I våras åkte Emma Bäckström på en fältstudieresa för att undersöka arbetet mot kvinnlig könsstympning i sydvästra Kenya.
Hur kom det sig att du reste till Kenya?
Jag studerar till
en politices kandidatexamen med inriktning på statsvetenskap. Via en bekant
fick jag höra om Läkarmissionens arbete mot FGM (Female Genital Mutilation,
det vill säga kvinnlig könsstympning, red:s anm) i sydvästra Kenya. Läkarmissionen
ville utvärdera ett sådant projekt, och jag bestämde mig för att skriva min
uppsats om det arbetet.
Vad kom du fram till?
Först och främst att kvinnlig könsstympning är något mycket större än en kulturell fråga – den innefattar så många aspekter. Stympningen blir ett fysiskt och psykiskt trauma som påverkar den drabbade livet ut. En läkare berättade om svåra komplikationer, bland annat när en omskuren kvinna ska föda barn.
Jag fick intervjua en äldre kvinna som hade varit en så kallad gatekeeper, någon som har velat behålla traditionen med FGM. Hon hade ändrat uppfattning när hon själv på äldre dagar hade fått svåra problem. Det kan uppstå inkontinens och infektioner, och det finns också ett stigma kring komplikationerna.
Det är kulturella och religiösa aspekter som gör att människor fortsätter med FGM, och religiösa aktörer som kan sprida kunskap har ett stort ansvar. En pastor som jag träffade sa att för honom är det viktigt att vara en röst för de utsatta flickorna, och han berättade om saker de gör. De har startat samtalsgrupper och föräldragrupper för att kunna tala om FGM, och om de märker att en flicka inte kommit till kyrkan på länge kan de ta kontakt med familjen.
Hur ser den kenyanska staten på kvinnlig könsstympning?
Sedan 2011 år är det förbjudet enligt lag. Problemet har varit att implementera lagen på gräsrotsnivå. På den plats dit jag kom praktiserar en stor folkgrupp FGM som en del av sin kultur. Många tar sig också över gränsen till Tanzania när de ska genomföra könsstympningar, för det är enklare att göra det någonstans där de inte blir igenkända.
Ser du något hopp för framtiden?
Det behövs medvetenhet och kunskap, och många program och projekt arbetar med det och bidrar till förändring.
Kunskapen sprids ofta via skolsystemet. Det har gjort att det är svårare att genomföra könsstympningar på barn som är i skolåldern, så nu utsätts yngre barn oftare. Förr var en könsstympning en fest som markerade att en flicka hade blivit vuxen, nu äger den rum mer i smyg. Det gör att det inte är lika lätt att upptäcka vad som händer.
Jag mötte högt
uppsatta människor som arbetar mot FGM och som berättade om hur kulturella
företeelser också påverkas av det generella läget i landet. Om det pågår en
konflikt i en region, eller om det är torka eller, som nu, livsmedelskris till
följd av kriget i Ukraina, blir det svårt att nå ut med förändringsarbete. Andra
saker blir viktigare. Mat, fred och trygghet är centrala för att man ska kunna arbeta
med sådana här frågor. Om människor inte känner trygghet i tillvaron är de mindre
mottagliga. Dyrare mat får också konsekvensen att många inte har råd att betala
skolavgifterna, och det är i skolorna kunskap om FGM ofta sprids till barnen.
