Den heta sommaren 2018 levde jag i ett ångesttöcken. Barnen var fortfarande små, och jag försökte hålla insikten om hur snabbt klimatet förändras på avstånd, inte ta in att det kommer att drabba oss, mig och mina tjejer. Ville så gärna tro att det var en ovanligt varm sommar, sådana vi hade haft förut.
Det gick mot sensommar. Första helgen i september åkte vi till vänner i trakterna runt Norrtälje. Vi gick i skogen i Uppland, det var 30 grader i skuggan.
Någon vecka senare kom det årets IPCC-rapport, och vid det laget hade jag inga skydd kvar. Inga bortförklaringar kändes längre rimliga, så informationen gick rakt in.
Det blev ett sådant där ögonblick som ändrar allt i livet. Som när man får ett dödsbud, en obarmhärtig sjukdomsdiagnos eller en gudomlig uppenbarelse. Allt förändras. Man går ut på gatan efter omvändelsen, omstörtningen, beskedet och fattar inte hur världen kan pågå som vanligt.
Jag minns att jag stod och hörde E4:an på avstånd utan att förstå vad det var jag hörde. ”Inte kan väl någon enda människa fortfarande köra bil?” tänkte jag.
Det blev en bottenkänning den där hösten, och det tog ett tag innan jag kunde prata om oron för framtiden med andra.
När jag väl gjorde det föddes i svärtan en dröm.
Jag började drömma om en kultur som lär sig landa.
Det var en dröm som trevade sig fram med kraft från den starka gemenskap jag upplevde i omställningsrörelsen. När jag väl började prata med andra mötte jag aldrig någon moralism, inget ”skammande”, bara värme, öppenhet, sårbarhet och en djup vilja till förändring. Det var därför jag vågade börja drömma, söka en riktning som skulle kunna bära också genom de ofrånkomliga utmaningar som väntar.
Den västerländska kultur jag var en del av, den som har lärt mig vad jag kan och bör drömma om, vad jag ska sträva efter, framstod för mig som en Ikaros-kultur. En kollektiv strävan efter flykt och vingar, efter att ständigt nå högre, färdas längre, röra sig fortare, hade fört människan för nära solen. Vår kultur hade blivit en med svedda vingar, på väg att störta ner i havet.
Men i min dröm störtar hon inte mot en säker död som i Ikaros-myten. I stället lyckas hon byta riktning mitt i flykten. Just när hon känner solen slicka vingspetsarna vänder hon och påbörjar en färd ner mot marken. Vissa kallar det omställning och nerväxt-tänkande, inom ekoteologin kan det kallas ekologisk omvändelse och inkarnationens mysterium. En omvändelse till att leva närmare, långsammare, mer eftertänksamt och mer kärleksfullt i relation till den skapelse vi är en del av.
I min dröm når vår kultur en social tipping point så att vi som människor förväntas lägga våra resurser på relationer, på fördjupning, på tid för det som verkligen betyder något snarare än på konsumtion och en stressad livsstil som sliter ut både oss och planeten.
Det blir ett liv där ödmjukhetens och långsamhetens kultur får avlösa det rusande höghastighetssamhällets kultur. Ett liv långt bortom energikriser såväl i samhället som på planeten och i våra egna liv.
Jag beskrev min dröm, och teologin som bär den, i boken Gråstensteologi. Bokens titel är inspirerad av Werner Aspenströms dikt Ikaros och Gossen Gråsten, där han skriver:
”Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen (…)
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd”
Vi är många som drömmer tillsammans. I våras drog jag i gång en rörelse med Lena Bergström, K G Hammar och Sven Hillert: Den åttonde dagen. Vi ville skapa ett sätt för oss själva och andra att få träda fram med vår vilja till ekologisk omvändelse och skapa ett kontrakt att skriva under med oss själva.
