– Det är en fantastisk tonsättning, säger Jenni Skogsfors. Alla som sjunger den älskar den!
Hon är en av Helena Ritzéns arbetskamrater i de pedagogiska och musikaliska delarna av Linköpings domkyrka församlingsliv. Den här förmiddagen har de och några andra tagit emot en skolklass som har fått uppleva kyrkans och Linköpings medeltid under en lektion, och Helena Ritzén upptäcker att hon har ett ”rollarmband” kvar runt handleden – en skinnbit med ordet ”novis” och ett gummiband. Det blev över när alla rollerna i spelet var utdelade.
Nu är det tystare i det stora kyrkorummet igen, och ett par medelålders män har stannat upp vid en av de upplysta rutorna i golvet och står och talar lågmält med varandra.
Nedsänkta i golvet
Frälsarkransen har kommit att prägla Linköpings domkyrka sedan Martin Lönnebo började berätta om sin idé för 30 år sedan. I många kyrkor finns det pärlvandringar med till exempel glasglober i fönsternischer eller på piedestaler, eller med målade stenar utlagda i ring på kyrkogården, men i Linköping blev de i samband med kransens 20-årsjubileum en del av domkyrkans arkitektur – de är nedsänkta i golvet.
– Alla som kommer in här reagerar på dem, säger Jenni Skogsfors. Bebisar som får vara på golvet bara dras till dem direkt. Förskolebarnen kan inte låta bli att försöka leta upp allihop. Det finns inte en barngrupp som inte fastnar för dem. Flickorna i en flickkör från vårt anglikanska vänstift laddade ner appen för att ta den med sig hem.
”Via Sacra – Frälsarkransen” kallas konstverket som sträcker sig runt hela domkyrkan, fast med lite olika avstånd mellan pärlorna eftersom de båda kärlekspärlorna skulle få hamna tillsammans framme i Mariakoret. I broschyren om dem tar en lista med många, många namn en hel sida i anspråk.
Fick bokmanus som svar
I listan står Lars Åberg med som upphovsperson till skivan Frälsarkransen i toner. Linköpings domkyrkas kammarkör spelade in den under ledning av Jörgen Ralphsson.
Det finns också många andra Frälsarkransen-sånger – både textförfattare och kompositörer har känt sig kallade att gestalta den.
Så när Helena Ritzén var nöjd med sin tonsättning av välsignelsebönen ur Martin Lönnebos Via Sacra-andakt skickade hon den till honom.
– Jag ville tonsätta resten av Via Sacra-texterna också, så jag tog mod till mig, säger hon.
– Vi hade ju sett honom här i kyrkan ibland, säger Jenni Skogsfors, men ingen av oss kände honom, vi har kommit hit efter att han gick i pension.
Det som Helena Ritzén fick tillbaka nästan genast var inte bara ett tack och ett ja – det var ett helt bokmanus.
Besök med elpiano
Jenni Skogsfors och Helena Ritzén har olika tjänster men samarbetar om bland annat musik och drama. De leder Mångfaldskören och har också en dramagrupp.
Det manus som Martin Lönnebo hade skickat kallade han Pärlornas sånger.
– Det var uppenbart att han också hade funderat på tonsättningar, säger Helena Ritzén. Han frågade om jag ville göra dem.
Via Sacra-texterna, som hon kände väl till eftersom de används i domkyrkan, fick på det viset sällskap av nyskrivna texter omgivna av vad hon beskriver som litterär text och med ett slags tacktal som avslutning.
– Det var så tydligt: det här är det sista han gör, säger hon.
– Och vi såg båda två: det här kan man ju göra teater av, säger Jenni Skogsfors.
– Han signalerade att det var angeläget att det skulle bli klart, berättar Helena Ritzén. Efter påsk åkte jag hem till honom tillsammans med en förläggare från Verbum. Jag hade ett elpiano med mig och spelade och sjöng alla sångerna för honom. Han gick bort två veckor senare.
Biskop och forskare
Helena Ritzéns tonsättningar finns med i den bok som alltså blev Martin Lönnebos allra sista och som kommer att ges ut på Verbum, men Linköpingsborna har redan fått höra dem i den föreställning som Mångfaldskören och dramagruppen spelade i juni och september förra året och som ska sättas upp igen under jubileumsåret.
