Genom bussfönstret i Addis Abeba ser jag henne där hon går, insvept i sin vita bomullssjal. Hon faller på knä och kysser trappan till Mariakyrkan. Barnet hon bär på ryggen guppar till. Hon reser sig och går vidare.
I Husseinimoskén i Kairo ser jag dem, barnen som på den mjuka mattan övar sig i bön, övar sina kroppar i bönens rörelser.
I Lunds domkyrka ser jag honom, en student skulle jag tro, när han tänder ett ljus, sätter det i ljusbäraren och står andäktigt försjunken i bön. En tår rinner nedför hans kind.
I tv-rutan skymtar den fram, Frälsarkransen hon bär på armen, ett hemligt tecken som bär henne genom livet.
Religionens språk är i grunden ordlöst. Det är förankrat i kroppen. Orden är en garnering, ett gränssnitt, som en inbjudan eller ett utsläpp. En tro som inte bottnar i kroppen, som saknar andra uttryck än ord, riskerar att svälta och tyna bort.
Vi behöver hjälp av kroppens rörelser, av blicken och smaken, av tingen. Vi behöver minnesbilder och riter, skönhet och stillhet. Vi behöver språk att ta till när orden sviker oss.
Inte minst behöver vi det för att lära känna varandras tro och längtan, för att lära känna varandra på riktigt, bortom åsikter, uppfattningar och inlärda fraser, ja, för att älska varandra.
Martin Lönnebo förstod det. Ljusbäraren och Frälsarkransen är mission. De är mötesplatser där vi möter Gud men också varandra. De är fönster mot himlen men också mot hjärtats innersta kammare.
Samuel Rubenson
ordförande i Lunds Missionssällskap, seniorprofessor i Eastern Christian Studies vid Sankt Ignatios College i Stockholm, professor emeritus vid CTR i Lund, präst i Svenska kyrkan
