När jag studerade på det ekumeniska institutet i Bossey för ett par år sedan läste jag ett ämne som heter ekumenisk teologi. Vi läste tunga kyrkodokument, och ett av dem var Kyrkan – på väg mot en gemensam vision där olika kyrkotraditioner har fått uttrycka sig och ge respons på hur kyrkan kan beskrivas.
Jag kunde inte låta bli att tänka att bakom alla fina formuleringar, diskussioner och kyrkosyner rymmer det dokumentet något väldigt grundläggande: de enkla, mellanmänskliga relationerna och reaktionerna. Jag läste för att se om det stämde.
Vi människor delar livsvillkor.
Vi har det vi är rädda för, känslor som kan bottna i en rädsla för att vi ska bli lämnade eller avvisade.
Vi har våra försvar mot rädslan.
Vi har också hittat det som har räddat oss och befriat oss. Vår räddning är något som vi håller kärt, som vi håller fast vid och som ger oss hopp, riktlinjer, något att hålla i handen – inte alltför sällan är det en tro. Vi formulerar det olika och gestaltar det kanske i liturgi, i att rent praktiskt älska vår nästa, i bön eller i något annat.
Detta går också att se i en större skala. Kyrkotraditionerna har alltid samlat människor kring något de håller kärt.
Vi är inbjudna till att visa omsorg om varandras tro. Vi får hjälpas åt att ge varandra en tillitsfull plats där vi kan ha uppriktiga, sårbara samtal och berätta för varandra om vad det är vi håller kärt och hur det blir synligt i våra liv.
Då kan vi förhoppningsvis med den heliga Andens hjälp se vad som är ett krampaktigt försvar och en tro som bygger på rädsla och vad som är något innerligt och hjärtligt sant.
Kanske upptäcker vi då att vi i grund och botten är lika. Det viktigaste i vår tro är att vi är älskade och att vi älskar.
Med den förståelsen och blicken på varandra kan vi älska vår nästa och vår nästas kyrkotradition.
Gud,
vi är alla lika men också så olika.
Vi har hittat våra egna vägar till dig.
Hjälp oss att förstå varandras vägar,
och hjälp oss att skapa omsorgsfulla platser
där vi kan förändras,
släppa våra försvar
och upptäcka något nytt i varandras tro.
Sofie Halvarsson är präst i Gävle församling och studerade på Kyrkornas världsråds ekumeniska institut i Bossey hösten 2021.
