– Många av problemen har funnits länge, men vetekrisen har gjort dem så tydliga, säger Souraya Hammoud. För ett tag sedan stängde bagerierna för att de inte hade något att sälja, och när de hade öppet var priserna mycket högre. Jag hörde hur en man i affären sa: ”Ja, vi vet hur det är nu, men så måste vi dela det med flyktingarna. Om vi hade 20 av något förut så kommer det 15 nu, men de 15 är inte längre bara åt oss.”
Souraya Hammoud bor och arbetar i norra Libanon, i Halba, den lilla stad som är centralort för Akkardistriktet och Akkarguvernementet – de båda har samma geografiska gränser.
I norr gränsar Akkar till Syrien, och sedan kriget i Syrien bröt ut har regionen tagit emot stora skaror människor på flykt.
– Totalt är det lite mer än en fjärdedel av befolkningen i regionen som är flyktingar, berättar Souraya Hammoud, men på en del orter utgör de så mycket som hälften.
Konkurrens om små resurser
När det stod klart att flyktingtillströmningen på många platser i Turkiet, Jordanien och Libanon gjorde det svårt för lokalsamhällena att fungera tog Sveriges kommuner och regioner på sig uppgiften att stötta deras arbete på de nivåer som motsvarar kommun och region.
2018 sattes projektet Resilience in Local Governance (ungefär resiliens, eller återhämtningsförmåga, i lokal myndighetsutövning och styrning, red:s anm), som förkortas RESLOG, igång. Nu pågår arbetet i Libanon och Turkiet, och Souraya Hammoud har ansvaret för Akkar.
För fyra år sedan var det flyktingarnas situation och de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att få allt att fungera som var den stora utmaningen.
– Akkar hade stora problem redan tidigare, det är ett landsbygdsområde med få tillgångar utöver naturen, säger Souraya Hammoud. Vi hade ett slags samhällsservice på många håll, men den räckte aldrig till. När flyktingarna kom mångdubblades problemen. En ort som tidigare hade haft 25 000 invånare kunde ha 50 000 nu, men med samma resurser som tidigare och samma antal arbetstillfällen. Infrastrukturen fungerade inte, och det blev som om alla skulle konkurrera om de små resurser som fanns.
”Vi kämpar tillsammans med dem”
Så kom pandemin våren 2020, och så exploderade hamnen i Beirut i augusti samma år, och Libanons ekonomi gick in i ett slags chocktillstånd med extrem inflation, stor otrygghet och ojämn tillgång till basvaror. Det senaste året har kriget i Ukraina och den i stort sett världsvida finanskrisen lagts ovanpå allt detta. När den här intervjun görs har ett utbrott av kolera just upptäckts.
– Lokalbefolkningen kämpar på ungefär samma sätt som flyktingarna nu, säger Souraya Hammoud, och vi i RESLOG kämpar tillsammans med dem. Vi befinner oss i ett slags överlevnadsläge, vi lever inte. Samtidigt försöker vi ju hålla hjulen i rörelse, för de pengar som kommer från utlandet är vårt enda skäl att fortsätta leva.
En del problem har Souraya Hammoud och hennes kolleger kunnat lösa. De kvinnogrupper som hade fått utbildning och utrustning för att arbeta med återvinning blev tvungna att göra en paus i arbetet när elektriciteten försvann.
– Men när det blev tydligt att det inte var tillfälligt kunde vi i RESLOG ordna solpaneler till en del kommunlokaler, och på det viset har kvinnogrupperna kunnat fortsätta arbeta, berättar hon.
Andra har också kunnat utnyttja solelen – lokalerna används för studier, möten och gruppsamlingar, och under pandemin kom människor som var tvungna att använda syrgas dit för att få ström till sina maskiner.
Frivilligbrandkår
Den libanesiska befolkningen i Akkar består sunnimuslimer, grekisk-ortodoxa kristna och maroniter plus minoriteter som hör till andra trosinriktningar. Souraya Hammoud berättar att den välkända gästfriheten finns kvar:
– Människor har nästan inget, och ändå ler de mot främlingar och säger ”välkommen” och bjuder på kaffe. Men nu, i en situation där många inte kan köpa mat till sina familjer eller värma sina hus, är det ju svårt att motivera människor till volontärinsatser.
En till en början välfungerande frivilligbrandkår har drabbats av ett par stora bakslag.
– Det har varit problem med skogsbränder här, och eftersom naturen är vår enda tillgång är det ett stort problem. Vi utbildade en grupp med 80 frivilliga, libaneser och syrier tillsammans, och de arbetade så bra. Men när alla bensinstationer stängdes och förblev stängda i flera månader kunde de ju inte göra något alls. Vi upptäckte att många familjer först eldar upp möbler och sedan börjar hugga ner skog för att få ved, och det är naturligtvis svårt att argumentera med dem om det när alla befinner sig i den här extrema situationen.
