Jag sitter i solen vid havet och ska skriva en ledare. Datorn beter sig som den brukar när batteriet håller på att ta slut – den är långsam och omständlig, och sedan dör den. Så jag fortsätter skriva på mobilen, men den skulle också behöva laddas … Jag vill få en gnutta sol och ljus mellan uppgifterna som jag har åtagit mig.

Mitt behov av att ta tillvara de små stunderna är nedärvt. Jag minns hur båda mina föräldrar njöt av vila och avkoppling. Trots att de båda yrkesarbetade hade de pauser. De var lediga och gick på skogspromenader, badade havsbad och gjorde råkosttallrikar. På 1960-talet var affärerna stängda på söndagar, och efter 18.00 var småstäderna tysta. I den formen fanns struktur.

Idag är det som om alla måste skapa sin egen struktur: inte svara på e-posten vid elva på kvällen, inte ha telefonen påslagen under skogsturen med vännen eller familjen, inte ha plingande meddelanden. Våra ungdomar har börjat upptäcka de kemiska processer som hjärnan skapar vid ständig uppkoppling. Vi är förebilder för dem. Om vi aldrig är riktigt närvarande gör de ju som vi gör, ständigt för mycket. Säger ja till allt men nej till närvaron.

Ämnet för det här numret av Uppdrag Mission är ”Hur mår själen?”. Det är krig i världen. Tellus brinner. Vi försöker göra nytta, försöker känna oss värdefulla mitt i det maktlösa. Artiklarna handlar om ungdomars psykiska ohälsa, om vikten av att våga lyssna och möta och vara i det svåra, om behovet av en medmänniska som verkligen tar sig tid att lyssna på berättelsen om hur vår själ mår, om friskvård i tidiga skeden, om ensamhet och hudhunger. Flera som är med och berättar vittnar om att vi är Kristi fötter och händer i arbetet för rättvisa, fred och hopp. De säger att vi måste stå upp för planeten och hålla medmänniskan högt. Många poängterar att vi också är Kristi närvaro i stillhet och ljus. En gnistrande, knastrande, livfull närvaro och blick: Jag ser dig. Ser du mig? Vill du vandra en stund i stillhet med mig?  

Hur mår själen? Nu tryter snart telefonens batteri. Om jag hade haft lite mer energi hade det varit bättre. Det finns ju så mycket att göra, och världen behöver oss mer än någonsin.