bygga ett samhälle där fred råder och där rättvisa, värdighet och rättigheter prioriteras, där ingen lämnas på efterkälken.
Den solidaritet och det stöd som den världsvida kyrkan ger till de mest marginaliserade och utsatta i den del av Indien där jag bor, bland andra daliterna, urfolken, människor som identifierar sig som HBTQI+ (det begrepp som Joycia Thorat använder är LGBTQIA+, red:s anm), människor som lever med någon form av funktionsnedsättning, och de människor som ställs inför krig och folkmord – för de grupperna innebär kyrkans stöd att de kan få hjälp att leva i värdighet och värna sina rättigheter och att de blir synliga.
Det arbete med jämställdhet som stöttas av den världsvida kyrkan har hjälpt kristna kvinnor i Indien att göra framsteg. Särskilt Act Svenska kyrkans arbete för att föra fram kvinnliga ledare, låta dem ta plats i de kyrkliga hierarkierna och stötta en jämställd ledarskapsmodell gör kvinnor synliga och gör också den världsvida kyrkan synlig i våra sammanhang.

Hans Engdahl. Bild: Magnus Aronson

Hans Engdahl
Bor i:
Rottne och Uppsala
Ägnar mig åt: det finns fortfarande konkreta uppgifter på mitt gamla universitet i Kapstaden, University of the Western Cape: handledning, skrivande och forskning, och jag deltar i två forskarseminarier vid Uppsala universitet

Den fråga som känns viktig för mig att driva på olika sätt, till exempel i den senaste utgåvan av Växjö stiftskalender, är direkt inspirerad av Sydafrika och dess Truth and Reconciliation Commission, TRC, sannings- och försoningskommissionen som arbetade på 1990-talet med ärkebiskop Desmond Tutu som ordförande: behovet av förlåtelse och försoning, inte minst i denna tid av mobilisering för krig.
Sedan kan man vara efterklok vad gäller arvet efter Svenska Kyrkans Mission. Vi kunde ha fortsatt med en ömsesidig mission, från Sverige och till Sverige, mission i retur eller Mission to the North som vi kallade det på sent 1980-tal. Jag är inte medveten om en enda partner i till exempel södra Afrika – det var mitt arbetsområde under många år på SKM i Uppsala – som har sagt ”missionary go home”. Det var vi själva som sa det. Ett firande av 150 år med det som nu är Act Svenska Kyrkan bör få ha med även detta perspektiv av saknad.

Henrik Rosén
Bor i:
Storvreta
Ägnar mig åt: var fram till nyligen internationell handläggare i Uppsala stift, samordnar den internationella gruppens arbete i Vattholma pastorat och är förtroendevald här, forskar i den ekumeniska rörelsen i Indien och de indiska kyrkornas miljöarbete

Jag har varit samordnare för den internationella gruppen i Vattholma pastorat sedan 2006, men redan som ung teolog på 1970-talet blev jag missionsombud i Vaksala församling. När jag var Indiensekreterare för Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen på 1990-talet och när jag senare under tjugo år arbetade för Sveriges kristna råd kändes det lokala församlingsengagemanget fortfarande som basen för arbetet. Kyrkans sändning i världen börjar ju alltid lokalt.
I Vattholma pastorat har vi förmånen att kunna kombinera engagemanget för Act Svenska kyrkan med att vi har vänförsamling i Zimbabwe. Jag är övertygad om att vänförsamlingsrelationer som levandegör den världsvida kyrkan är ett viktigt redskap för engagemanget för Act Svenska kyrkan.
Andra redskap som har varit naturliga för oss är det konkreta arbetet med Fairtrade och att vår internationella grupp länge har arbetat med klimatfrågorna. Jag är glad över att våra församlingar har blivit Kyrka för Fairtrade-diplomerade av Sveriges kristna råd och att pastoratet under 2023 blev miljödiplomerat av Uppsala stift.
Som internationell handläggare i Uppsala stift har jag också på ett naturligt sätt kunnat hålla samman Act Svenska kyrkan, vänstiftsarbetet med Zimbabwe och klimatfrågorna. Allt hör ju ihop, och jag är övertygad om att det på ett konstruktivt sätt kan samverka i vår sändning för liv och fred i världen.

