Peter Halldorf är en unik gåva till svensk kristenhet – en pingstpastor som talar till alla kristna på vårt språk och med en röst som har undertoner från hela Kyrkan.
Han är uppväxt och lever i ett kongregationalistiskt samfund där varje församling i princip är en egen kyrka. Men för Peter Halldorf är den större Kyrkan en personlig upplevelse.
Han beskriver en gudstjänst i ett kloster i Egypten:
”Jag har mött henne, vår moder, runt altaret i denna krypta. Kyrkan i himlen och kyrkan på jorden, den enda, heliga, katolska och apostoliska.”
Det är i nattvarden detta möte blir allra mest intensivt. Den är ”ett ja till Kristus som blivit verklig människa och ett nej till irrlärorna som förnekade Kristi mänsklighet och inte heller trodde på Kristi närvaro i brödet”.
Den odelade Kyrkans tradition är för Peter Halldorf inte något gammalt, den är tvärtom ”föryngringens vind”, för den är rösten från den unga Kyrkan.
Förvandling och förnyelse
Kristi Kyrka är för Peter Halldorf en upplevelse, men hon är också en upplevelse som han reflekterar över. En av hans vägledare i denna reflektion är den ukrainske teologen Nicholas Afanasiev (1893–1966). Dennes stora kyrkohistoriska verk kretsar kring Kyrkan som den heliga Andens skapelse. Det är Andens verk som gör Kyrkan till Kristi kropp, en icke-materiell organism, där Jesu Kristi liv ständigt lever och där Kristi Ande ständigt förvandlar och förnyar.
Detta förvandlande och förnyande verk har sin brännpunkt i eukaristin, mässan. Den är hela församlingens liturgi. Lovsångsoffret bärs fram av alla kristna, inte bara av prästen, och Kristi liv inkarneras och blir förenat med materien i allas kroppar och allas liv. Ju starkare detta förvandlande och förnyande liv lever i församlingen, desto verkligare blir Kristi Kyrka.
Detta föryngrande och förvandlande verk är kyrkohistoriens positiva innehåll, och tillbakaträngandet av Andens verk tillhör den kyrkliga historiens tragedier.
Försmak av evigheten
När Peter Halldorf framträder som andlig vägledare är det ofta med insikter från den stora ortodoxa traditionen, bland annat med det verk som fått namnet Filokalia.
Det rör sig om en stor samling texter om själavård från skilda sekler, huvudsakligen från den unga Kyrkans tid. De sammanställdes av munkar på Athos på 1400-talet och trycktes i Venedig 1782. Detta verk kom att få en oerhörd betydelse för den andliga förnyelsen i Ryssland och utgör bakgrunden till boken En rysk pilgrims berättelse.
Insikten att Kyrkan blir verklig i eukaristin gör att liturgin blir central i synen på Kyrkan. I kyrkoåret finns en försmak av evigheten. Peter Halldorf beskriver kyrkans år som en spiral där samma verkligheter återkommer på ständigt nya nivåer.
Griper tag i oss
När sabbatens gudstjänst fördes över till den nya veckans första dag, den åttonde dagen, innebar det också att den öppnades för det himmelska perspektivet, för det som följer efter skapelsen och tiden. Vi träder nära det paradis från vilket vi är komna och till vilket vi är på väg.
Peter Halldorf skriver:
”Därför är gudstjänsten tillvänjning.”
Vi vänjer oss vid att vara inför Guds ansikte, i änglars och helgons närvaro.
När vi firar Guds stora ingripanden i historien – och främst uppståndelsen – är det mer än historiska minnesfester. Kraften i Guds ingripande griper tag i oss. Den historiska verkligheten verkar:
”… vi möter honom som drar in våra liv i dessa verkligheter, så att de nyskapar oss.”
I söndagens gudstjänst är nattvarden det centrala. Peter Halldorf använder alltså ordet eukaristi – tacksägelse. Den är så central att han kan säga:
”Eukaristin konstituerar Kyrkan. Kyrkan tar gestalt och blir synlig genom att vi firar nattvard. Genom den blir nämligen Guds frälsning av skapelsen en närvarande verklighet här och nu.”
Guds ingripande i historien griper tag i oss:
”Eukaristin skapar Kyrkan.”
