Scroll to top

Nätverk också i pandemitider


Mika Vähäkangas lyssnar till kyrkor och länder

■ ■ ■
Mika Vähäkangas. Bild: Sofia Torvalds

Mitt i mellersta Finland sitter Mika Vähäkangas och arbetar sensommaren 2020. Han har två mil till närmaste butik.

Inga Lundaresor har det blivit sedan mars.

– Men jag har ingen undervisning i höst heller, bara handledning av doktorander och egen forskningstid, berättar han. Annars har jag undervisat på grundkursen, fortsättningskursen och fördjupningskursen, och som missionsvetare eller ekumeniker får man ta allt sådant som de andra teologerna inte gör: missionshistoria, kyrkohistoria, religionsmöten, ekumeniska frågor … Egentligen tycker jag att man skulle tänka globalt i varje ämne. De flesta kristna finns inte i västvärlden.

Den professur som Mika Vähäkangas har fanns inte med som mål när Lunds Missionssällskap grundades, men tanken kom snabbt in i sällskapets arbete. Att se till att mission kunde studeras på ett akademiskt sätt var något som det sena 1800-talets medlemmar var beredda att satsa mycket på.

– För mig är missionsvetenskapen ett nästan globalt nätverk, säger han. Jag har doktorander inte bara i Lund utan också i Sydafrika och Indien, och tidigare doktorander och kolleger finns i många länder.

Liten nätverksträff under Kyrkornas Världsråds missionskonferens i Arusha våren 2018. Bild: Albin Hillert

Under pandemimånaderna har det nätverket försett honom med rapporter om hur kyrkor och människor mår i olika länder.

– I vissa länder har kyrkorna fortsatt som om inget skulle ha hänt, och det finns länder där kyrkobesök och moskébesök undantas från nedstängningsregler. I andra länder är allt online, och i till exempel Church of England har en del varit superduktiga på att omarbeta och göra allt på ett helt nytt sätt. Här i Finland har gudstjänster sänts från tomma kyrkor, och många har tittat. I Grekland har den ortodoxa kyrkan varit väldigt splittrad – en del har velat fortsätta samlas.

Reaktioner och omställningsvilja kan, förklarar Mika Vähäkangas, präglas av hur kollektiva olika kyrkor är och hur mycket ansvar de vill ta för samhället.

Men generellt kan man säga att nedstängningsåtgärder gynnar de övre klasserna i samhället och gör livet mycket svårt för de fattigare.

– I Sydafrika har hemlösa satts i ett slags koncentrationsläger, berättar han. Polisen har agerat brutalt mot fattiga som letar efter mat. I början sa mina sydafrikanska kolleger ”det är fint att regeringen försöker”, men nu talar de om att ojämlikheterna har blivit tydligare. Covid-19 har visat oss vilka policies och sätt att ta hand om människor olika länder har.

En fråga som han har ställt sig är vilka politiska system som fungerar bäst när det gäller att skydda befolkningen.

– Där det finns ett kollektivtänkande, som i Korea och Taiwan, klarar de sig bättre. Covid-19 väcker många tankar, mer politiska tankar än teologiska, men den religiösa retoriken finns i en del av politiken sedan tidigare, och överhuvudtaget: gränsen mellan politik och religion finns inte.

Diakoniarbetet har prioriterats i många kyrkor, och det tar sig utttryck i både kontakter med ensamma äldre och matutdelning på olika sätt.

– Jag har tänkt på när pesten gick genom Romarriket. Då flydde alla som kunde – utom de kristna, för de stannade, vårdade, begravde, ja, de dog själva också. Budskapet om Guds kärlek blev tydligt, och kyrkan växte.

print