Det var till att börja med Lunds Missionssällskap som skickade Anders Blomstrand som missionär till Indien 1857. Men det svenska missionsarbetet hade inte kommit lika långt i sin utveckling som till exempel det tyska och det brittiska. Sällskapet hade också svårt att hämta sig efter sin första satsning i Kina där de båda missionärerna blev rånade. De befann sig ombord på en liten båt på en flod, och den ene av dem föll i vattnet. Hans kropp blev aldrig upphittad. Detta hände 1849, samma år som Anders Blomstrand var färdig med sina studier i Lund. Han hade fötts i Växjö 1822 och gått i skolan där, och det år han fyllde 18 tog han studenten i Lund för att sedan studera till en filosofie kandidat-examen, doktorera, undervisa i Växjö, fortsätta med teoretisk och praktisk teologi i Lund och prästvigas. Hans akademiska liv i södra Sverige var intensivt och fyllt av uppdrag och initiativ – han blev styrelseledamot i Lunds Missionssällskap 1850 och sekreterare 1854, och året efter gav han ut Handbok i lutherska kyrkans symbolik, som skulle komma att användas som kursbok för unga teologer i många år. Men ungefär vid samma tidpunkt begav han sig själv till Tyskland.
Dansk koloni
Redan 1707 hade den unge tyske missionären Bartholomäus Ziegenbalg kommit till det som numera kallas Tamil Nadu i Indien. Den lilla hamnstad där han skulle arbeta hade fått sitt namn någon gång efter 1620, när en dansk styrka på avvägar hade kommit dit och fått idén att göra den till koloni. Dess namn då, Tharangambadi (”de sjungande vågornas land”), sägs ha varit för krångligt för danskarna, och de kallade den Trankebar (skrivs också Tranquebar). När Bartholomäus Ziegenbalg anlände fanns det en liten grupp danskar där där, och de väntade sig att han skulle bli en av dem, men han satsade allt på att lära känna lokalbefolkningen, lärde sig språket och såg till att få dit en tryckpress så att han kunde trycka sin bibelöversättning när han hade gjort den.
Föregångare
Anders Blomstrand kunde dra mycket nytta av Bartholomäus Ziegenbalgs och andra ambitiösa tyska missionärers arbete – att förbereda sig för missionsarbete i mitten av 1800-talet innebar bland annat intensiva språkstudier före avresan, och i Tyskland läste Anders Blomstrand tamuliska, det språk som numera kallas tamil. Han lärde sig det så bra att det sägs att han kunde predika på tamuliska redan före avresan till Indien. Men det var inte till en dansk koloni han sändes, och inte heller till en tysk. 1845 hade Storbritannien tagit över kolonin Trankebar, som omfattade den lilla staden på Koromandelkusten vid en av floden Cauverys mynningsarmar och en bit landsbygd, drygt 30 kvadratkilometer sammanlagt. Lunds Missionssällskap lämnade också över sitt ansvar – det blev Leipzigmissionen som fungerade som Anders Blomstrands arbetsgivare. Under studietiden i Tyskland hade han träffat Eleonora Kelber, som var dotter till en pastor, och hon reste ut för att gifta sig med honom 1859.
Undervisning och församlingsvård
Vid Lunds universitet hade han blivit docent i kyrkohistoria och tjänstgjort som tillförordnad professor i kyrkohistoria och symbolik under två perioder. Han hade också varit Lunds lasaretts predikant och under ett par somrar tillförordnats uppdraget som komminister i Hällestads, Dalby och Bonderups prebendepastorat. Trots att Trankebar var en helt annan miljö blev det snart liknande uppgifter han ägnade sig åt där. Han ingick i missionskyrkorådet, alltså den grupp som ledde den så kallade Tamulmissionen, och det var ett uppdrag som han höll fast vid under alla sina 27 år i Indien. Han undervisade på Tamulmissionens seminarium, där blivande präster och lärare studerade, och 1870–1871 och 1876–1877 var han dessutom seminariets föreståndare. Han reviderade den bibelöversättning som redan fanns, arbetade med en psalmbok och översatte och bearbetade mycket av den litteratur som de blivande prästerna behövde. Och så gav han ut en tidskrift. Tanken var att allt på sikt skulle skötas av de präster som vigdes och som hade tamuliska som modersmål, men Anders Blomstrand behövdes bland lokalbefolkningen också – han ”hann (…) jämväl biträda i det praktiska missionsarbetet (hednapredikan och vården av de hednakristna församlingarna)”, som det står i en av de kortfattade levnadsteckningarna. Olaus Brännström skriver i sin biografi över Peter Fjellstedt att Anders Blomstrand gjorde ”en enastående stark och helgjuten missionsinsats”. I Gustaf Lindebergs bok Ett sekel i missionens tjänst citeras N. Samuel som själv blev pastor: ”Han hade starkt inflytande över sina lärjungar, icke så mycket genom enskilda samtal och umgängelse med dem som genom sin fromhet och helgade vandel. Han sade aldrig ett fåfängt ord och var aldrig sträng mot någon.”
