Uppdrag Mission

På tidskriften Pilgrims höstmöte lyssnade jag till professor Kate Bowler som talade om hur en cancerdiagnos befriat henne från tron på att allt som sker är förutbestämt av en allvetande Gud. Drastiskt gjorde hon upp med tanken på att Gud planerat hennes liv, att allt som sker är avsiktligt och att man får det man förtjänar, vare sig det är rikedom eller sjukdom, makt eller utsatthet. Knivskarpt avtecknade sig i hennes berättelse den förödande teologi som i så hög grad präglar amerikansk kultur, den som säger: ”Vi är utvalda. Gud har plan för oss. Han har lovat oss välgång och rikedom. Det förlovade landet har givits oss. Gud har gett oss makt för att vi ska genomdriva Guds vilja.”

”God has chosen me for a purpose”, som president Trump uttrycker det.

I de möten som skildras i detta nummer av Uppdrag Mission möter vi dem som dagligen utsätts för makthavare och bosättare som med hänvisning till en sådan plan förvränger sin egen religiösa tradition, förråder den och tar rätten i egna händer med hänvisning till ett gudomligt mandat. Vi möter en annan tro, ett trotsigt motstånd mot det som sker, en vägran att acceptera förtryck och fördrivning. Vi möter dem som stannar kvar, som håller ut, inte för att framtidsutsikterna är goda, men för att de inte vill förlora sig själva, inte vill förlora den livsväv som knyter samman deras historia, vardag och drömmar.  Vi möter dem som envist gång på gång bygger upp det andra river, som trotsigt startar nytt, som inte vill ge sig, som vägrar tro att det som sker är förutbestämt och oundvikligt.

De vittnar om hur lockande det är att ge sig av, att lämna sitt land och söka en framtid i ett rikt och välmående land undan ständiga trakasserier, begränsningar, våld och utsatthet. Men de är rotade och vill inte ryckas upp med rötterna och bli flyktingar. De vägrar acceptera tanken att de inte skulle höra hemma i sina egna hem, att deras land inte skulle vara deras, att deras rätt, ja de själva, inte finns. Instängda av vägspärrar och murar, fråntagna friheten att resa, vill de bli sedda och hörda, besökta och omfamnade. De finns, och de är kvar.

I utsattheten och svagheten finns en styrka. Berättelserna utstrålar paradoxalt nog både glädje och kärlek. De vittnar om en teologi som inte låter sig utnyttjas, men som bär genom svårigheter, en tilltro till en Gud som blev korsfäst. De vet att den som griper till våld kommer att drabbas av våld. De vet att till sist ska rätten flöda fram.