– Vi har fått bra regn i två år nu, säger Francesca de Gasparis.
Hon är i Sverige för att tala på Bokmässan i Göteborg och på Göra skillnad-helgen som Act Svenska kyrkan ordnar i Uppsala, och mellan ett par möten i Stockholm slår hon sig ner på ett av Centralstationens caféer för att berätta om SAFCEI, Southern African Faith Communities’ Environment Institute, den organisation som hon leder sedan 2017.
Är det oartigt att fråga om vad som egentligen hände i Kapstaden under de veckor när europeiska och amerikanska medier rapporterade om att vattnet där höll på att ta slut? Mycket har väl hänt sedan dess, och visst finns det många fler viktiga saker att tala om än den i stort sett enda som har uppmärksammats utanför den afrikanska kontinenten?
Det visar sig att vattenkrisen i Kapstaden är något som Francesca de Gasparis gärna talar om. Den var en högljudd varningsklocka, och den har också lärt SAFCEI och dess vänner mycket om vad skapelsevård kan innebära.
”Alla kan lära av varandra”
– Vi är en organisation för hela södra Afrika där alla människor från alla trosinriktningar är välkomna, ateister också, eftersom vi ser ateismen som ett trossystem, berättar hon. Vi brukar säga att vi främst riktar sig till dem som själva identifierar sig som trosledare. Vi stöttar dem och deras församlingar med utbildningar för att öka medvetenheten om och förståelsen för miljöfrågor, mer hållbara sätt att leva och klimatförändringar. Vi arbetar också med eco-justice (miljöjuridik och miljörättvisa, red:s anm) och med praktiska opinionsbildningsinsatser.
Själv bor hon i Kapstaden, men SAFCEI har medarbetare och medlemmar i hela södra och östra Afrika.
– Vi har regionala träffar, men det blir oftast mer effektivt om alla som deltar är från samma land, säger hon. Det vi erbjuder är en gemensam lärmiljö där alla kan lära av varandra och stötta varandra.
En vanlig arbetsmodell är ett antal workshops eller seminarier som mynnar ut i att deltagarna planerar kampanjer tillsammans. Det kan vara strategier för att komma till tals med politiker och andra ledare, eller för information till allmänheten, eller inbjudningar till praktiska kurser som ”Do you want to create a food garden?” (”Vill du anlägga ett trädgårdsland?”).
– Vi vill inte arbeta bara med män, och vi vill påverka kyrkans strukturer, så vi arbetar i de informella strukturerna också, säger Francesca de Gasparis. Våra medlemmar representerar sina församlingar och sammanhang, men de är med som individer, och vi talar mycket om hur vi kan stötta varandra. Man kan göra mycket mer om man har stöd.
Göra det man kan
Miljöfrågorna i södra och östra Afrika är delvis andra än de i Europa – så mycket av miljöförstöringen hör ihop med koloniväldena och med deras motsvarigheter i vår tid, de multinationella företagen.
– Kolonialismen är ett väldigt viktigt ämne för oss, säger Francesca de Gasparis. Kolonisationen upphörde aldrig, den är konstant, den pågår än idag.
Som alla med europeiska rötter representerar hon på sätt och vis själv kolonialmakterna – och hon är noga med vad det innebär:
– Man ska inte känna sig skyldig, men man måste kännas vid det som har hänt och händer. Man måste inte lyfta upp hela bördan och bära den. Om man försöker lösa andras problem, om man går för djupt in i skuldkänslorna, då handlar det fortfarande bara om en själv. Det är en mänsklig reaktion, den är naturlig. Men vi måste göra det vi kan. Vi har mycket att lära av många av trostraditionerna, inte minst när det gäller hur vi tar oss igenom kriser.
Uppmärksammar urfolken
Lyssnar sydafrikanska och östafrikanska politiker på SAFCEI?
– Det vi för fram bygger på naturvetenskap, det är jag noga med, säger Francesca de Gasparis. Men vi är inte rädda för att tala om moraliska imperativ. Det finns en respekt för trossamfunden i många länder, men man kan också känna en skepsis i rummet.