Anette Murless. Bild: Magnus Aronson

Anette Murless
Bor i: Nyköping
Ägnar mig åt: den internationella gruppen i Nyköping och i kontraktet samt internationella rådet i Strängnäs stift

På 1980- och 1990-talen var jag en av Svenska Kyrkans Missions utsända medarbetare i Sydafrika. Hantverkskooperativet Vukani var min första arbetsplats, och sedan blev jag föreståndare på det diakonala centret i KwaZamokuhle och rektor för specialskolan.
I början av 2000-talet arbetade jag i vår lutherska systerkyrka i Tanzania i Usambarabergen – jag ansvarade för stiftets inkomstgenerande och sociala projekt.
Genom dessa uppdrag har jag sett att det går att göra skillnad för utsatta människor.
Nyköpings församling, som jag kom till som pensionär, är en stor församling med många aktiviteter under de olika insamlingsperioderna. Vi har också ett utbyte med systrarna i Ushirika wa Neema i Tanzania – gymnasiekonfirmander och församlingsmedarbetare gör besök och lär sig av varandra.
Vårt kontrakt består av sju församlingar, och vi har flera träffar under året där vi lär oss mer om Act Svenska kyrkans arbete och förbereder en gemensam fasteaktionsdag där vi säljer saker och ordnar aktiviteter för att samla in pengar.
Det internationella rådet i Strängnäs stift stöttar församlingarna med utbildning och information för ombud och samordnare, och vi är också med vid olika stiftsmöten och berättar om Act Svenska kyrkan. 

Magoria Edler på Fotbollsdagen 2023. Bild: Lidingö församling

Magoria Edler
Bor i:
på Södermalm i Stockholm
Ägnar mig åt: är kyrkoherdesekreterare, kulturadministratör och ansvarig för Act Svenska kyrkan-projekten i Lidingö församling, med i en kärngrupp för Act Svenska kyrkan i Stockholms stift, älskar att dansa 

2003 var jag i Indien med Lutherska Världsförbundet och studieförbundet Sensus. Vi besökte bland annat Lutheran Service India Trust och Kyrkornas världsråd i Calcutta och Development Action Forum i Semiliguda. Jag fick träffa William Stanley som arbetade för ekumenik och för Adivasi – rättigheter och ekonomisk och ekologisk rättvisa. Han hade en betydande roll i The Integrated Rural Development of Weaker Sections in India.

I Indien öppnades mina ögon:
Läk mitt öga att jag ser
hur du är i det som sker. 

Jag såg barmhärtighet och godhet som visades i handling, men jag fick också se samhällets baksidor och skuggsidor: korruption, människohandel och miljöförstöring. I Indien föddes för mig ett kall att vara en röst för den som ingen röst har.
Jag använder min röst i olika sammanhang, bland annat i radio, musik, föreläsningar och arbete med att få in gratisannonser om insamlingsarbetet i tidningar. Jag är också ute och berättar om Act Svenska kyrkan på platser där många människor samlas, till exempel Fotbollsdagen och Lidingöloppet.

Jakob Nilsson
Bor i: Norrköping
Ägnar mig åt: kyrkan på olika sätt – arbetar deltid som vaktmästare i Naturkyrkan i Kolmårdens djurpark, är kyrkvärd i Östra Eneby kyrka och ung ledare för konfirmander, har återupplivat vår lokalavdelning av Svenska Kyrkans Unga

I vårt pastorat har vi en ekumenisk gudstjänst en gång om året, och det ger mig en bild av hur stor kyrkan är – syrisk-ortodoxa, pingstvänner och många andra. Alla kyrkorna och samfunden är etablerade här i vårt land. Ibland möter jag människor som har kommit från krigsdrabbade länder och som genom Act Svenska kyrkan försöker stötta dem de har lämnat kvar i sitt hemland. På en internationell inspirationsdag där biskopen var med hade vi besök av en irakisk man som berättade om det som händer i hans hemland. Jag tror att han kom därför att han vet att Act Svenska kyrkan kan göra något i många drabbade länder. Det ger mig en känsla av att det vi gör här i Norrköping och i Linköpings stift när vi samlar in pengar och berättar för människor kommer att göra skillnad för människor i andra länder – och att kyrkan är i framkanten i det arbetet. 

Kristina Lockner med prästkollegan Lazarus Maposa i Harare. Bild: privat

Kristina Lockner
Bor i: Uppsala
Ägnar mig åt: är församlingspräst i Vattholma pastorat sedan många år och är med i pastoratets internationella grupp

I vårt pastorat har vi ett aktivt vänförsamlingsarbete med Highfields pastorat i Harare i Zimbabwe. Under flera år har vi besökt varandra mer eller mindre regelbundet och tagit del av varandras verkligheter. I varje huvudgudstjänst nämns alltid vår vänförsamling i förbönen, och man kan vara med i en twinning-grupp på WhatsApp om man vill. Vi försöker att på olika sätt synliggöra det viktiga arbete som Act Svenska kyrkan gör – det kan vara alltifrån programpunkter i olika grupper och sammanhang till längre utställningar i våra församlingshus. Sedan några år har vi också ”perrongkampanjer” när vi serverar varm dryck till tidiga morgonpendlare på perrongerna i vårt pastorat samtidigt som vi informerar om en pågående Act Svenska kyrkan-kampanj och om kyrkans aktiviteter.