– Grunden är sångerna om pärlorna, säger Jenni Skogsfors. Vi har en berättare som läser Martins text och en skådespelare som spelar Martin. I bokmanuset hänvisar han till FN:s klimatplanel, och en klimatforskare är också en av rollerna.
De berättar om andakternas och föreställningens innehåll: om vi ska kunna arbeta med miljö, klimat och omställning måste vi ta ansvar för vår inre omställning. Ska vi kunna rädda jorden måste vi också satsa på att rädda själen.
Livlina
Att det är just Mångfaldskören som har arbetat med Pärlornas sånger har en särskild betydelse.
– I den kören är det många som är nya i kyrkan, nya i det här sammanhanget, nya i Sverige, säger Helena Ritzén.
Hon och Jenni Skogsfors har sett till att alla som inte redan hade en krans kunde få en som en del av förberedelsearbetet.
– Det är härligt att få uppleva hur vuxna upptäcker den och tar den till sig, säger hon. En sa: ”Det här har verkligen varit min livlina. Jag har kommit närmare min tro.”
– Ja, vi som arbetar här glömmer nog lätt bort hur stort det kan vara att få ett verktyg, något att hålla i och hålla fast vid, och att se att det fungerar, säger Jenni Skogsfors.
Hon berättar att många i kören tog till sig sångerna direkt och att det var lätt att lära ut dem, lätt att sjunga dem tillsammans. Det är korta texter som repeteras.
– Mest sjunger vi unisont, säger Helena Ritzén. Ibland finns det en trallstämma eller en stämma för ett instrument.
”Det är värt något, det vi skapar”
– Jag kände ju Martin Lönnebo bara de sista månaderna i hans liv, säger Helena Ritzén. Men han pekar på människans kreativitet och på att den har något med Gud att göra. Han var ju intellektuell, men verktygen är sinnliga. Jag blir kreativ i hans sällskap. Vi får lyssna med det örat och bli påminda om att det är värt något, det vi skapar.
– Han inspirerar till en öppenhet, till att våga prova nya tankar och idéer, till att ge utrymme, säger Jenni Skogsfors. Till att prova den här idén – och när vi väl säger det högt kanske någon annan hakar på.
Några av Martin Lönnebos idéer har ju blivit extra synliga i kyrkorummet där de arbetar eftersom resultaten är installationer, konstverk. Men båda betonar att skapandet inte behöver resultera i något beständigt.
– Man behöver inte ens spela in all musik, säger Helena Ritzén. När man sjunger, målar, skriver, pratar, ber – det kan finnas en djupdimension bara i det. Jag tror att Martin Lönnebos fokus var på människor och på olika sätt att låta dem upptäcka något.
– Det finns en stor stolthet bland många här i Linköping över att han har varit här, över att det han har gjort har berört och påverkat så många, säger Jenni Skogsfors. Allt som finns här påverkar upplevelsen, och trots att byggnaden är så gammal kommer det nya konstverk. Det blir extra tydligt när barn och ungdomar kommer in här – att det finns så mycket spännande att se och uppleva. Vi har ju en villighet att bära verktygen vidare. Och vi själva upptäcker också nya saker!
___
Pärlornas sånger
Martin Lönnebos bok Pärlornas sånger, med Helena Ritzéns tonsättningar av sångerna, ges ut av Verbum till Frälsarkransens 30-årsjubileum. Det är också 10-årsjubileum för Via Sacra i Linköpings domkyrka. Föreställningen Pärlornas sånger kommer att framföras under året. Helena Ritzén och Jenni Skogsfors har dessutom utformat en halvtimmeslång musikmeditation som bygger på sångerna, och deras kollega syster Therese har varit med i arbetet med att skriva det material med nio andakter som finns med i den nya boken. ”Martin ville göra en sista insats för att hjälpa kyrkan att ge mer plats för andaktsliv, att hålla kyrkorum öppna med hjälp av ideella som också kan leda andakter”, säger Helena Ritzén.
