Scroll to top

Att berätta hjälper


Ullakarin Nyberg lyssnar och frågar

– Det krävs ingen särskild kompetens för att vara till nytta för en främling eller för någon vi känner, säger psykiatern Ullakarin Nyberg.

■ ■ ■
Ullakarin Nyberg. Bild: Johanna Norin

Ullakarin Nybergs arbetsrum och mottagning ligger en trappa upp i ett åtta våningar högt hus byggt i rött tegel, en typisk svensk sjukhusbyggnad som är en del av S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Här arbetar hon med forskning och tar emot patienter som har tankar på att ta sitt liv eller som har försökt. Hon möter också anhöriga till dem som på grund av suicid inte lever längre.

– Jag jobbar med döden och livet, säger hon. De som kommer hit ska känna att mig kan de berätta allt för, och att jag tål att höra det. Men trots det jag får höra finns ett starkt fokus på möjligheter, ljus och liv. Så egentligen jobbar jag mycket mer med liv än med död.

Minns en skinnjacka

Hon är klädd i svart kavaj, svarta byxor, korallröd topp, scarf – och matchande läppstift. Men det är inte för att hon ska fotograferas i samband med intervjun.

– Mina patienter ska alltid känna att jag har ansträngt mig för dem. Och jag har märkt att människor uppskattar det. Det finns de som minns en skinnjacka jag hade för 25 år sedan.

Det är lätt att förstå att Siri Ambjörnsson, producent på P1, såg hennes potential som programledare under en föreläsning. Ullakarin Nyberg har den typen av varma röst som gör att man både lyssnar och känner sig lyssnad på – perfekt för ett radioprogram dit man kan ringa för att få prata en stund om något som är tungt i livet.

– Jag blev så glad att få det uppdraget. Det är faktiskt något av det roligaste jag gjort. Dels älskar jag både P1 och Sveriges Radio, dels tycker jag så mycket om mötesplatser där man får möjlighet att dela sin berättelse.

Suicidprevention, alltså att förebygga att människor tar sina liv, är Ullakarin Nybergs arbetsområde. Bild: Johanna Norin

”Vi kan berätta och lyssna”

Att få berätta om det man varit med om har en stark läkande kraft – det är en av utgångspunkterna för samtalen.

– Jag tror på att människor har förmågan att berätta och att det är något som hjälper, säger Ullakarin Nyberg.

Hon säger att vi alla har en inneboende möjlighet att hjälpa andra genom att vara uppmärksamma, fråga hur de har det, lyssna och våga fråga igen om vi bli avvisade.

– Det krävs ingen särskild kompetens att för att vara till nytta för en främling eller för någon vi känner. Man måste våga tänka att man är viktig. I stället för att tänka ”det där kan inte jag” kan man tänka att ”jag kan säkert bidra”. Vi kan ju det här, vi kan berätta och lyssna. Annars hade vi inte överlevt, för genom historien har inte ensam varit stark.

Ullakarin Nyberg beskriver det som att det händer något rent biologiskt när man får möjlighet att lyssna.

– För mig är det en magkänsla. Jag blir lugn och trygg när jag märker att vi möter varandra. Kanske beror det på att jag tänker att det räcker att lyssna. Jag behöver inte göra något mer, jag kan bara sitta här och dela den andres berättelse.

Radiosamtal

Radioprogrammet ”Livet med Ullakarin Nyberg” är inte terapi, men terapeutiska samtal, ofta med tunga teman. Ett av vårens avsnitt heter ”Det var jag som körde tåget”. I det ringer en lokförare in för att tala om när en ung kvinna hade ställt sig på spåret framför hans tåg.

Ullakarin Nyberg låter honom berätta om vad han varit med om och om hur det ännu tio år senare påverkar honom. Hon ställer frågor som ”Vad kände du då, precis när det hade hänt? Minns du det?”.

Under den knappa halvtimme som samtalet pågår hinner ofta mycket berättas. Ullakarin Nyberg säger att det bland annat beror på att hon har så gynnsamma förutsättningar.