Anania J. Ndondole
Bor i:
Dar es Salaam i Tanzania
Ägnar mig åt: är ordförande för unga i Evangelical Lutheran Church in Tanzania (ELCT) och samordnare för samarbeten, ekumenik och religionsmöten i det östra stiftet, Eastern and Coastal Diocese

Kyrkan måste vara synlig och möjlig att urskilja i det offentliga rummet. Det är en avgörande och värdefull del av vad det innebär att vara en världsvid kyrka. Vi måste vara problemlösare på många håll, för vi lever i en värld full av utmaningar.
Den världsvida kyrkan kan inte vara tyst – den måste vara aktiv hela tiden. I församlingarna har vi sociologer, ekonomer, jurister, läkare, sjuksköterskor, apotekare, journalister, ingenjörer, lärare, administratörer, människor som är experter på miljö och klimat – men hur tar kyrkornas ledare vara på alla dessa yrkesmänniskor i arbetet för en hållbar utveckling? Kyrkor runtom i världen behöver strategier för att engagera alla dessa yrkesmänniskor i utvecklingsarbetet på ett kreativt sätt.
Vilken är kyrkans roll? Är det bara att predika? Kan vi predika i områden där människor drabbas av översvämningar, till exempel? Vad händer när översvämningarna förstör kyrkobyggnaderna?
Tillsammans kan vi rädda jorden, men vilka är de gröna ledarna? Det är de människor som kan hoppa över de hinder som står i vägen för hållbarhetsarbetet, som hittar lösningar, som kämpar för förändring. Ekoteologin är oerhört viktig, också genom sina praktiska tillämpningar. Den världsvida kyrkan kan bli synlig när den räddar människor.


Sara Roland 
Bor på:
 Kållandsö norr om Lidköping
Ägnar mig åt: är bebyggelseantikvarie på Kulturförvaltningen i Västra Götalandsregionen och arbetar mycket med kyrkoantikvariska frågor runt om i Skara stift, bor med min familj på en gammal släktgård, bedriver småskaligt jordbruk och skogsbruk, har lite djur, är engagerad i församlingen och sitter med i Skara stifts internationella råd 

Sjöfarten har alltid varit närvarande här, och det finns en stark koppling till utlandskyrkan.
Vi pratar ofta i församlingen om att ha givande som livsstil. 
I vår församlingsinstruktion är internationella frågor med som ett av tre fokusområden, och en av våra präster har ett stort engagemang för det och väver ofta in det perspektivet i sina predikningar.
Vi har en internationell grupp som består av alla som på ett eller annat sätt är engagerade i internationella frågor. Ön gästas av många turister på somrarna, och då har vi ”Musik i sommarkväll” varje onsdag. Det är gratiskonserter som drar mycket folk, och vid dem samlar vi in pengar till ett biståndsprojekt. 
Tillsammans med miljögruppen i församlingen planerar vi en satsning på Earth Hour den 23 mars. De internationella frågorna och frågor som har att göra med hållbarhet, klimat och miljö har mycket gemensamt.

Robancy Helen. Bild: Act Svenska kyrkan

Robancy A Helen
Bor i: Tiruchirappalli som är den fjärde största staden i delstaten Tamil Nadu i södra Indien
Ägnar mig åt: arbetar för South Asia Forum for Freedom of Religion or Belief och som frilansjournalist – jag har doktorerat i engelsk litteratur men arbetar nu med jämställdhetsfrågor och för att bemyndiga de kristna daliterna

