Scroll to top

Korset i jordgloben

Ljuständning i Folkförsoningens träd i Uppsala domkyrka 1968. Bild: Svenska kyrkans arkiv, Ikon

1968 var studentrevolternas och den amerikanska medborgarrättskampens tid. Det var också det år när Kyrkornas världsråds stora ekumeniska möte skulle planeras och genomföras i Sverige.

Det skulle bli tre veckor långt, och det skulle börja i Stockholm och fortsätta i Uppsala. Den avslutande gudstjänsten skulle firas i Uppsala domkyrka och sändas i Eurovisionen. Planen var att Martin Luther King, Jr., skulle komma och tala.

Men den 4:e april, dagen efter en samling där deltagarna fick höra det tal som senare har blivit känt som ”I’ve been to the mountaintop”, blev Martin Luther King skjuten.

– Jag hörde det på nyheterna, berättade Martin Lönnebo inför det ekumeniska mötets 50-årsjubileum 2018.

Han hade blivit domkyrkokaplan i Uppsala 1967, och det var en kommitté i Stockholm som planerade mötet.

– I Stockholm ska man ha sammanträden om allt, sa han i jubileumsintervjun, och det var mycket demokratiskt. Naturligtvis ska det vara ordning. Men jag hade ansvaret för gudstjänsterna.

Martin Luther King, Jr. Bild: Hugo van Gelderen, Anefo, Wikimedia Commons



”Alla greps ju av det där”

Att en av Martin Lönnebos idéer inför den avslutande gudstjänsten skulle resultera i något permanent var nog tydligt för honom redan då – men hur idén skulle sprida sig hade han knappast kunnat förutse.

Det finns minst två berättelser om den, kanske parallella, kanske ihopflätade.

Vad gör man med en gudstjänst när en av dem som ska medverka inte bara lämnar återbud utan blir mördad? Och när mordet är så politiskt färgat?

– Alla greps ju av det där, berättade Martin Lönnebo. Martin Luther King var inte kontroversiell i Svenska kyrkan – att han skulle komma hörde ihop med kyrkans centrala budskap om frihet och barmhärtighet. Det är ytterst sorgligt om man tror att det är något revolutionärt.

För Martin Lönnebo fogades händelsen ihop med något som han hade hört om lite tidigare.

– Jag hade mött en man som hade talat med mig om vikten av böneljus. Han hade skrivit en artikel i Vår Kyrka (föregångare till Kyrkans Tidning, red:s anm) om det, och då hade han blivit överöst med anklagelser: ”Smygkatolik!” Så var det då.

Det var prästen Tore Heldtander som hade berättat om ljusen, och hans förslag var egentligen att man skulle kunna tillhandahålla ljus som kunde fästas på gavlarna i kyrkbänkarna.
I Krokeks kyrka nära Norrköping, där Mauritz Palmgren (som ofta kallades ”Moje”) var präst, ska det vid denna tidpunkt ha funnits en ljusstake för ett stort ljus med många små ljus runtomkring.

När Folkförsoningens träd började användas kunde man lägga två kronor för sitt tända ljus i en av de stora bössorna, och pengarna gick till Martin Luther Kings minnesfond. Bild: Kyrkornas världsråds arkiv


Jordglob och kors

Martin Lönnebo hade alltså hört om kritiken mot Tore Heldtanders förslag.

– Men jag upplevde vikten av att sänka trösklarna i kyrkorna, sa han.

Tillsammans med en av kyrkvärdarna i domkyrkoförsamlingen tog han tag i sin idé.

– Vi gick och samlade ihop pengar. En konstnär skissade, och vi tog kontakt med en smed. Det skulle vara ett träd där människor kunde tända böneljus.

När Martin Lönnebo var nöjd med förberedelserna gick han till ärkebiskopen och presenterade trädet.

– Då var jag helt säker på att det skulle gå bra, sa han.

– Det var konstnären Olof Hellström som fick uppdraget att utforma ljusbäraren, berättar Jonas Lindberg som är biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat. Resultatet blev Folkförsoningens träd. Det föreställer en jordglob med ett kors i, och korsets armar går ut i de fyra väderstrecken.

Ljuständning under en av gudstjänsterna i Uppsala domkyrka 1968. Bild: Kyrkormas världsråds arkiv

”Avgörande för fred”

Martin Lönnebo har berättat om hur unga från olika politiska grupperingar hade kommit till Stockholm och Uppsala för mötets skull och hur en del av dem hotade att störa gudstjänsten.

– Då fick jag en idé. Vi stängde kyrkan och bjöd in revolutionärerna till samtal. Kyrkornas världsråds folk grupperade sig i de olika koren. Krister Stendahl var med, och det var en välsignelse, för han hade ju varit med om studentupproren på Harvard, så han kunde hantera situationen. Det franska gänget låg med huvudena på knäfallet i högkoret och rökte. Jag gick dit och pratade med dem. Jag frågade om de visste var de var, att det var ett altare, att i kyrkan är det vanligt med rökelse men olämpligt med tobak … Det var en god stämning, och vi försökte alla späda på den.

Framåt morgonen var det bestämt att de unga revolutionärerna skulle gå med i processionen med nygjorda plakat.

– Det fanns ju massor av saker som vi alla var rörande överens om. Vi var ju alla emot svält, till exempel. Vi samlades i Mariakoret när solen gick upp, och där hade vi en agapemåltid med kex och smörgåsar, läste bibeltexter och sjöng. De ställde inte till med något trassel alls. De gjorde bara nya plakat. Och det var bra. Det behövdes! Det här med kontakter, samtal där man försöker nå fram till det mänskliga, det är avgörande för fred.

