Jag befinner mig vid Lincolnmonumentet i Washington, D.C., och runtomkring mig har jag tusentals andra människor. Det är 60 år sedan den stora marschen ägde rum, den när Martin Luther King Jr. höll sitt ”I have a dream”-tal.
Nu är det hans son Martin Luther King III, dennes fru Arndrea Waters King och deras organisation Drum Major Institute som är värdar för marschen. Ännu har drömmen från 1963 inte gått i uppfyllelse. Mordet på George Floyd 2020 är ett av många tydliga bevis på det. Freden och jämlikheten är ännu inte vunnen.
Stämningen på plats är vibrerande, och trots att det är 33 grader varmt är energin hög.
Men jag känner också att det finns något mer. Det är en vördnad. Många tal hålls under dagen, men inget av dem uppmanar till hat eller våld, till att ge igen eller sprida osämja. Den röda tråden är enhet, att inte ge upp, att göra vad man kan och, kanske lite oväntat, att be.
”Vi måste be för vårt land”, säger flera av talarna.
På skyltar i folkhavet står det ”Act and pray”, ”agera och be”.
En av talarna säger:
”Var inte uppgivna. Det kommer att krävas bön och handling. Men vi tar oss fram.”
Jag känner mig så upplyft av hans ord. Det krävs både bön och handling om vi ska kunna hela vår jord och alla människor som bor på den. Det krävs både bön och handling om vi ska uppnå fred och rättvisa. Det krävs både bön och handling för att människor ska förstå hur älskade de är och att inget är omöjligt för Gud. Det kommer att ta tid, men vi får inte ge upp, inte i bön och inte i handling.
Och jag tror med ens att jag förstår innebörden av handling och bön. De hör ihop. Det ena existerar inte utan det andra.
Bön gör våra hjärtan öppna så att vi vågar se det lidande som finns i vår värld. Den ger oss mod att våga handla. Bönen ger oss den kraft vi behöver för att orka gå.
När vi börjar vandra mot Martin Luther King Jr:s minnesplats hör jag hur människor runt omkring mig börjar sjunga “Amazing grace”.
Jag ber en tyst bön inom mig för alla som går med i marschen.
Sedan stämmer jag in i sången som så många sjungit före mig. Trots utmaningar och hinder känner jag styrkan i att vandra tillsammans, i bön och i handling.
Maya Skagegård är programsamordnare för ungdomsutbyten på Act Svenska kyrkan
