Det regnar när de kommer in på Domkyrkoforum en efter en den sista oktoberkvällen. Maria Green, körledare i S:t Thomas av Aquinos katolska församling i Lund, är först.
– Jag är skadad av mitt arbete som lärare, jag måste alltid vara i tid, förklarar hon.
Sedan kommer Anders Piltz, präst i S:t Thomas, i svart och vit dräkt och med paraply. Och sist kommer Lena Sjöstrand, kaplan i Lunds domkyrkoförsamling, med snabba steg över torget, utan ytterkläder.
De tre är några av dem som har bett ekumenisk vesper i Lund tillsammans de senaste sju åren – ända sedan det ekumeniska mötet ”Together in hope” hölls i Lund och Malmö hösten 2016.
Ett tätt samarbete
När Lutherska världsförbundet skulle högtidlighålla reformationens 500-årsjubileum 2016 blev det i Lund eftersom det var där förbundet grundades år 1947. Den katolska kyrkan och påve Franciskus bjöds in. S:t Thomas församling och Lunds domkyrkoförsamling inledde ett nära samarbete för att ta emot alla deltagare, planera gudstjänsterna och öva med församlingarnas körer. Lena Sjöstrand, Anders Piltz och Maria Green berättar att en vänskap mellan församlingarna växte fram under förberedelserna.
– Vi hade ett så tätt samarbete att det hade känts konstigt att inte fortsätta det i någon form efter mötet, säger Lena Sjöstrand.
Mötet präglades av ekumenik, och de båda kyrkornas ledare skrev under dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, som innehåller fem ekumeniska imperativ.
– Våra böner vill vara ett svar på de imperativen, säger Anders Piltz. Att allt mellan katoliker och lutheraner ska göras med perspektivet inställt på enhet, inte på kontroverser. Att låta sig förändras genom mötet med de andra, att söka konkreta vägar till enhet, att tillsammans upptäcka evangeliets kraft och att gemensamt avlägga vittnesbörd om Guds nåd.
Välkänd form
Församlingarna hade samarbetat tidigare också, för att kunna bjuda in till vissa högtidliga gudstjänster och begravningar i Lunds domkyrka, men när det stora mötet var över bestämde de sig för att fortsätta be tillsammans regelbundet på det sätt som var möjligt.
Sedan dess har de mötts två gånger i månaden för att be ekumenisk vesper.
Lena Sjöstrand, Anders Piltz och Maria Green är några av dem som har förberett bönerna och bett tillsammans.
– Det blev naturligt att välja vespern som form eftersom den är välkänd i både den katolska kyrkan och den lutherska, säger Anders Piltz. Det är inget kontroversiellt att be med psaltarpsalmer.
Maria Green uppskattar vespern för att den är, som hon formulerar det, slitstark:
– Man blir inte trött på vespern. Den har hållit i 2 000 år och bärs upp av de gregorianska melodierna, den kommer att hålla länge till. Formen gör också att våra böner inte är beroende av någon enskild person.
”Agendorna tog slut”
I januari 2017, två månader efter ”Together in hope”, bjöd de två församlingarna in till den första ekumeniska vespern. De hade förberett domkyrkans kor för bön.
– Vi trodde inte att det skulle komma speciellt många, säger Lena Sjöstrand, men agendorna tog slut, och vi fick byta plats. Det slutade med att vi var 300 personer som bad tillsammans den kvällen.
Hon berättar att flera unga kom fram till henne efteråt och sa att de inte brukade gå i kyrkan men att de ville vara med eftersom de förstod att bönen syftade till fred och enhet.
Under den första tiden var många intresserade av vad som hände.
– Jag tror att det handlade om att hela Lund hade varit väldigt involverat i mötet, säger Lena Sjöstrand, och då fångade de ekumeniska bönerna upp en känsla av att ”vi har varit med om något stort, och här fortsätter det”.
Nu bjuder gruppen in till ekumenisk vesper två lördagskvällar i månaden, varannan gång i S:t Thomas och varannan i domkyrkan. De säger att antalet deltagare inte är något de lägger vikt vid – det viktiga är att bönen pågår.
– Vi är en liten trogen grupp som nästan alltid är med, säger Maria Green, och sedan kan det skifta hur många som kommer varje gång.
