Johan Lychou, du är präst i Burlövs församling och ansökte förra året om medel för fyra veckors språkkurs i Egypten och för att lära känna det egyptiska samhället och förstå de kristnas situation i den konfliktfyllda situation som råder i Egypten. Vad var ditt första intryck?
– Jag var där mellan 25 september och 2 november. I Kairo bor ungefär tio miljoner människor. Det är en vansinnig trafiksituation, ständiga bilköer, dålig luft, fattigdom. Det var en blandning av fascination och skräck att landa mitt i denna verklighet. I området där jag bodde var det också fattigt, människor satt med sina grönsaker utlagda för försäljning på gropiga lergator, det låg moskéer i var och vart annat gathörn. Jag kände mig otroligt långt hemifrån.
Och hur gick det med din önskan att lära känna Egyptens kristna?
– I hela Egypten finns det ungefär tio miljoner kristna, så det är ju ingen liten kyrka med svenska mått mätt. Kyrkorna syns också i stadsbilden i centrala Kairo. På en av mina första stadsturer, en tidig fredagsmorgon, som är helgdag, passerade jag en kyrka och gick in. Fem personer firade morgonmässa. Ett par av dem var nunnor, så jag förstod att det var en katolsk kyrka. Vid nattvarden gick jag fram, la handen på axeln och sa till prästen att jag är protestant. Han frågade efter ett ögonblicks tystnad, på franska, om jag tror på kommunionen. Bien sûr, sa jag och kände att åren med franskastudier med ens blev meningsfulla. Jag fick ta emot kommunionen, och jag fascinerades över att katolska kyrkan i Kairo gav mig en sådan glad känsla av att vara välkommen.
Träffade du några koptiska kristna också?
– Ja, några hundra meter bort och tio meter ner under nutida markyta pågick en koptisk ortodox gudstjänst. Ortodox liturgi är svårare att orientera sig i, så jag gick inte fram till kommunionen. Efter gudstjänsten delades det bröd ut som inte använts i nattvarden. Då gick jag också fram till prästen och sträckte fram vänster hand, eftersom jag med höger hand hälsat på folk och hanterat gamla skrynkliga sedlar. Men prästen uppmärksammade detta genast och sa: ”Not left hand!” Kultur är krångligt. Senare fick jag veta att kyrkan började byggas på 300-talet på den plats dit Maria, Josef och Jesus kom när de flydde från Betlehem.
Återvände du till någon av de församlingar som du upptäckte?
– Den koptiska kyrkan är ju den största – 90 procent av de kristna i Egypten är kopter. Men en kyrka som jag stötte på i flera sammanhang var den evangeliska med rötter i den amerikanska missionen på 1800-talet och med en presbyteriansk prägel. En muslimsk taxichaufför som hjälpte mig att leta efter kyrkor visade mig till en liten kyrka i ett ytterområde. Dit tog jag mig fler gånger. Gudstjänsten där präglades av glada, enkla sånger, och det var lätt att följa med i dem eftersom texten visades på tv-skärmar. Stämningen var välkomnande, och det var en självklarhet för mig att delta också i nattvarden.
Hur märkte du av konflikterna och hur de påverkar de kristna?
– Under veckorna i Kairo var jag bara inne i en enda kyrka som inte hade beväpnad vakt och metalldetektor utanför. Det var den lilla evangeliska kyrkan, och att jag bara kunde gå in förstärkte min känsla av att vara välkommen – men jag undrade också om det innebar en ökad risk för attentat. Samma dag jag åkte hem till Sverige dödades sju kristna när en buss från en församling attackerades söder om Kairo.
