Ytterligare en påsk i pandemins tecken har passerat. Förra året saknade vi att kunna gå i kyrkan, att samlas och att umgås, och vi sa till varandra: ”Nästa år! Det är bara den här påsken som blir så här konstig, nästa år är det som vanligt igen.”
Visst är det ofta svårt att hålla hoppet levande i en värld som vår under ett år som det här.
Men när vi ser tillbaka på det dryga året med pandemin löper hoppets vittnesbörd jämsides med berättelser om oro och sjukdom.
Hoppet kommer till oss i många former, med många bildsättningar. Det jublande, exploderande hoppet som bländar oss som ett hav av påskliljor på påskdagens morgon, som fyller oss med visshet om att det kommer att räcka ända in i evigheten. Det flämtande hoppet, som en ljuslåga som bara har precis tillräckligt med syre för att brinna en sekund till, och en till.
Det tålmodiga
hoppet, som Margareta Koltai skriver om i sin krönika om möten med människor i
kyrkorna i Myanmar. Här får vi läsa om människor som drömt om framtid och
frihet i en tid präglad av våld och diktatur och som firat varje litet steg i
rätt riktning. Hoppet som bro och brobyggande, i det interreligiösa
ickevåldsarbetet som Moses Monday John driver i Sydsudan. Hoppet som daglig
kamp, som Marcia Blasi på det teologiska seminariet i Porto Alegre uttrycker
det. Hoppet som spirar ur de fördjupade samtal mellan unga människor från olika
religioner som tar form i poddarna Tro, hopp och fördom och Deeptalk Podcast.
Om dessa olika hoppets uttryck, och många fler, får du läsa i det här numret av
Uppdrag Mission. Och vi får återigen förvissa oss: ljuset lyser i mörkret, och lågorna
är många.
