I kulturer där kvinnor mest rör sig i den privata sfären är en kvinnas kamp för mänskliga rättigheter en motståndshandling och ett risktagande. Mer än tjugo år har gått sedan FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet fastställde att kvinnors inkludering är oumbärligt för att befästa varaktig fred. Ändå fortsätter kvinnors engagemang att utgöra en fara för deras liv och hälsa.
Att vara kvinna och människorättsförsvarare innebär att möta dubbelt motstånd och överhängande livsfara. Det påverkar kvinnornas fysiska och psykosociala hälsa. Det kvinnliga ledarskapet undergrävs, och kvinnornas familjerelationer och möjligheter att agera påverkas också negativt. Våld inom familjen och hot om våld från väpnade aktörer är ytterligare exempel på sådant som hämmar deras chanser att bidra till samhällsutvecklingen.
Det behövs med andra ord ett helhetsperspektiv på kvinnliga människorättsförsvarare och deras livssituation.
Berätta om erfarenheter
Vi i Kristna Fredsrörelsen har under flera år kartlagt vårt eget arbete med internationell medföljning i Mexiko, Guatemala och Colombia. Kartläggningen är gjord just utifrån genusaspekterna.
Hösten 2022 samlade vi, tillsammans med Act Svenska kyrkan och Norska fonden för mänskliga rättigheter, kvinnor från 23 människorättsorganisationer i Colombias huvudstad Bogotá. Syftet var att de skulle få berätta för varandra om sina erfarenheter av arbetet för mänskliga rättigheter och hur det påverkar deras liv.
Samtalen kom att kretsa kring hur deras engagemang i sig utlöser det könsrelaterade våldet.
Vatten och mark
Det könsrelaterade våldet präglar vardagen för de kvinnor som deltog i mötet. De berättade att det kan ta sig olika uttryck: deras insatser osynliggörs, och de stigmatiseras därför att de bryter mot könsnormer. Stigmatiseringen, ett slags strukturellt vård som har historiska rötter, är en av de följder de är mest rädda för. Den gör det också svårt för dem att få tillgång till rättslig prövning.
Ana Maria Top, som arbetar i Guatemala, var en av de deltagare som berättade om detta. Men hon sa också:
– Att vara människorättsförsvarare är att kräva att våra kunskaper tas i beaktande och att kräva inflytande. Vi kräver ett erkännande av vår rätt att som kvinnor ha tillgång till vatten, och rätt till vår mark.
Storskalig gruvdrift
Frågan om kvinnors markägande är alltid infekterad. Än värre blir det för en kvinna som tillhör en ursprungsbefolkning – i Colombia gäller detta också kvinnor som tillhör grupper med afrikanskt ursprung. Storskalig gruvdrift brukar omges av våld och har en starkt negativ inverkan på civilsamhällen och på människorättsförsvarares säkerhet.
Anna Maria Niño, som tillhör den colombianska organisationen Confluencia de mujeres, talade om de komplexa och samtidigt självklara sambanden mellan kvinnors arbete för miljö, liv och mänskliga rättigheter och sa:
– I ett område som exploateras är vår roll att försvara naturen och vår rätt att leva på vår mark. Kort och gott: vår rätt till liv.
Politiska beslut
Kristna Fredsrörelsen och de organisationer som vi samverkar med arbetar för att skapa säkerhetsstrategier som fungerar för människorättsarbetarna. På det sättet skapar vi också förutsättningar för att utsatta grupper ska kunna inkluderas. Att ta hänsyn till etnicitet, social bakgrund och genus är nycklar i det arbetet.
Genom att vi tillsammans väger in de perspektiven kan lokala aktörer utvidga det demokratiska deltagandet i organisationer. De kan också också bidra till politiska beslut som skyddar människorättsförsvarare.
Julia Susana Mena är en av ledarna i den colombianska organisationen Cocomacia. Hon och hennes medarbetare arbetar för att öka medvetenheten om strukturellt förtryck av kvinnliga ledare.
– Sedan 2022 har vårt genusutskott har arbetat för att motverka den kultur som osynliggör oss och som bygger på bristande kunskaper och patriarkala villfarelser, säger hon.
Erkännas och förstärkas
Något som vi också arbetar för är att civilsamhällenas egna skyddsmekanismer ska erkännas och förstärkas. De kan bli en komplettering av olika statliga insatser. Behovet av dialog och erfarenhetsutbyte i rättvisefrågor och jämställdhetsfrågor på den här nivån är stort – det finns stora möjligheter att skapa lokala skyddsnätverk.
Dödshot, svartmålning av sociala ledare och hot om tvångsförflyttning skadar både enskilda kvinnor och kollektiv. Det politiska syftet med sådana strategier är att skapa rädsla, misstro och splittring. Därför är kvinnornas förmåga till egenvård och kollektivets resiliens viktiga. Vi arbetar för att de själva ska kunna skapa skydd, och det är ett arbete som tar sin början i en ökad medvetenhet om vad som händer och vad som går att göra. Karen Varón, som arbetar i CDH Fray Matías i Mexiko, säger:
– Att vara kvinna och kämpa för de mänskliga rättigheterna är ett åtagande för alla människors rätt till värdiga liv. Det är vår uppgift att synliggöra sakernas tillstånd och förändra den situation som vi befinner oss i.
___
Rekommendationer
Samtalen i Bogotá resulterade i en rad rekommendationer till det internationella samfundet:
* Kvinnliga MR-försvarares arbete och de risker det medför bör få ett allmänt och offentligt erkännande. Det ska finnas tillgänglig och tydlig information om stödprogram och fonder.
* Kvinnliga MR-försvarare ska garanteras deltagande i fredsprocesser och i utformningen av säkerhetspolitik. Säkerhetsfrågor måste hanteras utifrån en samhällelig och psykosocial dimension som också har ett intersektionellt perspektiv.
* Finansieringen av internationell närvaro i konfliktområden måste bibehållas, och medföljning vid representation måste erbjudas. Åtgärderna bör förstärkas med hjälp av kampanjer på sociala nätverk och stöd i press och media.
* Ekonomiskt, politiskt och tekniskt stöd till befintliga program för tillfälliga skyddsboenden måste finnas. Varje skyddsbehövande bör bedömas enskilt, och skydd till närstående bör övervägas.
* Förebyggande åtgärder måste främjas. Här är det viktigt att betona betydelsen av det arbete som utförs av lokala skyddsnätverk och att främja möten och utrymmen för utbyte av erfarenheter.
