I nyårsbönens liturgi brukar jag erbjuda alla i församlingen att lämna ifrån sig en sten. Stenarna, symboler för det vi inte vill bära med oss in i det nya året, lägger vi på altaret med en gemensam bön om att Gud ska ta hand om allt som inte bör följa med in i framtiden.
En del av det kristna livet är att se tillbaka, lära sig av det som har skett och försöka igen. Och mig veterligen är det en viktig del i alla de stora trosinriktningarna – inte bara att titta tillbaka vid ett nytt år, utan att göra det dagligen. Det handlar inte om att fokusera på sina brister utan om att ta ansvar för det man gjort, så att man ska kunna gå vidare till ett helare liv både för sin egen och för andras skull. Det handlar om att respektera livet.
2022 är ett år när jag skulle vilja lämna mycket till Gud. Extremtorka i Europa (på grund av vår missbrukade skapelse), skenande el och matpriser, hungersnöd i flera delar av världen och inte minst ett krig i Ukraina.
Ett mörkt år om man summerar. Hur ska vi kunna ta med oss något av det som har skett, dra lärdom och kanske också agera?
När Gud genom bibelhistorien uppenbarar sig för sitt folk är det just det som är det stora för mig. Gud kallar ett folk, inte en individ. Sekundärt kallar Gud sedan enskilda människor till uppdrag, men alltid med folket som grund.
I vår individualiserade del av världen är det enkelt att glömma det, men i kristider kommer ”viet” sakta tillbaka. Det ser vi också nu. När alla får en sämre ekonomi ökar förståelsen för de människor som har det sämst. Och när det är krig i vår närhet slår det i vårt inre an toner som kanske aldrig tidigare har hörts, rädslans toner men också solidaritetens och generositetens. Vi erinrar oss att mänskligheten hör ihop, att skapelsen är en.
Som bekant kan ingen göra allt, men alla kan göra något. Låt oss nu vara kreativa i kärlek till vår nästa, till skapelsen och till oss själva. Varje liten kärlekshandling räknas och blir till eviga byggstenar i Guds rike, så låt oss agera!
Må Gud välsigna din väg, vart än den bär dig.