Kyrkan har alltid varit en mor som tar hand om och vårdar sina barn på alla sätt. Kyrkans roll i Indien kan inte mätas – missionärernas arbete har format det indiska samhället och hjälpt nationen att växa ekonomiskt, socialt och politiskt. Samhället står i skuld till de kristna, och vi är fortfarande tacksamma för kyrkans bidrag till utbildning, sjukvård och samhällsutveckling och på andra områden. De kristna missionärerna mötte människor på ett värdigt och jämställt sätt och lyfte upp dem. De koncentrerade sig inte bara på att evangelisera utan blev också ledsna när de såg de kulturella och sociala klyftorna i samhället.
Jag kommer från en kustby i södra Tamil Nadu där 99 % av invånarna är kristna – det beror på jesuitmissionären Francis Xaver, och byn har hållit den kristna tron levande i över 500 år. Jag växte upp och gick i skolan hos de katolska nunnorna i byn, och det var de som såg min begåvning och hjälpte mig att bli den jag är idag. Min utbildning och min kristna tro fick mig att inse att jag måste göra mitt bästa för samhället. Jag förstod att min kallelse är att arbeta för kvinnor och barn som lever i samhällets utkanter.
Kyrkan har alltid varit öppen för alla människor, men missionärerna kunde inte utrota orättvisorna, de kunde bara undervisa människor så att deras tro blev starkare.
Att arbeta för lika rättigheter för alla i kyrkan är en uppgift med Himalaya-dimensioner, men en vändpunkt i mitt liv var när jag såg att det på många kristna orter fanns två kyrkor, två kyrkogårdar och två likvagnar. Jag började förstå hur Varna, och kastsystemet, diskriminerar daliterna och andra minoriteter.
Den förvandlingen inträffade på grund av min tro och på grund av de kristna värderingar som jag har med mig från mig uppväxt. Jag är tacksam mot kyrkan.

Göran Tesfai Magnusson Skoglund
Bor i:
Höganäs med min fru – vi har sex vuxna barn och fyra barnbarn
Ägnar mig åt: som pensionär har jag engagerat mig som ideell vittnesstödjare i Brottsofferjouren vid tingsrätten i Helsingborg, och jag är med i FRG Höganäs, en frivillig resursgrupp som aktiveras vid kris, och Lunds missionssällskaps styrelse

Jag är diakon, och de senaste decennierna har jag varit med i Svenska kyrkans nationella och internationella kris- och katastrofarbete. Mitt ansvar har särskilt varit det jag tog initiativ till: utvecklingen av kyrkornas arbete med psykosocialt stöd inom ACT-alliansen. Därför har jag arbetat på fältet med psykosocialt arbete – i fem världsdelar, och i många länder.
Mitt bestående intryck efter all ha mött så många människor är att vi är väldigt lika och att vi bärs av samma visioner: ett lugnt liv i trygghet och säkerhet, en bra bostad, sysselsättning och att kunna leva i värdighet med mänskliga rättigheter.
Min hemförsamling i Höganäs arbetar tillsammans med andra ideella föreningar, kyrkor och församlingar för att vara ett medel för en bred ekumenik i sitt grunduppdrag, gudstjänst och diakoni.

Simon Awad. Bild: EECP

Simon Awad
Bor i:
Jerusalem
Ägnar mig åt: är ornitolog, fotograf och miljöaktivist och leder arbetet på The Environmental Education Center i Palestine, som tillhör The Evangelical Lutheran Church in Jordan
and the Holy Land och som arbetar med utbildning, opinionsbildning, biologisk mångfald, ekologisk rättvisa och klimaträttvisa – arbetar också med andra utvecklingsprojekt i Palestina och är med i bland annat Kyrkornas världsråds arbetsgrupp för klimatförändringsfrågor

Vi har haft glädjen att samarbeta med Act Svenska kyrkan i flera år i våra insatser för ekologisk rättvisa och klimaträttvisa, jämställdhet, fredsbyggande, utbildning för kvinnor och bemyndigande av dem och motsvarande insatser för barn och unga. Stödet till oss som bor i områden där människor lider och lever under svåra förhållanden, som Det heliga landet, är inte bara en ekonomisk förstärkning utan också en andlig.
När jag var med i arbetet med The Uppsala Interfaith Climate Manifesto (kallas på svenska Uppsalamanifestet och undertecknades hösten 2008, red:s anm) blev jag så inspirerad av Svenska kyrkans sätt att leda samarbete – det kändes äkta och inkluderande. Svenska kyrkan har visat en oerhörd tolerans i mötena med alla kyrkor och religioner.
Vi har haft glädjen att ta emot flera delegationer från Sverige här, och både Svenska kyrkans tidigare ärkebiskopar och den nuvarande har varit våra gäster. För mig är Act Svenska kyrkans arbete som fåglar – det korsar gränser, och det gör vår miljö vackrare och vår resa ännu mer värdefull. Nu när arbetet fyller 150 år önskar vi er framgångar i ert orubbliga engagemang för missionen i fortsättningen också.

print