Många människor upplever säkerligen vår nutid – så präglad av brutala krig, politiskt förtryck, egenmäktiga världsledare och därtill djup ekologisk kris – som ett ogenomträngligt mörker.
Men i det kompakt svarta och till synes hopplösa finns det många sprickor där ljuset lyser fram, bara vi tar oss tid, lyssnar in och tittar efter.
Ty i detta nu, överallt på vår jord, finns det människor som krokar arm med varandra, drivna av en självklar omsorg om medmänniskan, övertygade om att tillsammans kan vi göra verklig skillnad.
Dessa människor är inte av en ”särskild sort”, och de har ingen specifik kulturell eller religiös bakgrund. Nej, i krisens utsatta verklighet blir etniska, kulturella och religiösa skillnader oväsentliga: ”Att alla är beroende av varandra blir extra tydligt i krigets Ukraina”, säger en röst i ett av det här numrets reportage. I Guatemala deltar katoliker, pingstvänner, andra protestanter, muslimer, judar och mayatroende tillsammans i protesterna mot det strukturella våldet. Redskapet är offentliga böner: ”Vi har olika spiritualiteter, men tre saker gemensamma: vi vill fördöma korruption, vi tror på rättvisa och fred och andlighet, och vi vill bidra till att bygga upp vårt land.”
I Stockholm samlas människor med olika trostillhörighet till samtal på temat ”Hopp – gemensam handling i en sårbar värld!”.
Jag tror att ALLA människor kan rymmas i ”den heliga Andens enhet”. Jordens mänsklighet är ju en enda, och vi bär alla tillsammans ansvaret för jordens framtid. Som vi ber i en älskad och högaktuell nattvardsbön: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd – och en enda mänsklighet.”
Vår erfarenhet säger oss att kärlekens och omsorgens handlingar, som lindrar lidande och kan bidra till verklig försoning och fred, inte sällan kommer från oväntade håll. För Andens vind blåser vart den vill …
Lennart Hamark
ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse, har arbetat för Svenska kyrkan med internationell ekumenik och religionsdialog i Asien, präst i Maria församling i Helsingborg
