Scroll to top

Glasets tid


■ ■ ■

Ida Andersen
I oxögat
Polaris förlag

När fönsterglas började tillverkas i Sverige användes kronglasmetoden, som resulterar i en rund skiva med tjockare mittparti. Mitt i skivan hamnar puntens fäste, och den punkten i glaset kallas oxöga.

Ida Andersen har tidigare skrivit en fackbok om småländska stenmurar. Nu tar hon sig an ett närliggande ämne: byggandet av en glasindustri i Dåvedshult i småländska Ekeberga, det som ska komma att bli känt över världen som Kosta glasbruk. Hon gör det i form av en historisk roman och låter huvudpersonerna, två unga människor som nästan av en tillfällighet blir ett par, få sitt först ganska förutsägbara liv vänt uppochner av de nya möjligheterna. Chansen att få en inkomst, att inte vara hänvisad till dagsverken och jordbruksförsök, blir både en stolthet och en provokation.

Mitt i en av den svenska industrialiseringens tidiga ruscher – året är 1741 – hamnar alltså två oförberedda småbarnsföräldrar som visserligen får sin lilla del av de utländska pengar som kommer till Ekeberga men som också blir mycket utsatta.

Mötet mellan det gamla och det nya är förstås utgångspunkten för Ida Andersens berättelse, men ett annat tydligt fokus är konflikten mellan statskyrkan och de småländska landsbygdsbornas erfarenheter och vidskepliga traditioner. Eskil tyr sig till prästen, oroar sig och läser Fader vår nästan som en besvärjelse. Sissel, å sin sida, håller trots prästens uppläxningar fast vid vad hon har varit med om och vill inte bryta kontakten med bygdens kloka gumma.

Ida Andersen skriver både dialog och berättande partier på ett slags återuppfunnen gammalsvenska med mycket dialektimitation. Det resulterar i tung läsning – men det verkligt tunga är den hopplöshet som präglar både Sissels och Eskils tankar och tillvaro. De lever i armod, upplever sällan någon glädje som de kan dela med varandra, känner sig ständigt hotade av Guds och naturväsens vrede och är rädda för nästan alla sina medmänniskor.

Det ligger nära till hands att undra om detta är en rättvisande bild av kristen tro i 1700-talets Sverige. Var det verkligen bara hot och förebråelser prästerna förmedlade, och lät människor sig hunsas på det viset?

Något som talar emot detta är den enorma utveckling som just dessa människor var en del av. En ny tillvaro byggs så gott som alltid av dem som har anledning att hoppas.

print