Jag viker upp lappen. Någon har skrivit mental health på den med spretig handstil, och jag drabbas så starkt av orden att bokstäverna blir suddiga.
I månadsskiftet augusti-september hade jag den stora förmånen att åka som Equmeniakyrkans delegat till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland.
Generalförsamlingen är ett tillfälle för kyrkor och kristna från hela världen att mötas för att fira gudstjänst tillsammans och samtala om det som berör oss alla. En fantastisk upplevelse!
Inför generalförsamlingen anordnades ett antal förmöten, och jag deltog i Ecumenical Youth Gathering, EYG. Det var en fyradagarskonferens organiserad av och för unga människor, och den samlade omkring 400 deltagare från Kyrkornas världsråds medlemskyrkor och ekumeniska samarbetsorganisationer.
En morgon i slutet av ett undervisningspass får alla vi deltagare var sin papperslapp. Uppgiften är att skriva ner ett av våra egna sår. Alla lapparna samlas in, och sedan delas de ut på nytt.
I min hand ligger nu istället för mitt eget sår ett sår som en av mina trossyskon bär på. I min hand har jag ett böneämne, och mitt eget sår ligger som ett böneämne hos någon annan.
Här, i en konferenslokal i södra Tyskland, blir jag så starkt drabbad av det stora som kan hända när vi vågar visa våra sår för varandra och tala om dem. ”Ja, i svagheten blir kraften störst”, Paulus ord från Andra Korinthierbrevet 12:9, stämmer helt med min känsla. Tårarna rinner längs mina kinder.
Det som inte händer här i konferenslokalen är att alla våra sår plötsligt läker.
Men vi får praktisera det som Paulus också säger: ”Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.”
Det är det som jag har blivit så drabbad av: Kristi kraft, som alltid omsluter oss, men som jag nu ännu tydligare uppfattar i den sårbarhet som finns i rummet.
Innan jag åkte till generalförsamlingen hade jag en bild av att vägen till ekumenik är att fokusera på det som vi har gemensamt snarare än på det som skiljer oss åt. Till viss del tror jag fortfarande att det är en bra strategi.
Men dagarna i Karlsruhe får mig också att ompröva den tanken. För när vi delar våra sår med varandra, och talar om saker som gör ont – istället för att visa upp det som vi är som allra mest stolta över – händer det något. Vi kanske inte har exakt likadana sår och inte samma erfarenheter av såren, men vi kan mötas i erfarenheten av att ha sår. Vi ställs inte inför exakt samma utmaningar, men vi kan mötas i erfarenheter av att vara människa, i erfarenheter av att vara lärjunge och i erfarenheter av att vara kyrka.
Jesus kallar oss inte till efterföljelse på grund av de sidor hos oss som vi själva är stolta över att visa upp. Han kallar oss till efterföljelse därför att Han älskar den här världen. Och Han kan göra något vackert av det som skaver, är trasigt och har gått sönder.
Det är den Gud vi tror på – den Gud som reser oss upp när vi faller och som inte använder våra svagheter mot oss utan sprider sitt ljus genom våra sprickor.
Därför kan vi visa upp våra sår. Genom dem får vi förmedla vittnesbördet: Jag vet att jag inte är hel. Jag vet att jag misslyckas. Men mina sår bar Jesus på korset, och därför sitter inte min identitet i det som är trasigt i mig utan i Honom.
Jag tror att vi är kallade att visa såren på det sättet.
Och min bön och mitt hopp är att när vi möts genom dessa vittnesbörd – som människor, som lärjungar, som delar av Kristi kropp i den här världen – med våra sår, i det djupt mänskliga, då kan vi få uppleva en logik som tillhör Guds rike. Att enhet också finns i det som brister.
___
Emma Gunnarsson studerar till pastor i Equmeniakyrkan och är sedan generalförsamlingen i Karlsruhe en av de svenska ledamöterna i Kyrkans världsråds centralkommitté. Läs gärna intervjun med henne, Celina Falk och Julia Rensberg i Uppdrag Mission nummer 1 2023!