Hon berättar att hon i perioder har varit upprörd över att inte fler vill delta i arbetet men att hon en dag slutade med det:
– Jag kom fram till att nu är det vi som gör detta, och det är djupt meningsfullt. Efter den insikten har jag inte känt mig frustrerad längre.
Tak över huvudet för vänner
I slutet av 2018 påbörjades en större renovering av S:t Thomas kyrka.
– Det kändes helt självklart för oss i domkyrkoförsamlingen att bjuda in dem att fira sin gudstjänst i domkyrkan, säger Lena Sjöstrand. Om ens vänner behöver tak över huvudet är det naturligt att man välkomnar dem.
Församlingarnas vänskap fördjupades när de delade kyrkorum. S:t Thomas församling firade sin mässa före domkyrkoförsamlingen, och Lena Sjöstrand bestämde sig för att vara med i den så ofta hon hade möjlighet.
– Under året fick jag då och då frågan hur det kändes för mig att vara med när jag inte kunde delta fullt ut i nattvarden vid altaret i min egen församling, säger hon. För mig blev det ännu tydligare att det vi inte kan dela kan föra oss ännu närmare varandra. Smärtan som splittringen medför är något vi har gemensamt.
Maria Green påminner Anders Piltz om en reflektion under en av bönerna där han jämförde det ekumeniska samarbetet med att vara skilsmässobarn.
– Jag sa något i stil med att vi är barnen som undrar vad det var som hände, säger han. Barnen är inte skyldiga till föräldrarnas uppbrott, och den delade smärtan kan bli en kommunion. Vi finner varandra i det vi har gemensamt: dopet, Guds ord och diakonin.
”Vi ber för världen”
S:t Thomas-renoveringen blev färdig, men församlingen hann knappt komma till rätta innan covid-19 slog till. Den ekumeniska vespern fortsatte i inspelad form.
– Under pandemin blev det ännu tydligare för oss att vi är förebedjare, säger Anders Piltz. Vi ber för världen. Det kändes väldigt meningsfullt att kunna fortsätta bönen.
Finns det någon skillnad mellan hur det var när bönerna började för sju år sedan och nu? Maria Green säger att det har blivit helt odramatiskt med tiden:
– I början kunde jag vara nervös över att allt inte skulle bli rätt, men nu känner jag mig fri.
– Det är inte en konsert utan en bön, och det innebär att inga soloinsatser betygsätts, säger Anders Piltz.
– Många gudstjänster kräver mycket förberedelser tillsammans med andra, säger Lena Sjöstrand, men så är det inte med vespern. Den är enkel. Den är en plats av vila för mig.
Tecken på vänskap
Sju år av regelbunden gemensam bön – Lena Sjöstrand säger att den ekumeniska dimensionen har sipprat in i det dagliga arbetet. Exempelvis kändes det självklart att bjuda in till en ekumenisk vesper när Lunds domkyrkas 900-årsjubileum skulle firas. Församlingarna samarbetar också i diakonin.
– Vi har hjälpts åt med flyktingmottagande, säger Lena Sjöstrand. Samarbetet uppstod när vi behövde varandra, och jag ser det som ännu ett tecken på den vänskap som finns mellan våra församlingar.
Anders Piltz påminner om att gruppen inte har illusionen av att den har hittat en lösning på hundratals år av konflikter. Den väljer att sätta fokus på vänskapen som något som den själv inte kan skapa utan som är en gåva från den heliga Anden.
– Enhet är ett annat ord för vänskap, säger han, och den ger oss möjlighet att vara oss själva med varandra. Då skapas sympati, och kanske kan vi till och med kan tänka: ”Ja, där har de faktiskt kommit på något som vi inte har fått kläm på än.”
De berättar om hur de ser framför sig att den ekumeniska vespern fortsätter och att det kanske dyker upp nya krafter som kan ta över.
– Jag hoppas att jag kan komma med rullatorn och att bönen fortfarande pågår, säger Lena Sjöstrand.
___
Fotnot: Lena Sjöstrand har skrivit om den ekumeniska vespern i Lunds domkyrka i uppsatsen ”Under samma tak – ekumenik som mission”. Den ingår i Lunds stifts prästmötesavhandling En kyrka driven av mission (Arcus förlag 2022).