Självständig kyrka
Det var säkert delvis tack vare Trankebars danska historia och Bartholomäus Ziegenbalgs och hans missionärskollegers arbete som det Anders Blomstrand gjorde kunde leda till så mycket – det fanns redan så mycket när han kom. Men hans tankar om den lutherska kyrkans framtid var också lika den förste missionärens: kyrkan skulle på lite längre sikt bli lokalbefolkningens eget ansvar och ledas av indiska präster. Målet var inte att bygga upp ett missionscenter och rekrytera nya medarbetare från Sverige eller Tyskland, inte heller att lära ut ett europeiskt språk för att göra teologin tillgänglig för Trankebars befolkning, utan att låta kyrkan bli mer eller mindre självständig och tillhandahålla det den behövde på det språk som alla talade.
19 år i var sin världsdel
Det personliga priset för missionsarbete kunde bli högt vid den här tiden: på 1860-talet reste Eleonora hem med sin och Anders sexårige son Theodor för att han skulle få växa upp hos farmor, farbror och faster på Stora Magle kyrkogata i Lund. Eleonora levde inte länge efter avskedet, och det dröjde 19 år innan fadern och sonen återförenades. 2010 gav två ättlingar och syskon, Ingegerd Blomstrand och Anders Blomstrand, ut boken Får jag åter se dig ansigte mot ansigte? (Sekel förlag). Titeln är ett citat ur ett brev till Theodor från Indien 1879, och innehållet är brev som medlemmar i familjen Blomstrand skickade till varandra mellan 1830 och 1952. Genom ett urval av de bevarade breven får läsaren följa Anders Blomstrand, sedan Theodor Blomstrand som 1893 reste för att fortsätta sin fars arbete, och efter honom flera av hans åtta barn. ”Banden (…) upprätthölls via brev, och det är slående hur positiv grundtonen är i dem”, skrev Eva Helen Ulvros i tidskriften RIG när boken just hade kommit ut. ”Det skrivs inte mycket om sorg och saknad, utan mer om vardagens glädjeämnen och om en fast förtröstan på Guds kärlek och ledning. Idag är det svårt att förstå beslutet att lämna ifrån sig sina barn för många år, lämna över deras uppväxt till andra.”
Barmhärtighet
Vad blev det av missionen i Trankebar, Anders, Eleonoras, svågern Sven Rydéns, sonen Theodors, hans fru Hildas och många tysktalande och tamiltalande medarbetares och församlingsmedlemmars livsverk? Dagens Tharangambadi är knappt en stad med indiska mått mätt – i början av 2000-talet hade den mindre än 25 000 invånare. Men tamil talas av nästan 80 miljoner modersmålstalare och ungefär en tiondel så många andraspråkstalare, och Anders Blomstrands enorma satsningar på översättning av teologisk litteratur hade ju egentligen på sikt hela den nuvarande delstaten Tamil Nadu och den lutherska kyrkan där som målgrupp. Tsunamin 2004 gick hårt åt staden, och det danska nationalmuseet har under de senaste 20 åren tagit på sig ansvaret för en del av byggnaderna från den danska tiden. Det innebär att stadskärnan har sina spår av nordeuropeiskt 1600- och 1700-tal – och i det ingår kyrkorna. New Jerusalem Church, församlingskyrka (”New” eftersom den ursprungliga låg för nära vattnet) för den första tamiltalande församlingen, bär ända sedan den byggdes tydliga spår av både dansk och indisk arkitektur. Det svenska missionsarbetet, som redan under Anders Blomstrands tid gick upp i Svenska Kyrkans Mission, blev ett av fröna till den lutherska kyrkofamilj som idag består av tolv kyrkor, har 3,5 miljoner medlemmar och samarbetar nära med Act Svenska kyrkan. Blomstrands och deras kolleger reagerade på sin tid starkt emot kastsystemet och engagerade sig för södra Indiens mest utsatta, de kastlösa. Anders Blomstrand hade alltså markerat att han inte ville göra de människor han mötte till européer, och han talade om att bevara allt som inte stred mot kristendomen. Kastsystemet gjorde just det. Och när Theodor Blomstrand skulle förklara sin uppgift skrev han: ”Barmhärtighet hafwa Indiens parias ej funnit annorstädes än i den kristna kyrkan.”
___
Tharangambadi
Tharangambadi är en liten hamnstad i distriktet Nagapattinam i den indiska delstaten Tamil Nadu. Vid folkräkningen 2011 hade den drygt 23 000 invånare. Från tiden som dansk koloni har den kvar bland annat en guvernörsbostad (numera hotell), en liten befästning och kyrkor. I staden grundade missionären Bartholomäus Ziegenbalg Indiens första skola för flickor, och här trycktes också den bibelöversättning som blev den första på ett språk som talades i Indien.
Anders Blomstrand
Anders Blomstrand (född 1822 i Växjö, död 1887 i Lund) var präst och hade arbetat som lärare i Växjö och som docent och tf professor i Lund när han reste till Indien som missionär 1857 – ”en av den svenska missionskårens främsta teoretiska begåvningar” enligt Gustaf Lindeberg i boken Ett sekel i missionens tjänst. Han arbetade i Trankebar (Tharangambadi) i Tamil Nadu i 27 år, bland annat med prästutbildning och översättning av teologisk litteratur.
