Sofia Svarfvar
Där träden växer
Lava förlag
De allra flesta författare har ett specifikt ärende med sitt författarskap, så också Sofia Svarfvar med Där träden växer. I romanens litterära form väcker hon angelägna frågor om lokala och globala jämställdhetsperspektiv, om biståndsverksamhet i Afrika och nutida neokoloniala utmaningar.
Afrika, kontrasternas och motsägelsernas kontinent, ett terra incognita för omvärlden men en guldgruva att råna för vissa. Afrika, där skyskraporna petar hål i himlen samtidigt som folket i gräshyddorna med tomma magar dagligen vandrar barfota flera mil för att hämta vatten i lerkrukor.
Med hjälp av berättelsens huvudpersoner – den svenska investeraren Sara, affärskvinnan Grace från Kampala, den fattiga bykvinnan Mary med sin HIV-sjuke man och den nyexaminerade ekonomen Lindiwe från Kapstaden – skildrar Sofia Svarfvar en global och komplicerad värld av girighet, skövling av urskog, utländska investeringar i markområden och bistånd som hamnar på avvägar. Jag anar en önskan hos henne att ruska nytt liv i biståndsdebatten, att undersöka var gränsområdet mellan bistånd och investeringar ligger men också ambivalensen när det gäller hållbarhet, maktutövning och ekonomisk vinst.
Ja, kanske ligger hennes ärende just här: att få beskriva neokolonialismen med dess plundring av kontinentens skatter och bördiga markområden, dess parnass av korrupta chefer och avsaknad av moraliska källor.
Hon låter huvudpersonernas inledande nomenklatur successivt glida iväg i allt svajigare formuleringar, och lögnerna formas till sist till en subtil dans som böljar fram och tillbaka och där profiten utgör det slutgiltiga målet, överordnat allt annat.
Där träden växer är en roman som engagerar och väcker frågor om Sveriges, men också andra länders, investeringar i fattiga länder. Den pekar på omvärldens, investerarnas och biståndsvärldens komplexa diasporor av vinstmaximering, kvinnornas kamp mot maktstrukturer och investerarnas illusioner om ständig tillväxt. Detta samtidigt som det afrikanska folket fortsätter att sjunga, dansa och ropa med en sprucken röst från kämpande människor i alla tider.
Sofia Svarfvar excellerar periodvis i genrens tonläge – men det är först en bit in i romanen som jag på allvar kan orientera mig i den ideologiska eller teologiska terräng som jag tror utgör författarens egentliga budskap. I detta litterära och explosiva landskap navigerar hon med skärpa och trovärdighet. Det märks att hon har personliga erfarenheter av kontinenten, och det skapar en genuin ram till berättelsen. Beskrivningen av miljöer, platser och bokens huvudpersoner känns på samma vis välformulerade, lyhörda och trovärdiga.
Berättelsen spänner över gedigna kunskapsfält men vittnar också om ett trotsigt engagemang där ryggar rätas upp och blickar blir klarare. För att inte bli den ovärdighet man själv begråter måste man göra motstånd och tro med den tro som gång på gång justerar vår kompass i riktning mot barmhärtighet, frihet, rättvisa och gemenskap.
Jag ser redan fram emot nästa bok!