Tonåren avgörande
Peter Halldorf berättar om sin egen väg:
– Jag har en stark bakgrund i den karismatiska väckelse som i Sverige kallas pingströrelsen. Min far var pingstpastor, liksom min farfar och min morfar. Min far hade också en öppenhet för andra andliga miljöer, och när jag var femton år tog han med mig till en romersk-katolsk karismatisk konferens i Australien. Det var mitt första möte med kristen tro utanför pingströrelsen. Det gjorde starkt intryck.
Som pastorns pojke var Peter Halldorf en udda person i tonårsvärlden:
– Vi flyttade ofta, men ingenstans mötte jag problem för att jag var pastorns pojke. Mina jämnåriga var varken positiva eller negativa, i stort sett var de ointresserade av vad jag stod för. För min egen del var tonåren avgörande. Jag började läsa Emil Gustafssons böcker – han var förgrundsgestalt inom Helgelseförbundet. Han gav mig en längtan efter helhjärtat kristenliv, efter radikalt lärjungaskap. I alla tider har evangeliet haft sina förnyare, som inte slagit sig till ro med en religion, som varken gör till eller från. Det handlar om sanning och verklighet. Människan lever ju för att låta sig uppfyllas av den heliga Anden. Det är detta som fäderna kallar gudomliggörelse.
”Tidegärden omsluter tiden”
Längtan efter sanning i verklighet, efter radikalt lärjungaskap, är nyckeln till Peter Halldorfs livsverk och hans betydelse för nordisk kristenhet. Han berättar:
– Det var inte väckelsemötena eller de stora samlingarna som gjorde det största intrycket på mig som ung. Det var bönemötena. De enkla, stilla bedjarna hade en oförglömlig utstrålning. Det som kyrkofäderna kallar gudomliggörelse har jag sett hos dem.
Det radikala lärjungaskapet vill ta gestalt också i gudstjänstlivet. Peter Halldorf säger:
– Eukaristin, nattvarden, konstituerar Kyrkan. När vi tillsammans delar nattvardens gåvor blir vi Kyrka. Tidegärden omsluter tiden som en helig rytm. När vi ger Gud denna tid, blir all tid till helig tid. Den blir genomlyst av Gud.
En väg tillbaka
I sin bok Den svåra kärleken (Silentium) ger han oss ännu några drag av sin väg.
Den svåra kärleken är svår därför att den är så mycket mer än dallringar i det vegetativa nervsystemet. Den svåra och verkliga kärleken är att tro allt, hoppas allt och offra allt för Gud och människor. Det handlar om att se människan med Guds blick och om att se Människan i varje människa.
Hur är detta möjligt?
Peter Halldorf visar på inkarnationen:
”När Kristus antar den mänskliga naturen och förenar sig med den enda, men splittrade människan, öppnas en väg tillbaka till den enhet vi är skapade till.”
Det finns hos oss alla ett grundstråk, ett inre ”skikt”, som är det mänskliga och som vi kan kalla Människan. Det är detta Guds Son förenar sig med, och därmed börjar läkningen av mänskligheten. Vi är inte längre desamma sedan Sonen blivit människa.
Optimistisk kärlek
Denna verklighet blir tydlig och verksam i Guds närhet. Peter Halldorf citerar Evagrios, en av Orientens stora andliga ledare: ”…skild från allt och förenad med allt.” Allt inre liv fordrar avskildhet; det är grundbetydelsen av ordet ”helig”, men avskildheten med Gud ger plats för den förening med Gud där vi börjar se världen och människorna med hans ögon, som hans älskade skapelser.
Ur denna insikt föds handling. Det är mer är ”åtgärder”, det är kärlek, den svåra kärleken, som med precision finner precis rätt väg.
Den svåra kärleken är optimistisk. Liksom Fadern av kärlek sänt sin Son ner i denna plågade värld för att förvandla den, så vågar också den svåra kärleken sig in i all medmänniskans smärta – inte för att dras ner av dess ångest utan för att dela med sig av det uppståndelsens ljus som heter tro.
Peter Halldorf skriver:
”För den som vet att sista ordet tillhör uppståndelsen når glädjen djupare än grymheten.”
Vad är det som ger en sådan auktoritet åt Peter Halldorfs författarskap och gärning? På pingstväckelsens språk heter det: ”Det måste komma till ett personligt möte med Jesus.” Så enkelt och så stort är det.
