I lägenheten ovanpå stallet på Håkan och Ulla Odebergs gård i Bergshammar nära Nyköping skulle det ha blivit en lokal för kammarmusik. Men arbetet med alla formalia drog ut på tiden. När kriget i Ukraina bröt ut fanns det kök och toalett, och resten var ganska enkelt att göra om till en lägenhet.
Här flyttade Vita och Olena in med varsin dotter.
– Vi är svägerskor, berättar de.
Deras män är bröder, kvar i Ukraina. En vuxen dotter studerar i Finland sedan före krigsutbrottet men kommer numera till gården så ofta hon kan. Då är det lite lättare för Vita och Olena att kommunicera med alla svenska vänner, för hon talar engelska.
Håkan och Ulla Odeberg funderade på hur de skulle anmäla att de kunde ta emot inneboende.
– Vi tog kontakt med kommunen och frågade: hur gör man? Men sedan hörde jag om en ung familj som hade tagit emot två kvinnor och deras barn och hade dem i sitt hem. Det var svårt för dem att inte ha något gemensamt språk och att bo så tätt inpå varandra. Så jag sa: ”Då kan de komma till oss.”
Håkan Odeberg spelar gitarr på Kiladalens församlings böner med sånger från Taizé en gång i månaden, och dit kom Vita och Olena med sin första värdfamilj.
– Det var så jag träffade dem, berättar han.
Vid bönerna används ett sånghäfte som Taizékommuniteten gjorde till ett internationellt möte i Lviv för några år sedan, så en del av sångerna sjungs på ukrainska.
– Skriver vi att det behövs barnskor i storlek 23, så kommer det flera par fina barnskor i storlek 23, säger Alette Sederholm. Det är fantastiskt!
Nya frågor kan närsomhelst dyka upp i telefonen och i Facebook-gruppen med det långa namnet ”Open Your Heart for Ukraine i Ålberga, Björkvik, Stavsjö, Krokek”.
När det kom riktigt många flyktingar till Nyköping och Kiladalen förra gången, 2015, bjöd Alette Sederholm och hennes familj dem som bodde på flyktingförläggningen i Stavsjö hotell att komma och rida.
– Jag hade en annan livssituation då, säger hon. Men nu när kriget bröt ut kom det frågor om boende, och jag haft flera familjer hemma hos mig och förmedlat boende för ganska många också. Som mest lyckades vi ordna för 46 personer inom 18 timmar.
Olena är musiklärare, och Vita är mellanstadielärare. Båda tycker om att sjunga. Att tala svenska är fortfarande svårt, men när Håkan Odeberg tog med dem till en övningshelg med Taizésånger hamnade de bredvid körsångare som bjöd med dem till Kiladalens församlingskyrkokör, och nu blir de hämtade till alla körrepetitioner och gudstjänster när kören ska sjunga.
– När vi hade vår traditionella nyårskonsert i en av kyrkorna i församlingen tog vi med en ukrainsk nyårssång om en svala som kommer till hemmet och önskar att det nya året ska bli bra, berättar Håkan Odeberg. Olena sjöng. Det blev så fint. Vi har pratat med en av kyrkomusikerna om att göra ett gemensamt program i kyrkan med ukrainsk och svensk folkmusik också. Och Olena har ackompanjerat gospelkören i Hjortensbergskyrkan där vår dotter är med.
Hur orkar man vara medmänniska i en situation som den som uppstod förra året?
Håkan Odeberg berättar om musiken och om hur viktigt det är att lämna utrymme:
– Det vi gör tillsammans, vi träffas, umgås, äter, gör utflykter – på något vis fungerar det ju, och det är en ström av vänlighet som kommer emot oss, men man förstår verkligen hur mycket språket betyder. Samtalen går rakt till målet och är mycket här och nu, det blir inga sidospår. Men musiken var vår första kontaktyta, och jag tror att de är glada att ha en egen lägenhet och kunna vara självständiga.
Alette Sederholm berättar om samarbete:
– I början ringde ju telefonen hela tiden, men jag var inte ensam, vi var många som hjälptes åt. Tack vare att människor har swishat har vi kunnat leverera matkassar varje vecka. Vi har ett lokalsamhälle som vi kan vara mycket stolta över!
Nu har hon och några andra startat en samverkansgrupp.
– Det är Kiladalens församling, Oxelösunds församling, Röda korset, Rädda barnen – en del i gruppen har erfarenhet från den förra flyktingkrisen. Vi försöker kanalisera hjälpen.
Och i Kilagården, där det finns mat, kläder och husgeråd att hämta en dag i veckan, är några av de ukrainska flyktingarna med och arbetar.
– Man hinner och klarar inte allt ensam, säger Alette Sederholm. Men tillsammans!
