Jag sökte asyl i Sverige i juli 2013.
Under några första skakiga månader när min värdighet, mina krafter och min förmåga att hitta marken under mina fötter sattes på prov fick jag bo hos en svensk-palestinsk kvinna i min egen ålder. Vi kände inte varandra, vi möttes av en tillfällighet, och hon kunde inte acceptera att jag skulle bo någon annanstans än i hennes hem.
Jag gick till Arbetsförmedlingen. De noterade att jag var högutbildad men sa:
”Tyvärr har du ingen erfarenhet från Sverige. Allt vi kan erbjuda dig är städjobb eller köksjobb.” Det var jobb som jag gärna skulle ha tackat ja till – om de hade varit de enda som stod till buds. Jag bad om en chans att hitta arbete på egen hand.
Snällaste platsen
Innan något beslut om min asylansökan ens hade fattats hade jag börjat på Fryshusets avhopparverksamhet Exit. Jag var på sjunde våningen, en våning full av ”före detta”: före detta brottslingar, före detta huliganer, före detta extremister. Där fick jag arbeta med en före detta nynazist som handledare.
För mig, vid den tidpunkten i min flyktingprocess i Sverige, var sjunde våningen den snällaste, varmaste, mest öppna och mest generösa plats man kan tänka sig.
Min handledare, som blev min bästa vän, bjöd in mig till alla viktiga möten, tog vara på min kompetens och behandlade mig jämlikt.
En dag efter fem var det bara han och jag kvar. Medan vi packade ihop sa jag till honom att jag inte kunde föreställa mig att han någonsin hade varit en person som velat slänga ut mig ur landet eller skada mig.
Han tog fram fotoalbumet och visade bilder på sig själv som nynazist med ett militant uttryck i ansiktet.
Allt jag kände i det ögonblicket var ödmjukhet inför hans mod, öppenhet och vänlighet. För första gången i mitt liv insåg jag att förändring är möjlig. Det finns inga förhärdade hjärtan, för förändring är möjlig för alla hjärtan.
Hummus i ett annat sammanhang
Jag sökte ett långsiktigt boende, och jag svarade på ändlöst många inlägg på Blocket. Mitt namn hjälpte mig inte. Mitt förnamn är visserligen detsamma som ett svenskt mansnamn, men mitt efternamn klingar muslimskt. Ola Saleh.
Av en annan invandrare fick jag rådet att byta namn:
”Det kommer att göra det lättare. Med din ljusa hy kan du kanske passera som sydeuropeisk.”
Jag vägrade – jag heter Ola Saleh. Vem skulle ge upp förvirringarna, skratten, isen det bryter och rasismen det avslöjar, för att ”passera”?
Så hörde jag genom en vän till en vän om ett kollektiv på en ö i Stockholm, och jag blev erbjuden ett ledigt rum.
I vårt kollektiv hade vi en svensk. Varje år firade vi midsommar tillsammans som en udda och kärleksfull familj.
Ett år gör jag som vanligt hummus och baba ghanouj, ovetande om alla namn på gästlistan. När jag lägger sista handen vid mina röror ropar en kvinna:
”Åh, hummus! Det får mig att känna mig så mycket som hemma!’’
Jag svarar henne på arabiska. Hon tittar förbryllat på mig, som om hon inte förstår ett ord.
Det gör hon inte heller. Hon är europeisk judinna med familjeband till Israel och har växt upp med hummus på bordet.
”OK, här är vi nu”, säger jag till mig själv.
En miljon frågor rusar genom mitt huvud. Här står hon framför mig, en människa som jag bara har läst om i historieböckerna i skolan. Mitt hjärta slår några extra slag.
Som tur är äger detta hummusmöte rum när jag redan har lärt mig att alla hjärtan kan förändras. Jag utmanar mig själv och bestämmer mig för att tala med henne om icke-konfliktfyllda frågor, att låta oss lära känna varandra som två kvinnor i världen, så att vi att vi med respekt också kan komma in på våra olika politiska åsikter. Tack midsommar.
”Ta hand om dig, unga damen”
En dag sitter jag på Arlanda flygplats och pratar i telefon med min sambo när en äldre dam kommer emot mig. Jag flyttar på min jacka och ryggsäck för att ge henne plats att sitta. Hon muttrar något på svenska, så jag pausar artigt mitt samtal och säger:
”Ursäkta?”
Hon slår ut mot mig:
’’Ni kommer hit och förstör allt!’’
Chockad över fientligheten avslutar jag samtalet med min sambo och tar hand om min medmänniska.
”Vi?’” frågar jag.
”Ja, ni! Var kommer du ifrån?’’ säger damen.
Jag svarar lugnt att jag är från Syrien.
Hon skriker:
”Ni förstörde ert land, och nu vill ni förstöra mitt! Ni vill tvinga oss att leva på ert sätt.”
Jag säger att jag förstår att hon är arg och frågar:
”Har du upplevt att syrier är så?”
Hon säger:
”Nej, men allt finns på nyheterna.”
Jag tar in hennes rädsla och fördomar. Hon utmanar mig och ställer personliga frågor, och sedan berättar hon sin historia. Hon har arbetat som skolkurator, är pensionär nu och har varit tvungen att ta hand om sin mycket äldre make och psykiskt sjuka syster med för lite stöd från staten.
Jag berättar för henne om vad som händer i Syrien och om vad jag varit med om, och jag ser hennes ansikte förändras.
Med ett varmt leende på läpparna säger hon:
”Jag är väldigt glad att jag träffade dig idag och lärde mig något annat om ditt folk och ditt land. Ta hand om dig, unga damen.”
Fotnot: Ola Saleh är freds- och konfliktexpert, för närvarande stationerad i Georgien. Hon finns i A World of Neighbours växande kontaktnät.
___
A World of Neighbours är ett interreligiöst nätverk för människor som arbetar som praktiker med och för människor på flykt i Europa. Syftet med nätverket är att medlemmarna ska kunna stödja varandra, dela erfarenheter med varandra och samarbeta för fredlig samexistens, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Nätverket samlar också en grupp forskare, och det projekt som de arbetar med nu får stöd av Lunds Missionssällskap.