Unga arbetslösa i storstäderna
Det är omöjligt att berätta något pålitligt om inflationen i Libanon – siffror som verkade extrema i början av krisen framstår som ganska snälla nu, och det finns egentligen inte så mycket som tyder på att det inte kan bli ännu värre.
Souraya Hammoud väljer ett exempel:
– Före krisen fanns det två yrken som hade rykte om sig att vara stabila, och det var lärare och militär. Människor sökte sig inte till dem bara för lönernas skull, utan mer för att de hade ett slags försäkring inbyggd. Min mamma, som är lärare och har undervisat i 44 år, hade en bra månadslön. Just nu räcker den till att värma upp huset med ett aggregat i fyra timmar.
För hennes egen generation och Akkar blir konsekvenserna ännu allvarligare:
– Jag är född och uppväxt här, och jag bodde i Beirut i fem år när jag studerade arkitektur, ekonomi och administration, berättar hon. Det finns inget statligt universitet i Akkar, så det är få som kan studera här. Många unga lämnade regionen och flyttade till storstäder för att arbeta på restauranger och som vakter. Nu har de förlorat sina arbeten, och pengarna som de hade sparat är inte värda någonting. Minimilönen här i Libanon motsvarade 450 dollar tidigare, och just nu motsvarar den 17 dollar. Samtidigt stiger priserna.
”Krisen är nog extra kännbar här”
Souraya Hammoud beskriver något som många som arbetar med bistånd och utveckling har vittnat om: projekten kan vara hur viktiga och omhuldade som helst, men när en stor katastrof inträffar någon annanstans i världen är det lätt hänt att finansieringen försvinner, åtminstone delvis.
– På det viset påverkas människor här mycket av det som händer i Beirut, säger hon. Arbetslösheten och vetekrisen var illa nog, men explosionen där gjorde att det kom mycket mindre pengar till Akkar.
Kriget i Ukraina är något som alla vet om:
– Vi är oroliga, och vi saknar varor i butikerna, men det vi märker mest är att biståndsorganisationerna planerar om och har mindre resurser.
Hon berättar att kommunerna får anslag från staten för att tillhandahålla samhällsservice men att inflationen gör att det mesta bara försvinner.
– I en av kommunerna här har vi en enda soptipp, och att driva den kostar kommunen motsvarande 2400 dollar om året. Tidigare var det en liten del av kommunens budget, men nu innebär det att ett helt års pengar äts upp på sex månader av bara soptippen. Vi vet att krisen är världsvid, men den är nog extra kännbar här.
Lokalbefolkningens förtroende
Att hjulen måste fortsätta snurra är något som Souraya Hammoud återkommer till. Det är inte bara det att pengarna från utlandet – både från organisationer och från släktingar som har emigrerat och skickar hem vad de kan – måste fortsätta att komma:
– Hjulet är ekonomiskt men också socialt, säger hon. Vi lever inte, vi befinner oss i ett överlevnadsläge, men människor behöver nya erfarenheter och upplevelser. Vårt arbete hade ju börjat innan krisen kom, och människor känner till oss och litar på oss. Vi stöttar institutionerna i det libanesiska samhället men är inte en del av det korrupta systemet. Människor ser oss som en icke-statlig organisation, och de flesta är inte heller så arga på kommunerna som ändå har rykte om sig att vara svaga. Så lokalbefolkningen litar på oss. Krisen påverkar naturligtvis allt vi gör, men jag tror ändå att motståndskraften finns – många har idéer och försöker komma på lösningar. De serverar kaffe, öppnar sina dörrar, bryr sig om främlingen. Och jag ser hela tiden insamlingar till sjukhusräkningar. Att människor vill hjälpa varandra är ljuset i tunneln för mig.
___
Akkar
Akkar är Libanons
nordligaste distrikt och guvernement och gränsar i norr till Syrien. Distriktshuvudstaden
heter Halba. Det mesta av distriktets nästan 800 kvadratkilometer utgörs av
landsbygd. 2015 var mer än en fjärdedel av befolkningen på nästan 400 000
personer flyktingar från Syrien, och 20 000 var palestinska flyktingar.
Akkar är annars mest känt för många arkeologiska utgrävningar med både romerska
och arabiska lämningar.
RESLOG
Resilience in Local Governance, RESLOG, är ett projekt som drivs
av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR i Sverige, SALAR i internationella
sammanhang) i Turkiet och Libanon på platser dit många flyktingar kommit.
Projektet drivs tillsammans med lokala kommunförbund och i
enlighet med Agenda 2030. Ett av syftena är att dess medlemmar ska kunna
fortsätta ge grundläggande kommunal service på ett inkluderande och hållbart
sätt, ett annat är att motverka segregation och motsättningar genom att skapa
förutsättningar för att de nya invånarna ska bli en del av lokalsamhället. På
SKR:s webbplats kan man ta del av bland annat en rapport som Bitte Hammargren
har skrivit om arbetet och situationen och ett filmat seminarium med
medverkande från flera länder.
