”Jag undrar …”
De orden har blivit ett välkänt inslag i söndagsskola och andra barnträffar i många svenska församlingar de senaste åren.
Den amerikanske prästen och Montessori-pedagogen Jerome Berrymans sätt att bjuda in barn i Bibelns och kyrkans värld genom berättelser, samtal, fritt arbete och fest har slagit rot här – och nu har det svenska nätverket för Godly play gett ut hans tredje bok, översatt av Evelina Svensson som själv är med. Svenska kyrkans förlag Verbum har den i sin katalog, och Lunds Missionssällskap står för en del av kostnaderna genom ett tryckbidrag.
– Med den här tredje boken har vi de berättelser som behövs för ett helt kyrkoår, berättar Sara Johansson.
Barnet har en andlighet
Hon arbetar i Trångsunds-Skogås församling i Huddinge pastorat, och där finns det numera ett rum som är inrett för Godly play-samlingar och där barn i olika åldrar kan upptäcka Bibelns och församlingens berättelser tillsammans med ett par vuxna.
– Jag gick en grundkurs i Umeå för några år sedan, berättar hon, och jag hade redan innan dess arbetat mycket med att berätta bibelberättelser för barn, men jag blev ändå positivt överraskad. Godly play har en syn på barnet som jag tilltalades av direkt: att barnet har en andlighet och en relation till Gud. Och man kan läsa sig till mycket och se filmer, men när man går en kurs får man ju vara med i grupprocessen och uppleva berättelserna själv tillsammans med de andra. Jag blev så berörd!
Jerome Berryman är präst i den episkopala kyrkan, som på många sätt liknar Svenska kyrkan, och när han byggde sin metod utgick han från Maria Montessoris tankar om barnet och från sin kyrkotraditions liturgi och kyrkoår.
– En intressant sak när man översätter materialet är att passen kallas lessons, säger Sara Johansson. Det går att översätta som lektioner eller som gudstjänstens textläsningar. Vi har resonerat om det, och på svenska kallar vi dem berättelser. Det finns tre genrer: de historiska bibelberättelserna, där figurerna som vi använder är tredimensionella, liknelserna där vi använder tvådimensionella figurer, och så de liturgiska berättelserna som blandar lite. Det är ett helt system som man lär sig lite undan för undan.
”Man behöver inte vara så rolig”
En vuxen har förberett dagens berättelse genom att lära sig den utantill och ta fram eller tillverka de figurer som ska vara med.
– Man behöver inte vara så rolig och festlig när man arbetar med Godly play, säger Sara Johansson. Min erfarenhet är att barn är väldigt öppna för att gå in i en struktur och att de barn som brukar ha svårt att hitta lugnet gör det – det verkar som om det är skönt för alla. De vill gärna höra berättelserna.
Efter berättelsen kommer ”undringarna”, en serie mycket öppna frågor som alla barn får fundera över och svara på. Ibland kan de berätta vilken del av berättelsen de tycker mest om eller vilken de tycker att man kan ta bort, ibland kan de prova att placera sig själva i den.
– En gång när jag hade berättat om Jesu dop frågade jag om barnens egen plats i berättelsen, och en flicka sa att hon skulle åka till Jordanien veckan efter, och eftersom Jesus döptes i Jordanfloden tyckte hon att de hade något gemensamt!
Behöver tid
När gruppsamtalet, ”undringarna”, ebbar ut är det dags för det som kallas ”eget arbete”. Berättelsematerialet lämnas framme, och barnen kan utforska det eller använda papper och färger om de vill.
– Tiden är alltid en utmaning, särskilt när man har Godly play som söndagsskola, säger Sara Johansson. Barnet har kapaciteten och behöver tid – jag tycker inte att de brukar ha svårt att komma på vad de vill göra. De ska bara få vara där utan att bli störda. Så kommer de in i ett ”flow”, och så kommer en vuxen och säger: ”Nu måste vi bryta!”
I Jerome Berrymans originalstruktur avslutas samlingen med det som kallas ”fest” – alla samlas igen och firar tillsammans, kanske bara med varsitt kex. Den delen ersätts i många församlingar av att barnen går tillbaka till kyrkorummet och är med vid nattvarden.
Ekumeniska idéutbyten
Sara Johansson berättar själv oftast i en familjegrupp. Den samlas en vardagskväll, och efter en gemensam måltid går barnen till Godly play samtidigt som de vuxna har ett eget pass. De barn som lyssnar på Sara är oftast mellan två och tolv år gamla.
– Det är många som använder materialet så, och andra har det i söndagsskolan. Men i vårt nätverk finns det också de som använder det på fängelser, i demensvården, i vardagsmässor … Det passar bra för många vuxna. Jag använder det ibland i skolklasser också. En berättelse som heter ”Den stora familjen” har jag haft i skolklasser, och det blev bra att prata om de Abrahamitiska religionerna på det sättet.
På en av de senaste nätverksträffarna fick Sara Johansson höra att Godly play finns i 55 länder och i 20 olika kyrkor och samfund nu.
– Det används av metodister och katoliker, och i Frälsningsarmén … och det finns ju forum på nätet där människor från många olika håll är med och byter idéer. Det är roligt!
Många provar nya idéer och utvecklar materialet för olika situationer, och det finns mycket att läsa i bokform också.
– Innan vi fick alla tre böckerna på svenska var det många som översatte själva, och påskens och pingstens berättelser har ju inte funnits i bokform förrän nu. Men nu tycker jag att om man har de här tre böckerna så har man en bra grund – nu kan man använda Godly play under ett helt kyrkoår. Jag var med och provläste, och vi har talat mycket om ordvalen och hur vi ska ta vara på igenkänningen och strukturen och samtidigt förmedla det viktigaste från vår kontext till barnen.
Jerome Berryman
Jerome Berryman (född 1937) studerade teologi och juridik i USA och England innan han utbildade sig till Montessori-lärare i Italien. Hans fru Thea var också Montessori-lärare. Under sitt yrkesliv har han bland annat arbetat som jurist (främst med medicinsk etik), Montessori-rektor, präst och internatföreståndare. Godly play, som han utvecklade i sitt församlings- och skolarbete, har gjort att han har lett kurser i många länder och fortsatt forska i teologi med inriktning på barn.
