Helle Robertson är skräddaren som blev designer och ligger bakom klädmärket Robert & Blad. Med åren har hon kommit att arbeta mer och mer med återbruk. Bland annat hjälper hon människor att klä sig snyggt med sådant de redan har i garderoben, och hon säljer klänningar sydda av sjalar från second hand, kuddfodral av gamla herrskjortor – och det senaste: stearinljus tillverkade av insamlade stumpar.
”Det var ju enkelt”
Hur hon kom på idén minns hon inte riktigt. Men det var någon gång i höstas, troligen när hon själv stod och petade loss stumpar av stearinljus ur någon av sina ljusstakar. Hon är en ganska stor konsument av stearinljus själv och tänkte nog, som hon ofta gör: ”Det här borde man göra något med.”
– Så jag testgjöt lite, och det var ju enkelt.
Numera handlar det ofta om 20 ljus i taget, fortfarande hemma i köket i lägenheten i centrala Malmö. Just nu letar hon arbetsgivare som vill ge bort hennes handgjorda ljus i julklapp till personalen. Några har redan nappat på idén, och tillverkningen blir troligen i sommar. Helle Robertson skojar om att hon kommer att stå och svettas över vattenbad när andra är på stranden.
– Jag vill alltid göra en liten industri av det. Jag älskar att lista ut det rationella: hur ska jag göra, hur ser produktionslinan ut, hur kan man gå vidare och samarbeta med någon? Det är inte bara att tillverka saker som är spännande, utan också att lösa problem.
Återanvänt presentpapper
Hon är uppvuxen i en familj där saker inte slängs om de kan användas igen eller göras om till något nytt. Hennes pappa har alltid en fickkniv i fickan, och på julaftnar och födelsedagar öppnar han paketen med hjälp av den för att kunna återanvända fina presentpapper.
– När något går sönder inte första tanken ”var slänger jag den?”. Utan det är först ”kan jag reparera den?” och annars ”vad kan den bli?”.
På det viset har en golvlampa byggts om till sänglampa. Och när en osthyvels handtag går sönder slängs inte hyveln, utan pappan tillverkar ett nytt i trä.
– Min pappa är en genuint praktisk människa och en problemlösare. Jag känner ju igen det hos mig själv.
Irrationellt att slänga
För några år sedan hade Helle Robertson ett annat insamlingsprojekt. Då handlade det om frukt från Malmös trädgårdar: plommon, päron och äpplen som annars ofta slängs eller ligger på en gräsmatta och ruttnar. Helle cyklade Malmö runt och hämtade hos såväl vänner och bekanta som obekanta som hörde av sig och ville bli av med sin frukt. Hon samlade också in mängder av glasburkar och startade en liten marmeladfabrik, även den hemma i köket.
När hon började med återbruk var det inte främst för att vara miljömedveten.
– Utan det handlar om att jag tycker att det är skitkorkat och irrationellt att slänga saker som går att använda. Det är till och med omoraliskt. I synnerhet sådant som frukt – att slänga tonvis med lokal obesprutad mat. Det triggar mig att det är så korkat. Och så är jag väldigt mycket en hantverkare, jag sätter gärna händerna i vilket material som helst. Jag har en händighet som gör att jag kan lyckas med mina projekt. Plus en kreativitet som får mig att tänka ”vad kan det bli?”. Och så vill jag också göra en grop i sopberget, oavsett om det är textil eller frukt eller vad som helst. Det ska göra skillnad.
Marmeladtillverkningen är numera lagd på is. Nu är det alltså stället ljusstumpar hon samlar in med hjälp av cykeln, bland annat från kyrkor runt om i Malmö.
– När jag började med det här tänkte jag själv bara på att fråga kaféer och krogar för att få lite volym. Men så fick jag tips om att fråga kyrkorna. Det är kanon, för de har ljus i finaste kvalitet och är storkonsumenter, så det är riktigt roligt. Många kyrkor är ganska duktiga på att samla in en hel del stearin själva, en del församlingar har redan samarbete med någon verksamhet som gjuter nya ljus. Men jag fångar upp de andra.
