Scroll to top

Världsbild och vardagspraktik


Att fördjupa sig i sin egen tro och tradition och att delta i religionsdialog – det beskriver ärkebiskop Antje Jackelén som grundtonen i kyrkans liv.

■ ■ ■
Interreligiös manifestation i Fisksätra. Bild: Alice Braun

Antje Jackelén arbetade som professor på en teologisk högskola i Chicago när hon en dag fick veta att muslimska studenter hade anmält sig till hennes kurs i systematisk teologi. Hennes första reaktion var spontan: ”Hur ska vi hantera det här?”

– Då var det någon som svarade: ”Vi talar så mycket om gästfrihetens värde – nu är det upp till bevis”, berättar hon.

Den ögonblicksbilden använder hon som ett exempel från sin egen resa i det interreligiösa landskapet.

Kursen blev bra. Att undervisa blivande präster i en luthersk kyrka och göra det med muslimska studenter närvarande i rummet beskriver hon som en spännande upplevelse.

– Jag fick höra den kristna teologin och mina egna ord, om till exempel treenighetsläran, ur ett annat perspektiv, säger hon.

Ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med kultur- och demokratiminister Amanda Lind vid Bokmässan 2020. Den hölls som ett digitalt evenemang, och samtalen inom Se människan direktsändes från Gamla stans bokhandel i Stockholm. Bild: Ikon

Aldrig någon motsättning

Under Antje Jackeléns år på Lutheran School of Theology i Chicago, 2001–2007, präglades hennes vardagsliv av den interreligösa miljön både på arbetet och i det område där högskolan ligger. Hennes kunskap och intresse för andras trostraditioner och praktik växte.

– Det var aldrig någon motsättning för mig att fördjupa mig i min egen trostradition och vara nyfiken på andra, säger hon.

Sedan hon vigdes till Svenska kyrkans ärkebiskop har hon tagit initiativ till två programverksamheter. Den ena, Lärande och undervisning, syftar till att fördjupa kunskapen om den egna tron. Den andra, Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar, syftar till att utveckla relationerna till andra religiösa samfund och organisationer som arbetar med och för människor på flykt i Europa.

Huvudet och hjärtat

Inåt och utåt. Rötter och grenverk.

– Båda processerna är viktiga. Faktum är att jag redan som biskop i Lund, i mitt herdabrev, Gud är större, betonade vikten av att vi förkovrar oss i vår egen tro och tradition och att religionsdialogen bör vara en självklarhet. Det har varit och är en grundton i hur jag ser att en kyrka lever, säger hon.

Antje Jackeléns grundton skorrar i öronen på en del. Motståndet uppfattar ärkebiskopen i första hand som politiskt, men hon säger också att det är viktigt att inte vifta bort människors rädsla.

– Motståndarna vänder sig i första hand mot samverkan eller dialog med muslimer. Det är inte alls ett lika uttalat motstånd när det gäller dialog med judar, eller för den delen med icke-troende. Rädslor är varningsklockor som vi bör lyssna till. Men rädslor får inte sätta agendan. I det långa loppet är rädsla ingen bra rådgivare.

Dans under interreligiös manifestation i Fisksätra. Bild: Alice Braun

Dialog i lärodokumenten

Andra hoppas att hennes förhållningssätt kan öppna för att dialog och samverkan blir en självklarhet för Svenska kyrkan i ett mångreligiöst Sverige.

På det svarar ärkebiskopen att religionsdialogens roll i Svenska kyrkan inte är avhängig henne som person, och påminner om läronämndens yttrande över en motion till kyrkomötet 2008:

”En sådan dialog är inte bara förenlig med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära utan även ett sätt att ge uttryck åt denna tro. Det vore märkligt om kristna inte samtalade med andra gudstillbedjare i Sverige.”

– Jag är glad att denna dialog finns inskriven i våra lärodokument, men också i kyrkoordningen, säger Antje Jackelén.

Hon läser ur ”Fjortonde avdelningen: Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund”:

”Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.”

– Det är en kraftfull mening som vi har i vår kyrkoordning, och det visar väl om något att detta inte är en hobbyverksamhet vid sidan om, utan faktiskt ett uttryck för vad vi är som kyrka.

Hand i hand med reflektion

Antje Jackelén betonar att en god praxis alltid går hand i hand med reflektion. Om dialogen blir så teoretisk att den är en ömsesidig självspegling som inte leder till någon förändring är det inte bra. Men det är heller inte bra om man har en praxis som inte vet vad den gör, som är obetänkt.

Behövs det ett paradigmskifte?

– Jag skulle vara sparsam med det ordet, säger hon. Vill vi se en sådan våldsam förändring? Kyrkan har mer en tradition av att förändringsprocesser går steg för steg. Inte ens reformationen var mer än ett partiellt paradigmskifte. Men vi ska definitivt hålla i utvecklingen, hålla den vid liv, stärka medvetenheten om varför vi gör det vi gör och kunna redogöra för de skäl vi har.

Hon påminner om att gästfriheten är central i den kristna tron och att det inskärps i både Gamla och Nya testamentet:

– Gud ger sig tillkänna i gästfriheten. Det som är självaste grejen med möten över religionsgränser är att vår världsbild och vardagspraktik blir förändrad och mer hel när det gäller att leva som kristen i världen – att visa kärlek också mot den som tillhör en annan trostradition eller inte har någon tro alls.

___

En värld av grannar  

Genom programmet En värld av grannar – Interreligiös praktik för fred arbetar Svenska kyrkan för att främja fredlig samexistens och ett humant Europa som präglas av social och andlig hållbarhet, ett samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar. 

Magdalena Wernefeldt är kommunikatör för En värld av grannar. Under 2021 fortsätter En värld av grannar med sin medverkan i varje nummer av Uppdrag Mission. 

print