Vi träffades många gånger under våren, vi fyra. Att skriva text ihop, att formulera sig tillsammans, är inte alltid enkelt. Men den här gången var det inte svårt. Så här skrev vi:
Vi vet att livet på jorden är hotat. Vi känner ångest, vrede och sorg. Klimatet förändras. Jordar, vatten och luft förgiftas. Arter utrotas i hög takt. Alla däggdjur hotas. Också människan. Ändå gör vi så lite för att ställa om till ett hållbart sätt att leva.
Vi som skriver under detta löfte lovar nu oss själva att leva annorlunda och att högljutt protestera mot de orättvisor och det slöseri som hotar livet. Med hjälp av veckans rytm vill vi markera vår vilja till inre och yttre omställning. I solidaritet med allt levande och till stöd för enskilda livsavgörelser och för politiska beslut.
Fredagen blir dagen när vi särskilt protesterar mot människans ohämmade utbredning på jorden. Söndagen blir en särskild dag för vila, kontemplation och befrielse från konsumtion. Rik på kultur, natur och gemenskap.
Med uttrycket ”den åttonde dagen” vill vi visa att förändring är möjlig och att vi kan börja leva vår dröm redan idag. Som om den åttonde dagen redan var här.
Vill du bli en del av denna rörelse så att pulsen mellan fredag och söndag blir allt tydligare i vår tid? Vill du på detta sätt bidra till en inre och yttre omställning mot ett sundare samhälle och en mer hållbar värld?
(Självklart är det möjligt att välja andra veckodagar, livet ser olika ut för oss. Men det finns en poäng i att vi får en gemensam rytm där vi stöder och påverkar varandra.)
Den åttonde dagen är ett uttryck som används i olika teologiska traditioner, både i kristen teologi och utanför de kristna sammanhangen.
Den judiske tänkaren rabbi Avraham Mordechai menar att den åttonde dagen visar att människan är Guds medskapare på jorden. ”När Gud i skapelseberättelsen säger ’låt oss skapa människan till vår avbild’, vem talar Gud då egentligen till?” frågar Mordechai retoriskt. Jo, till människan, menar han. Gud och människa skapar människan tillsammans, för på skapelsens åttonde dag ska medskapandet börja på allvar. Ett samarbete mellan Gud och människa där de tillsammans skapar en värld av ljus och kärlek.
I judisk tradition tänds havdalah-ljuset för att markera början på arbetsveckan, den åttonde dagen efter sabbatens vilodag. Ljuset blir en symbol för mänsklig kreativitet, för det skapandets ansvar som inleds när människan stiger ut ur Eden och in i världen. Den åttonde dagen markerar samarbete mellan Gud och människa för en hållbar värld, ett återskapat Eden när handling och bön blir ett.
De judiska traditionerna ger vissa tolkningsnycklar till uttrycket den åttonde dagen. Men det finns fler. För mig visar uttrycket främst på en vilja att kliva ut ur tiden i bemärkelsen ut ur kulturen – ut ur det som förväntas av mig i en ohållbar kultur.
Jag har fått lära mig att veckan har sju dagar och att jag ska inordna mig i det som förväntas av mig under en vecka i vår kultur. Att skriva under den åttonde dagen är därför att välja att stå med en fot utanför det förväntade. Att kasta grus in i maskineriet. Att leva i världen men också med en fot utanför.
Att låta handling och bön bli ett så att en annan värld blir möjlig.
___
Petra Carlsson Redell är sedan 2021 professor i systematisk teologi vid Enskilda Högskolan Stockholm, där hon också är engagerad i arbetet med ett nytt centrum för teologi, ekologi och kultur.
Hon prästvigdes för Växjö stift 2002. Tillsammans med amerikanska kolleger ansvarar hon för seminariet ”God and the Human Future” vid Westar Institute, och hon är styrelseledamot i European
Forum for the Study of Religion and the Environment och ledamot i Svenska kyrkans teologiska kommitté. Några av hennes senaste böcker är Avantgarde Art and Radical Material Theology (Routledge 2020), Gråstensteologi (Argument 2023) och En grönare kyrka – teologi för klimatnödläge (som redaktör och artikelförfattare – Libris 2022).
