Peter Englund
Onda nätters drömmar
Natur och Kultur
Poeten ställer frågan: ”Och hur många krig ska det ta att förstå att det alltid är mänskor som dör?”[1]
Varje krig har sina bilder, foton, som med sin klarhet skildrar kriget, som etsar sig fast i generationers medvetande. Kim Phúc kommer springande mot fotografen, i bakgrunden en brinnande by, Aylan, orörlig på en strand vid Medelhavet, eller pojken som kommer gående, ensam längs vägen på gränsen mellan Polen och Ukraina, eller den gamle ukrainske läkaren som med tårarna rinnande skakar på huvudet när han intervjuas: ”Det här är fel. Man ska hämta sina barn från BB, inte från bårhuset.”
Varje krig har sina minnen och sina namn. Jag föddes trettio år efter andra världskrigets slut och växte upp med namnen och minnena: Farfars bror Ebbe, frivillig vid finska gränsen när finska Lappland evakuerades. Pertti som fick trygghet och kärlek hos Mary och Sven i mammas hemby. Oskar, vår norska släkting, vars hela liv kom att präglas av åren vid Hjemmefronten. Martin som tog sig fram med skidor längs norska gränsen. Miminette som flydde kriget i Norge och sedan öppnade klädaffär.
Det finns alltid en fara att krig reduceras till att handla om siffror och slag och så småningom berättelser när det egentligen handlar om människor, tragedier och minnen. Någon som tog avsked av sin flickvän för sista gången, ett barn som såg sin pappa kliva på tåget och försvinna, en mor som aldrig slutade vänta, hem som lades i ruiner.
Peter Englund återvänder i sin senaste bok till november 1942. Den månaden blev vändpunkten i andra världskriget: i början av den var det många som trodde att axelmakterna skulle vinna kriget, i slutet av den var det en fråga om tid innan de skulle förlora. Genom arkivmaterial – foton, brev och anteckningar, dagböcker och protokoll – skildrar han en av 1900-talets mest dramatiska perioder. 39 personer, studenter, hemmafruar, militärer, journalister, krigsfångar, och Paris, El Alamein, Treblinka, Stalingrad, Shanghai. De flesta är unga, sju av tio kommer inte att överleva kriget.
Liksom Svetlana Aleksijevitj låter Englund de enskilda komma till tals, noggrant, lyhört, varsamt, dem vars liv och erfarenheter, sorg och hopp, smärta och kärlek aldrig fick plats i skolans historieböcker, dem vars liv och vardag blev en del av den stora gemensamma berättelsen och en del av historien. Kriget kommer nära och blir ”på riktigt” i all sin obegripliga grymhet. Men också detta: det fanns en vardag i kriget, ett liv som fortsatte och ett hopp som bar.
[1] Bob Dylan i Blowing in the wind, översatt av Mikael Wiehe
