Jag ska inte berätta om själva resan hit, för den skulle kunna vara vilken resa som helst.
Men jag vill berätta om resan och kampen inne i mig själv.
Det är den längsta resa jag har gjort och den längsta av alla resor jag kommer att göra.
Kanske finns det ingen människa som har gjort en så lång resa, inte ens de som reste på kameler för flera tusen år sedan.
Nu måste jag gå tillbaka i minnet.
Men inte i hela minnet. Bara till den lilla gömda plats i minnet där man försöker kasta bort allt som man inte tycker om, och då tror man att man har lyckats få bort det för evigt.
Det är förstås omöjligt.
En del säger att människans liv är som en bok som kan innehålla många kapitel. Om mitt liv vore en bok, då skulle jag riva ut många kapitel och bränna upp dem för att inte minnas någonting av dem. Men tyvärr är minnena inte skrivna på papper. De är graverade där det inte går att ta bort dem. Kanske kan inte ens döden radera dem. Vi vet ju inte vad en död människa upplever. Kroppen finns inte längre, men kanske lever själen i en annan värld och fortsätter tänker på allt det den upplevde i det förra livet.
Jag levde nere i en tunnel och uppe på en bro i många år.
I tunneln var allting mörkt. Det var helt svart. Jag kunde inte se någonting, det var så mörkt att jag inte kände igen mig själv. Jag kunde inte se det hemland som jag hade lämnat bakom mig, och jag såg inte heller något ljus från det främmande landet, som blev det nya hemlandet, framför mig.
Senare, på bron, var situationen inte bättre. Jag stod alldeles stilla mitt på den. Jag kunde inte gå tillbaka till hemlandet, som påminde mig om allt det värsta som jag hade upplevt. Och jag vågade inte heller gå vidare till det nya livet i det främmande landet, som gav mig ganska få möjligheter i början.
Jag började förstå att det inte skulle gå att ändra på detta. Jag var tvungen att anpassa mig till det nya livet. Så jag försökte gå vidare.
Men med varje steg framåt förlorade jag något. Jag förlorade den plats där jag hade stått innan jag tog det nya steget. Jag förlorade vägen tillbaka. Med varje framsteg föll en bit av bron precis bakom mig. Den föll i det mörka, djupa havet.
Det gjorde mycket ont i hjärtat. Samtidigt hjälpte det mig att gå vidare. Men det var inte alls lätt.
Att börja bli stark och besluta sig för att gå vidare – det beskrev mina släktingar i hemlandet som att ”han har förändrats så mycket och är inte längre samma person”.
Man skulle leva kvar i den mörka tunneln hela sitt liv för att de skulle vara stolta över sin familjemedlem som hade flytt till det främmande landet och som inte hade förändrats alls.
Till och med att på ett foto ha en skjorta som inte var samma skjorta som man hade på sig när man lämnade hemlandet flera år tidigare var en stor förändring, enligt dem. Eller att le på bild – det betyder, fick jag höra, att man har glömt alla och inte längre bryr sig om familjen.
Om man någon gång sa att livet i det nya landet inte var så bra som de trodde, så lät det mycket konstigt i deras öron. De tyckte att man inte skulle gnälla över ”livet i paradiset”, de tyckte att det räckte att kunna andas i det nya landet för att vara glad och ha det bästa livet.
Jag undrade: vem skulle kunna göra dem stolta? Ofta funderade jag på hur mycket de själva hade förändrats under de åren – medan de i sitt minne bara hade den sista bilden av oss.
Jag övertygade mig själv om att jag var klok. Jag lyckades ju gå vidare och aldrig se mig om. Men senare upptäckte jag att det var ett stort misstag.
Misstaget var att jag valde ta bort hela min förflutna. Jag valde att ta bort all den kunskap och alla de färdigheter som jag hade skaffat under den första halvan av mitt liv.
Jag hamnade i ett samhälle där jag fick veta att jag bara skulle tänka på att jobba och tjäna pengar. Det enda tänkbara yrket, enligt dem jag umgicks med, var att jobba på pizzeria eller restaurang, och den högsta nivå som man kunde nå var att äga en egen.
Att vilja gå i skolan och lära sig språket var dumt enligt de flesta. ”Vad skulle du använda språket till?” frågade de. ”Du kommer aldrig att få ett jobb utanför den här branschen, och det räcker med att kunna säga hej och att kunna siffrorna för att kunna ta beställningar och ta betalt.”
Jag jobbade mycket och fick en bra ekonomi. Men jag skämdes då och då när jag började tänka på de drömmar eller ambitioner som jag hade haft. Att jobba i kök var inte alls i närheten av mina tankar. Det är absolut inget fel med det yrket, men det var inget för mig.
Men då övertalade jag mig om och om igen: nu har jag valt ett nytt liv, och jag är inte längre samma person, nu är det sent, man kan inte förändra verkligheten.
Att anpassa mig till de få möjligheter som jag fick var det enda jag kunde göra enligt de flesta jag pratade med.
Men inne i mig fanns det en röst som ropade på mig. Trots att jag tryckte undan den försökte den väcka mig och påminna mig om att mina försök att anpassa mig och acceptera vad som helst enligt min gamla ordbok skulle ha hetat ”att kapitulera”.
Jag var missnöjd med att inte kunna vara mig själv.
Jag var inte samma person som i mitt hemland och kunde inte heller visa min personlighet med några få ord eller enkla meningar.
Jag var osynlig.
Det var som att sitta i en cell med tjocka väggar.
Jag beslutade mig för att börja gräva i de tjocka väggarna. Jag började skrapa och klösa så mycket jag kunde för att se och bli synlig igen.
Men jag saknade verktyg, och det enda verktyg som hade kunnat fungera var språket.
Att jag inte kunde språket var det största hindret mellan mig och alla som inte kunde mitt modersmål.
Jag lyckades med att skrapa på väggarna så att de blev tunnare, och då började ljuset släppas igenom, och jag blev synlig igen.
Ibland är väggen ganska repig och håller ljuset ute, som frostat glas. Då vet jag att jag måste jobba hårdare så att jag kan bli synlig igen.
Men även om jag en dag lyckas med att slipa ner det återstående skiktet så mycket att bara ett väldigt tunt glasskikt återstår vill jag ha det kvar. För det är det skiktet som kommer att fortsätta motivera mig att utvecklas, oavsett hur långt jag kommer.
Rekar Ibrahim kom till Sverige från Syrien som ung vuxen för ungefär 15 år sedan. Han är uppväxt med kurdiska som modersmål och arabiska som förstaspråk i skolan. När hans familj blev tvungen att först gömma sig och sedan fly avbröts hans gymnasiestudier. Nu bor han i Malmö, är gift och har två små barn. Hösten 2020 kommer han att läsa sin sista termin på allmän kurs vid en folkhögskola. Han har läst in särskild behörighet i bland annat matematik och siktar på en universitetsutbildning i programmering.
