Scroll to top

Barentsregionen: ”Vi har mycket gemensamt”


Erik har vuxit upp i det ekumeniska Barentssamarbetet

– Att lära sig något om andras andlighet är en fantastiskt viktig sak, för det är i okunskap som fördomar växer, säger Erik Engberg från Skellefteå.

■ ■ ■
Barentslägret år 2008. Foto: Ulf Boström

När Samarbetskommittén Kristna Kyrkor i Barentsregionen firade sitt tjugoårsjubileum med en ungdomskörsfestival på Kolahalvön var Erik Engberg från Skellefteå med.

– Jag får ofta hoppa in som tolk, berättar han.

Erik Engbergs resa in i SKKB:s värld började på Svenska kyrkans lägergård Munkviken i Västerbotten, en plats omgiven av slipade berghällar och varma sandstränder vid havet, skapad för återhämtning och gemenskap. Året var 2002, och Luleå stift arrangerade ett läger för stiftets barn och ryska barn från Montjegorsk och Murmansk.

– Det var så roligt att träffa barn från en annan kultur, säger Erik. Jag kommer ihåg att vi lekte bra trots att vi inte pratade samma språk. Sista kvällen var det kulturafton. Vi delade med oss av svensk kultur, och de delade med sig av rysk kultur. Det var någonting där som jag fastnade för.

Ryska alfabetet

Han såg till att inte missa något av de följande årens sommarläger på Munkviken.

Mellan lägren lärde han sig mer om rysk kultur, hittade rysk musik och pluggade in det ryska alfabetet.

När Svenska kyrkans kyrkomöte fattade sitt beslut om samkönade äktenskap blev svaret från den ryskortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat att bryta de ekumeniska förbindelserna med Svenska kyrkan, och då såg det ut som om det inte skulle bli fler läger på Munkviken.

Men brytningen gällde bara bilaterala förbindelser. SKKB erbjöd sig att ta över arrangemanget, som då räknades som ett multilateralt arbete, och då kunde de efterlängtade barnlägren komma igång efter några år.

Erik Engberg med en av sina ryska värdar. Foto: Ulf Boström

Lite mer oförutsägbart

– Det var självklart för mig att vara med igen, säger Erik Engberg, men nu var jag ledare och lärde ut grundläggande kunskaper i det ryska språket.

Sedan har det gått av bara farten för honom. Projekt har hakat i projekt. En rysslandsresa har lett till en annan. Ett möte har lett till nya uppdrag och sammanhang. Han har fått allt fler vänner i Ryssland och hela tiden känt dragningen åt öster.

– Hemma i Sverige är allt rent och prydligt, säger han, men i Ryssland är allt lite vildare, oförutsägbarare och mer spännande.

För Erik Engberg har SKKB alltid varit ett begrepp.

– Jag ser det som ett livsviktigt samarbetsprojekt mellan kyrkor, säger han. Och jag tycker att man kan använda ordet ekumenik även om vi inte diskuterar de olika kyrkornas inre liv. Ekumeniken jobbar alltid i spänningen mellan historia, politik och teologi. Ekumeniken är att för en stund lägga skillnaderna åt sidan och se att vi har mycket gemensamt.

SKKB:s verksamhetsområde. Skiss: SKKB

Vad är det som ni har gemensamt, ni som deltar i Folk till folk-arbetet?

– Vi har Jesus gemensamt, vi har det gemensamt att vi vill göra gott och skapa fred, och vi vill Murmanskregionen väl, säger Erik Engberg. På något sätt tror jag att det här att lära sig något om andras andlighet är en fantastiskt viktig sak, för det är i okunskap som fördomar växer. När man vågar sänka garden, då kan man lära känna varandra.

print
  • Reportage: Ulf Boström


  • Nummer: 3

  • År: 2019

  • Tema: Ekumenik