Hon berättar att det avgörande är om ett trossamfund har ledare som själva är engagerade i miljöfrågorna och att en av de anglikanska biskoparna har kunnat göra mycket tack vare ett samarbete med en naturvetare.
– Vi arbetar också med att uppmärksamma urfolken och återupptäcka deras tro och deras trospraktiker, säger hon. Många av dem har ett mycket starkt och heligt band till jorden. Det finns många grupper som är små men som gör mycket.
”Tog tillgångar för givna”
Det som hände i och runt Kapstaden för några år sedan var att långa, varma somrar i kombination med ojämn översikt över vattenkonsumtionen gjorde att vattenreserverna sjönk drastiskt.
– Nu (i månadsskiftet september-oktober 2022, red:s anm) är vi på väg mot våren, och dammarna är fyllda till 85 %, berättar Francesca de Gasparis. Vi är lite oroliga, för vi vet ju hur det är att vara utan vatten. Men vi vet också hur man kan anpassa sig. Första gången var så extremt stressande. Jag tror inte att några dödsfall tillskrevs vattenbristen, men det som hände gjorde det skrämmande tydligt för oss vad sårbarhet är. Vi förstår miljölandskapet bättre nu – tidigare tog vi våra tillgångar för givna.
Hon berättar om en källa och en ström som hade byggts över med cement för att inte vara i vägen för stadens liv.
– Vi behandlade vattnet som avfall! Och vi lät dyrbara resurser bara rinna bort.
Ojämlik fördelning
Något annat som blev tydligt under vattenkrisen var hur ojämlikt livet i en sydafrikansk storstad fortfarande är.
– Nu talar vi om vattnets helighet, om vatten som en grundläggande mänsklig rättighet, men det var smärtsamt att se hur fattiga delar av Kapstaden fick strängare regler. Det var fler poliser där, mindre vattentilldelning. Det är en stor politisk fråga.
Vattenransoneringen var uträknad så att människor fortfarande skulle kunna klara sig – ”vi var nere på 13 liter per person och dag” – och resultatet blev att den uträknade nolldagen aldrig kom.
– Det var ett exempel på vad man kan åstadkomma när man måste, säger Francesca de Gasparis. De flesta anpassade sig, också de som klagade och de som sa att det bara var politik. Vi, vi i Kapstaden, vi klarade det!
Vandring till källa
I efterhand har diskussioner fortsatt – var vattenkrisen bara ett politiskt försök att få kontrollen över Kapstadens invånare, så som en del har trott om Covid-19-restriktioner? Var vattenbristen ”fake news”?
– Det finns en skepsis inför verkligheten, och den fascinerar mig, säger Francesca de Gasparis. Det är klart att regeringen har fel ibland, och demokratin drabbades av ett bakslag under pandemin. Lagförslag som var svaga röstades igenom då. Men vad betyder det för vårt ansvar och våra rättigheter? Konflikterna och orättvisorna accentueras av sådana här händelser. Det finns konspirationsteorier och verklighet, båda finns, det är något mycket mänskligt.
Den dag när vattnet enligt uträkningarna kunde ha tagit slut var faran inte över. Situationen var fortfarande mycket allvarlig. Då bjöd SAFCEI in till en gemensam vandring.
– Vi hade anpassat oss, och den dagen trodde vi kanske också att vi skulle klara oss, säger Francesca de Gasparis. Vi gick till en källa som brukar kallas Camissa eller The Washhouse, och där bad vi tillsammans.
___
SAFCEI
SAFCEI, Southern African Faith Communities’ Environment Institute, har sitt huvudkontor i Kapstaden i Sydafrika och är en av Act Svenska kyrkans partnerorganisationer i södra och östra Afrika. Det är en mångreligiös organisation som stöttar trosledare och deras församlingar och motsvarande i deras arbete med att skapa medvetenhet om och förståelse för eco-justice (miljörättvisa och miljöjuridik), en hållbar livsstil och klimatförändringar.