– De som vågar ringa in och berätta har redan gått igenom ett antal processer och är öppna för att ta emot. De har positiva förväntningar. Det blir nästan något lite lustfullt på ett sätt. Det beror kanske på att det är anonymt och på att den som ringer vet att samtalet också hjälper andra. Jag tror att de som ringer in tänker att deras berättelse får betydelse.

Hon säger att hon tror att också korta insatser kan vara viktiga.

– Jag har sällan långa kontakter med dem som söker min hjälp, utan jag har lärt mig hur man kan identifiera och fokusera på det som går att påverka. I korta kontakter behöver man alltid ha fokus på patientens egna resurser. Jag kan inte lösa något, bara hjälpa till att synliggöra verktyg. Det har jag blivit bra på genom åren.

Under ett möte med en patient berättar hon gärna vad det betyder för henne.

– Jag kan säga ”Idag har jag lärt mig något nytt tack vare dig”, säger hon.

Individuellt ansvar

Ullakarin Nyberg poängterar att vi alla har ett individuellt ansvar.

– Den enda man kan förändra är sig själv. Du kan bestämma dig för att fråga dina medmänniskor hur de mår. Du kan också bestämma dig för att om någon frågar dig, då ska du svara.

Det är ju inte alltid så enkelt vare sig att fråga eller att berätta, men det går att öva.

Själv övar Ullakarin Nyberg på att bli bättre på att be om hjälp och sätta gränser.

– Det är väldigt bekräftande att vara den som hjälper och inte alls lika bekräftande att vara den som behöver hjälp. Jag har alltid varit den som försökt underlätta för andra. Nuförtiden krånglar jag lite mer, hoppas jag. Och när jag säger nej till något har jag slutat att förklara mig. Jag säger bara ”jag kan tyvärr inte”, och har märkt att det ju faktiskt går.

Hon säger att det är viktigt att kunna säga nej och be om hjälp själv för att hålla hela livet.

– Det är djupt oroande att så många idag blir sjuka av stress, att mer än hälften av alla längre sjukskrivningar beror på det. Det har att göra med att vi är så dåliga på att respektera våra egna gränser och att fokusera på våra egna behov.

Ullakarin Nyberg. Bild: Johanna Norin

”Livet ser ut så”

En stor del av lösningen finns i hur vi behandlar barn, enligt Ullakarin Nyberg. Som exempel tar hon att vi vuxna har en tendens att bekräfta det positiva, till exempel när barnet är glatt. Vi måste också bekräfta jobbiga känslor och visa att det inte är farligt att vara ledsen, att den som kan vara ledsen är bättre rustad för livet.

– Jag har ett barnbarn som nu är 13 månader gammalt. När han är ledsen försöker jag verkligen låta honom vara det så länge han behöver det. Man kan säga ”gråt du” och bara sitta och hålla om.

Och så kan man göra med vuxna också: låta dem få visa ledsna eller upprörda känslor utan att komma med lösningar för att de jobbiga känslorna ska gå över så snabbt som möjligt.

– Det här är också ett fokus i mitt radioprogram. Människor ringer med svåra problem. Det kan handla om döden och om riktigt svåra känslor. Men i det finns nästan alltid skratt och ljus. Vi behöver öva upp en acceptans för att livet ser ut så. Man blir inte stark av att aldrig vara utsatt för problem. Man blir stark av att falla och resa sig igen, flera gånger, och av att se andra göra samma sak.

___

I radio, podd och bok

Radioprogrammet ”Livet med Ullakarin Nyberg” sänds i P1 och som podd. På Sveriges Radios plattform finns också hennes sommarprat från 2021.
Ullakarin Nyberg har sedan tidigare en egen podd, Inferno, och hon har skrivit flera böcker, bland andra Suicidprevention i praktiken, Konsten att mötas (tillsammans med Kattis Ahlström och Stefan Einhorn), Sorgen efter den som inte orkade leva och Konsten att rädda liv.

print