Det är tidig septemberkväll. Solens strålar smeker fälten utmed den gropiga grusvägen fram till Auschwitz-Birkeanu. Det är stilla och fasansfullt på samma gång. På båda sidor av järnvägsspåret sträcker sig resterna av de många dödsfabrikernas skorstenar mot skyn. Berörda av vårt besök, berättelserna och vittnesbörden om andra världskrigets grymhet och mörker väljer många av oss att gå i tystnad.
I egentlig mening känner vi inte varandra sedan tidigare. Ändå är känslan av samhörighet oerhört påtaglig. I den grupp där jag själv ingår i finns människor från Rwanda, Sydafrika, Palestina och USA. Utan jämförelser i övrigt är det ett faktum att vi alla kommer till denna plats med egna erfarenheter av övergrepp, orättvisor, krig och fördrivning i både historia och nutid.
Besöket i Auschwitz-Birkenau ingick som en programpunkt när medlemskyrkorna i Lutherska världsförbundet (LVF) under hösten samlades till generalförsamling i Kraków i Polen. Något annat hade varit otänkbart. De lutherska kyrkorna runtom i världen har att självkritiskt bearbeta en mycket mörk historia kantad av antisemitism och att tillsammans arbeta proaktivt inför framtiden mot alla former av förtryck, våld och rasism.
Ett starkt samhällsengagemang och omfattande sociala och diakonala insatser är viktiga identitetsmarkörer och en del av kyrkornas dna. Det faktum att Lutherska världsförbundet bokstavligen formades i rasmassorna efter andra världskriget – som ett svar på monumentala humanitära behov – förpliktigar än idag. Det gäller hur vi bäst utformar multilaterala samarbeten i lokalsamhällen på olika håll i världen men också på vilka sätt Lutherska världsförbundet kan bedriva ett trovärdigt och väl underbyggt teologiskt arbete som motiverar kyrkorna till konkret handling över konfessionsgränser och religionsgränser. Arbetet med exempelvis klimaträttvisa, genusrättvisa, rättvis fred, inkludering och mångfald kan aldrig bara vara en angelägenhet för ett fåtal specialister – det kräver att vi tillsammans tar oss an uppgiften och för den vidare in i framtiden.
I en tid när det demokratiska utrymmet minskar, när grundläggande mänskliga friheter och rättigheter kränks och hotas samt när återigen klyftorna mellan kvinnors och mäns delaktighet i samhällsbygget ökar – då har kyrkorna en viktig uppgift: att bidra till förändring. Vi ser tyvärr liknande tendenser inom kyrkornas egna strukturer, inte minst när det gäller kvinnors plats, funktion och delaktighet i olika ledaruppdrag. Här behöver insatserna för teologisk utbildning breddas och förstärkas, och här måste internationell samverkan premieras, utan att vi för den skull reproducerar koloniala maktordningar.
Den lutherska identiteten behöver också utforskas på nytt. Inte allt som klassas som ”lutherskt” är synonymt med ”nåd”, ”förlåtelse” eller ”befrielse” som annars är några av den lutherska traditionens ledord. Därför behöver vi en kritisk och konstruktiv diskussion om hur vi värnar och utvecklar en grundhållning till livet för att slå vakt om kvinnors och mäns lika möjligheter att verka tillsammans i kyrka och samhälle. Kyrkornas engagemang för och förmåga till interkulturella möten och interreligiös samverkan kommer att bli alltmer centrala framöver. De innefattar exempelvis kyrkornas lokala relationer till och kontakter med andra trostraditioner, inte minst de många muslimska trosgemenskaperna.
Kriget i Polens grannland Ukraina och flera andra oroshärdar var påtagligt närvarande i generalförsamlingens många gudstjänster, överläggningar och beslut. Samlade runt temat ”En kropp – en ande – ett hopp” bekräftade medlemskyrkorna sitt gemensamma åtagande: en fördjupad samverkan med kyrkor och ekumeniska organisationer, andra trossamfund och globala organisationer som arbetar med humanitärt stöd och utvecklingssamarbete. För världens och livets skull.
Generalförsamlingens betoning av enheten och viljan att arbeta tillsammans för världen och livet var angelägen i september när vi samlades. Den har blivit än mer angelägen denna höst, när tusentals israeler och palestinier har fått sätta livet till på grund av att kriget i Israel och Palestina har blossat upp på nytt. Den novemberdag när detta skrivs befinner sig miljoner människor på flykt.
***
Johannes Zeiler är domkyrkolektor i Linköping och har tidigare arbetat som teologisk sekreterare vid avdelningen för kyrkoliv på Kyrkokansliet i Uppsala. Han ingick i Svenska kyrkans delegation vid Lutherska världsförbundets generalförsamling i Kraków i år och deltog i LVF:s regi i den globala dialogen mellan lutheraner och pingstvänner under perioden 2016–2022. 2018 disputerade han i missionsvetenskap vid Uppsala universitet på avhandlingen Crafting Lutheran Pastors in Tanzania – Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania.