Martin Lönnebo, Bild: Kirkens informasjonstjeneste Wikimedia Commons

Olika gestaltningar

Invigningen av Folkförsoningens träd ägde alltså rum dagen efter något som kunde ha blivit ytterligare ett tecken på hur svårt det är med enhet. Och den ljuständning som i åtminstone Svenska kyrkan hade varit så kontroversiell var plötsligt nästan självklar.

– Jag tänkte: ”Nu blir det knepigt att stoppa det här!”, sa Martin Lönnebo.

Den smed som hade fått uppdraget att förverkliga konstnären Olof Hellströms skiss var Lars Larsson, men han förstod att han inte skulle klara det ensam, så han tog kontakt med en kollega, Ingvar Nilsson i Stigtomta. I ett stort reportage i Kyrkans Tidning 2020 berättade Ingvar Nilssons son Magnus Nilsson om hur trädet och några idéer från andra håll ledde fram till en mindre och enklare ljusbärare som sedan dess har tillverkats av familjeföretaget i Enstaberga. Att ljuständningen hade synts i tv och att Västerås domkyrka snart också ville ha en ljusbärare gjorde att de trodde att de kunde få beställningar på upp till 25–30 exemplar, men det blev snabbt många fler. Samarbetet med ljustillverkare blev också nära.

Det har också blivit vanligt att församlingar ber konstnärer om nya gestaltningar av ljusbäraren, och förutom globerna där ljusen sätts som ett slags ekvatorband finns fler träd, olika båtar (kyrkans skepp, Noas ark) och korsformade ljusbärare. Svart smide och glas är de vanligaste materialen, men ett annorlunda exempel finns i Vetlanda kyrka där Eva Spångberg har gjort ett mer färgrikt träd.

När Kyrkornas världsråd fyllde 70 år 2018 firades detta tillsammans med 50-årsminnet av mötet i Stockholm och Uppsala. Körsångare i Uppsala domkyrka tänder ljus i Folkförsoningens träd. Bild: Mikael Stjernberg, Kyrkornas världsråd


Martin Luther Kings minnesfond

Redan när bilderna från Uppsala 1968 sorterades in i Kyrkornas världsråds arkiv noterades det att det fanns ett litet anslag vid Folkförsoningens träd: den slant som man kunde lägga i bössan när man tog ett ljus, två kronor, gick till Martin Luther Kings minnesfond.

Att låta människor betala något för ljusen och sedan skicka de pengarna vidare blev också en del av ljusbärarens koncept – många församlingar har skickat ”ljusbärarkassan” till Svenska Kyrkans Mission. Det har gjort att varje bön också har lett till konkret hjälp för helt andra människor.

– Det sägs att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, men jag tvivlar, sa Martin Lönnebo i jubileumsintervjun 2018. Kulten och läran – ja. Men erfarenheten och handlingen, de är mycket starka. Kyrkan har ju skapat hinder så att människor inte kan uppfatta kultens språk. Uppgiften måste vara att gestalta något som ligger så nära det mänskliga som möjligt. Ljuset är ett sådant språk. Och vi måste komma dithän att vi på djupet samtalar med varandra, gråter, ber och arbetar tillsammans.

När en rad Stockholmsförsamlingar bjöd in unga vuxna till ett ekumeniskt möte tillsammans med Taizékommuniteten i maj 2007 lånades ljusbärare från de olika kyrkorna ut till Katarina kyrka och bildade mötets utsmyckning av koret.

Jonas Lindberg. Bild: Uppsala domkyrkoförsamling

Träffade precis rätt”

Att ordna mer än en sådan här böneplats i kyrkorummet är också en idé som har spridit sig. I Linköpings domkyrka, till exempel, finns fyra fasta platser där man kan tända ljus i olika former, och vid de stora högtiderna hämtas extra ljusbärare upp från källaren. Och Jonas Lindberg berättar att Uppsala domkyrka numera har fyra ljusbärare. En heter Arbor Inversa, det upp- och nervända trädet, och det var Folkförsoningens träds skapare, Olof Hellström, som fick ett uppdrag till när den beställdes. Den invigdes 2004 och står precis innanför huvudingången tillsammans med Folkförsoningens träd.

– Varje år tänds ungefär 125 000 ljus i ljusbärarna här i domkyrkan, säger Jonas Lindberg. Det betyder ungefär 1,5 ton stearin. Det är uppenbart att Martin Lönnebos idé träffade precis rätt i både dåtida och nutida andlig längtan.

”Välsignat var det”, skrev Martin Lönnebo 2013. ”Jag är så lycklig över att det lyckades och att detta enkla har betytt så mycket för så många.”

___

Fotnot: Artikeln bygger på Anna Braws intervju med Martin Lönnebo inför jubileet 2018 (i olika versioner publicerad i Kyrkans Tidning och Uppdrag Mission), Göran Tonströms reportage från Enstaberga i Kyrkans Tidning 2020, uppgifter från Martin Garlöv och en kort skriftlig redogörelse från Martin Lönnebo 2013. Tack Albin Hillert, Anne-Emmanuelle Tankam-Tene, Gustaf Hellsing, Jonas Lindberg och Martin Garlöv för hjälp i olika former!

print