Ömsesidigt lärande, delande av tro och liv samt gemensamt arbete för rättvisa och fred ligger i den världsvida kyrkans dna. Såhär i påsktid tjänar lärjungarnas omtumlande möte med den okände gestalten längs vägen till Emmaus som ett tydligt exempel på människan som en ständigt lärande och reflekterande varelse (Lukasevangeliet 24). Det handlar om ett lärande som aldrig tar slut, som alltid äger rum i samspel med andra och som framträder på nya sätt beroende på sammanhang.
Nya kunskaper och erfarenheter länkas till redan etablerad och beprövad sanning. Kartbilden ritas om, perspektiven vidgas och bilden av verkligheten djupnar. Den egna livsberättelsen kopplas samman med Guds stora berättelse om hela skapelsen. Vi lär hela tiden nytt, omprövar det vi tagit för givet och tvingas därmed till att också lära om. Det gäller den enskilda människan lika mycket som samhällets institutioner i stort.
En sådan lärprocess har ställt världens kyrkor inför smärtsamma, nödvändiga och självkritiska frågor om hur och på vilka sätt deras lära och lärande påverkar människor, styr dem och utövar makt över dem. Hur skapar vi rum och rymd för nyfikenhet, mod och glädje att på allvar möta och utforska också det som är främmande och okänt? Hur blir mötet med ”den andra” också ett möte med mig själv? Och vilkas röster och erfarenheter ges utrymme i ett sådant arbete?
Lärande är ett dynamiskt begrepp. Dess betydelse har skiftat över tid och låter sig inte fångas i en enkel definition. Att i dialoger och utbyten värna ömsesidighet, lyhördhet och respekt är något som hela tiden måste försvaras och vinnas på nytt. Inte minst i vår egen oroliga tid.
