Fredagsbön i Stockholms moské. Det är proppfullt och varmt. Bönen tar hela kroppen i anspråk: stående med utsträckta händer, ner på knä, händer och pannor som sjunker ner i den mjuka gröna mattan.
Dagens predikan har en särskild intensitet. Fortfarande samma koncentration. Mina tankar far runt eftersom min arabiska är begränsad, men när vi sedan får höra den svenska översättningen är det inte bara språket som klarnar utan också innehållet och symboliken: ”Om en del av kroppen lider, så lider hela kroppen” – en djupt känd bild även i den kristna tradition jag själv tillhör – och sedan en uppmaning till solidaritet och barmhärtighet.
Stärka tilliten och kärleken
I slutet av september möts ett 60-tal interreligiösa praktiker i Stockholm för att under två dagar inspirera varandra till fortsatt och fördjupat arbete. Temat för dagarna är ”Hopp – gemensam handling i en sårbar värld!”.
Besöket i moskén är alltså ett inslag i inspirationsdagarna. I samarbete med Sensus, Stockholms Stadsmission och Tillsammans för Sverige har Islamic Relief, A World of Neighbours och Sveriges interreligiösa råd gått ut med en bred inbjudan. Alla som i olika lokala sammanhang arbetar över religiösa gränser får under två intensiva dagar möjlighet att dela metoder, utmaningar och strategier med varandra. Fokus för dagarna är hur interreligiös praktik bidrar till existentiell hälsa och kan stärka tilliten och kärleken i samhället.
På konferensens första dag stillar vi oss i en tyst minut för alla som drabbats av den senaste tidens våldsvåg.
Berättelse för identifikation
Liam Sallmander och Gulhayat Mirzahmet börjar sitt framträdande med var sin personlig berättelse om hur tro och religion har präglat och fortsätter att prägla deras respektive familjs historia och deras egen identitet. De representerar Fryshusets verksamhet Tillsammans för Sverige. En viktig del av deras arbete är mötena med tusentals elever varje år. Vi konferensdeltagare får prova på den så kallade KLICK-metoden som de använder för att hjälpa eleverna att reflektera och identifiera sig med den de just har lyssnat på.
Jag kan inte undgå att uppmärksamma det lågmälda och långsamma sättet att samtala. Det känns som att hela rummet har gått in i ett lyssnande och lärande läge.
Organiserat och praktiskt
I avslutningen summerar deltagarna dagarna tillsammans med en panel som består av Isak Reichel från Myndigheten för statens stöd till trossamfund, biskop Marika Markovits som också representerar A World of Neighbours, Mehmet Kaplan från Muslim Aid, Marie Mandakini Spennare som representerar både Hindu Forum och Sveriges interreligiösa råd och moderatorn Javeria Rizvi Kabani.
En viktig slutsats är att kompetensen för dialog och lokalt fredsarbete finns, men att ett organiserat, praktiskt, interreligiöst arbete saknas på många håll. I nuläget är ungefär 16–20 interreligiösa råd eller nätverk aktiva i Sverige – en alldeles för låg siffra med tanke på de behov som finns.
___
Lennart Karlsson, Samfundet Forn Sed Sverige, om vad interreligiösa praktikerdagar kan få betyda:
– Vår egen kunskap om hur andra tycker och tänker är bristfällig. Där har vi mycket att vinna. Det är därför jag är här.
Ifrah Hassan, Muslimska kvinnors nätverk, om vad som krävs för att interreligiös praktik ska blir hållbar:
– Det krävs ett grundarbete som i det här fallet innebär att de olika attribut och historia som var och en i rummet har erkänns. De frågorna lyfts sällan upp, och det tycker jag är synd.
Torbjörn Sundblad, kyrkorådsledamot i S:t Matteus församling i Stockholm, om storytelling:
– Det tyckte jag var en väldigt intressant metod. Att få lyssna och låta människor tala till punkt!
Enkät: Magdalena Wernefeldt
