Från och med krigets första dag gick våra församlingsmedlemmar ut till vägarna nära den ungerska gränsen och stöttade de människor som var på väg bort från kriget – de gav dem dricksvatten, de gav dem mat från sina egna hem, de skjutsade dem från järnvägsstationen till gränsen. Det hände spontant, för de vet att vi är kallade till barmhärtighet och gästfrihet, till att hjälpa dem som har det värre än vi, dem som kommer från östra Ukraina.
Transkarpatien är den enda region i Ukraina där det inte har varit strider (detta uttalande gjordes i september 2022, red:s anm), så många ukrainare har kommit, och vår kyrkas sätt att hantera det var avgörande för de internflyktingarna – de har fått mat, tak över huvudet, medicinsk hjälp och annat som de behöver. Kyrkan driver fyra skolor i regionen, och undervisningen tog paus för att skolorna skulle kunna förvandlas till flyktingboenden. Församlingarna har snabbt byggt ut sitt diakonala arbete och fraktar bröd till andra delar av landet eftersom det är matbrist där. Vår kyrka har tagit på sig ansvar som regeringen borde ha tagit.
Vi använder våra befintliga ekumeniska kontaktvägar i regionen för att säkerställa att transport av mat och hygienartiklar kommer fram till konfliktområdena i öst. Vi ber våra vänner om hjälp – ungrare, ukrainare, protestanter, ortodoxa – och ser till att det vi får av dem kommer fram till de människor som behöver det. Vi ber tillsammans varje gång vi skickar en transport österut, och vi ber tillsammans för fred i området.
Sándor Zán Fábián, biskop i den reformerta kyrkan i Transkarpatien och Ukraina, i ett anförande under Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe hösten 2022
