Scroll to top

Agape


■ ■ ■
Ur Edward Bloms album — agapemåltiden i Berlin. Foto: privat

En spårvagn rasslade förbi honom längs boulevarden. Våren kändes ännu långt borta, fast även dessa svarta stammar säkert skulle komma att utveckla sig till popplar, lindar eller kanske kastanjer någon månad längre fram. Ett grått moln låg som ett lock över staden och höll brunkolsröken från tusentals kaminer kvar nere vid marken. Röken hade en söt inte alls oangenäm doft, som han tidigare bara fått tunna smakprov på vid utflykter i skärgården, eller vid en färd med den smalspåriga järnvägen i Mariefred.

Det var märkligt att han just här, där allting var så mycket svårare, hade fått uppleva denna speciella rörelse i sitt inre: en sorts lyckokänsla, men samtidigt så sammansatt med nedstämdhet över världens tillstånd och en vilja till förändring. Borde han ens vara lycklig? Eller, var lycka rätt benämning? Det var en ny erfarenhet: upplevelsen att det gick att ta ett steg in i sitt inre, att det han trott sig känna som en vanlig lägenhet med vardagsrum, kök och sovrum innehöll något mer. Minst en dörr till minst en dold sal, vars karaktär och inredning skiljde sig markant från de övriga rummens. Och fanns det en dörr och ett rum som han inte känt till, vem visste vad mer som då kunde dölja sig?

Han var inte van vid att vandra ensam i stadsmiljö. Uppvuxen i en lugn villaförort hade han, med sina femton år, ännu aldrig åkt in till Stockholm utan släktingars eller åtminstone någon kamrats sällskap. Men denna märkliga stad i vilken han nu vandrade var både vänligt inbjudande och skrämmande: inga ungdomsgäng som kunde trakassera honom, inga mängder av bilar som susade förbi, inga grälla affischer som uppmanade honom till konsumtion, inga sektmedlemmar som försökte få med honom och göra ”personlighetstester” som flera av hans vänner råkat ut för hemma i Stockholm; ingen försökte heller sälja knark eller sig själv, som de sett i stadens västra halva några kvällar tidigare. En grå, stillsam, sovande stad som hade legat i dvala sedan 40 år, och där de grönklädda poliserna han mötte gång på gång under sin vandring höll människorna nedtryckta. På samma sätt som det tunga regnmolnet höll kolröken kvar som en dimma vid marken.

Och här i denna ofria stad var han nu själv friare än någonsin tidigare, där han gick, för första gången bortom föräldrarnas kontroll och omsorg och med en ny upplevelse inom sig, en upplevelse att det fanns en större frihet att tillgå, en frihet ingen hemlig polis i världen kunde inskränka.

I fem dagar hade de redan varit här, gjort en hel del turistiska besök på museer, varuhus och monument och även ätit stora middagar på restauranger som visserligen saknat tre fjärdedelar av de rätter som stod på de upptryckta menyerna, men där de ändå för några tior i svensk valuta (tack vare växelkursen på den amerikanska ambassaden) kunde beställa de absolut dyraste för-, varm- och efterrätterna. Nog hade det varit läckert med kaviarsnittarna, de vodkaflamberade oxfiléerna och de exotiska frukterna i rom i går kväll, men det hade varit en njutning som innehållit en lätt bismak av dåligt samvete. Vid borden omkring dem hade de människor suttit, som dagtid färdades i de svarta, förlängda Volvobilarna med tonade fönster: de som administrerade och levde av systemet. Utanför på gator, i hemmen eller på enkla ölsjapp fanns alla andra, de som betalade med sin frihet.

Under de gångna dagarna hade de även lärt känna ungdomsgruppen i den lokala församlingen och idag, skärtorsdagen, hade de deltagit med den i en halvdags minireträtt. Efter andakt och en bibeluttolkning av ungdomsprästen hade de ätit en agapemåltid under tystnad. Ett stort dekorerat lantbröd hade dominerat bordet. Det var av det kraftiga, kontinentala surdegsslaget, ett sådant bröd som kan bevaras i veckor utan att förlora i smak och som är så grovt och mäktigt att ett par skivor mättar som en hel middag. De hade brutit det i delar och sänt runt det bland de närvarande. Till brödet serverades en tunn, enkel köttsoppa, mineralvatten och ett glas vitt vin för de som önskade. Måltiden hade ätits under tystnad, men en tystnad som till hans förvåning inte minskat kontakten mellan de närvarande, utan tvärtom fört med sig en stark känsla av gemenskap. Och med tanke på hans ganska dåliga tyskkunskaper var det skönt att för en stund få samtala med blickar och leenden istället.

Efter måltiden hade de haft en timme i enskildhet. Var och en uppmanades gå iväg på egen hand och fundera över skärtorsdagens budskap, varför han nu ensam vandrade längs boulevarden. Andra intryck blandade sig in i hans tankar, personer de mött: som de båda tvillingarna som ville bli läkare, men inte fick studera på universitet, eftersom de antecknats som regelbundna kyrkobesökare – eller mannen som lärt sig tala flytande svenska, när han på 60-talet arbetat med telefonledningen mellan Skåne och Rügen och dagligen talat med svenskar över telefon, men aldrig tillåtits resa till Sverige och praktisera sina färdigheter.

De aldrig igenmurade kulhålen i fasaderna förde tankarna till kriget och än större lidanden. Men bland allt detta mörka fanns även tankarna på dessa ungdomar, inte mycket äldre än han själv, vilka riskerade så mycket för att praktisera sin tro och som med glädje delade med sig av sitt bröd och sin enkla soppa.

*

Hur mycket pengar på överdådiga middagar hade han inte lagt ut sedan dess? Allt mer fantastiska smakupplevelser, som allt för ofta väckte suget efter något ännu läckrare, något än mer sällsynt, något än mer raffinerat. Men när han några månader tidigare, sittande på ett pendeltåg, plötsligt funnit sig drabbad av känslan att hans liv var tomt och torrt och meningslöst, var det ändå just detta enkla lantbröd han fann sig längta efter, det han fått smaka i östra Berlin, en skärtorsdag nästan tjugo år tidigare.

Edward Blom har under de senaste åren arbetat med TV, gett ut flera böcker om bland annat mat och deltagit i Melodifestivalen. Den här texten skrev han 2005, och den kom lite senare med i boken Tillsammansmat (Libris förlag). Foto: Gunilla Kinn Blom
print