Jag cyklar till kyrkan för att fira högmässa i Malmö där jag bor. Det är söndag, och jag kan ana att våren är på väg.
På väg till kyrkan kör jag förbi en pågående polisinsats. Påminnelsen om att världen inte är vad vi önskar kommer väldigt nära mig.
När jag har tagit emot nattvarden går jag till ljusbäraren. Där står vi tillsammans, tänder ljus och delar en stund av bön. Vi kommer samman från våra olika håll. Efter hand fylls ljusbäraren med ljus och människors böner. Ljusen blir en hjälp. Bönen blir konkret genom en handling.
Ljusbäraren finns i de flesta kyrkorum runtom i vårt land. För många av oss har ljusen som tänds i den blivit en viktig bön – jag tänker till exempel på konfirmanderna som berättade att de på rasten gick in i kyrkan bredvid skolan för att tända ljus.
Ljusen i våra ljusbärare tänds av människor som tillhör andra religioner, av människor som inte har en uttalad tro och av människor som kommer för att delta i begravningar. Vi är olika, men vid ljusbäraren samlas vi och står sida vid sida. Ljuset blir ett hoppets tecken.
För mig blir ljuset också en bön för oss och våra liv, för våra nära och kära, för dem som har gått före oss och lämnat jordelivet, för världen och dess utmaningar, för fred och försoning mellan människor.
Ljusbäraren förenar oss. Det blir en synlig bön. Ljuset bär på kraft, för till och med ett litet ljus lyser upp ett mörkt rum och påminner oss om att mörkret inte är starkast.
Vi gestaltar det varje gång vi bär fram våra böner och tänder ljus tillsammans: vi vill visa att ljuset är starkare än mörkret.
Ljusen som vi tänder tillsammans i våra ljusbärare ger oss hopp mitt i vår värld och påminner oss om att Kristus är världens ljus.
Emma Jansson är präst i S:t Matteus kyrka i Malmö
