Bosse Temnéus är ordförande i den ideella föreningen Chinland Development and Research Society som arbetar med bistånds- och demokratiprojekt bland chinfolket i Myanmar (Burma).
Vad har ni gjort tidigare?
Chinland är ett gammalt namn för Chin State, en stat i västra Myanmar, och föreningen har bildats av flyktingar ur chinfolket här i Sverige. De flesta har kommit hit efter 2008. Vi har bland annat fått medel från Radiohjälpen och startat skolor. Nu arbetar vi med demokratisk utveckling och är medlem i ForumCiv som får pengar från Sida.
Hur är situationen i Myanmar just nu?
Den är så komplicerad och präglas av ett sådant kaos. Tiotusentals människor lever på fel sida av gränsen sedan den senaste militärkuppen i februari 2021. Infrastruktur, kommunikation, sjukhus, skolor och banker fungerar inte. Allt kontrolleras av en benhård militärjunta som stoppat den demokratiska process som var under uppbyggnad. Det är ett hårdbevakat samhälle som har varit i totalt kaos under ett och ett halvt år.
Ett stort problem är också alla de internflyktingar som har tvingats lämna sina brända och förstörda byar för att försöka bygga en tillvaro någon annanstans. Därför är också de som lever i exil viktiga för att samhället ska fungera – de smugglar in pengar, mediciner och sådant.
Vad kan ni åstadkomma i ett sådant läge?
Många som arbetar i föreningen har tvingats fly, kontoret i Myanmar har raserats, och föreningen har förbjudits av militärjuntan. Men många ur chinfolket lever i exil i Indien. Nu ser vi en möjlighet för kyrkorna att samlas och samtala för att kunna vara en motkraft till dem som ser våld och vapenmakt som enda vägen framåt. Kyrkoledarna behöver inspiration utifrån, och de behöver få samtala och utarbeta strategier för att hjälpa folket att gå vidare och kunna vara föredömen i fred och försoning.
Vad tror du är den största utmaningen för projektet?
Utmaningen är egentligen att få kyrkoledarna att se sin unika roll – att den inte bara är att distribuera nödhjälp och pengar utan att vara de budbärare de är tänkta att vara. De är de ledare som kan hålla uppe samhället och kan sprida framtidstro, en tro på försoning, förlåtelse, samarbete, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Militären ser minoritetsfolken som mindre värda, och det är därför den kan behandla människor hur som helst, skjuta och bränna ner byar. Den mentaliteten och synen får inte sprida sig. Samhället måste bli helat. Då är det viktigt att kyrkliga ledare står starka och inte går över till den beväpnade sidan – det är annars lätt hänt i ett land där det finns så många beväpnade gerillor. Kyrkoledarna är också bara människor, de har samma lidanden och utmaningar som resten av oss, men det är viktigt att de inte väljer hämndens väg utan står upp för ett alternativ. Det måste vara fredens och försoningens väg som segrar.
