Scroll to top

Ingenting, och allt

Amanda Stenermark. Foto: Daniel Castor

Jag drar fram ett album i bokhyllan och ramlar över bilderna från när min man, tretton år, och hans lillasyster döptes. Vitklädda och allvarliga står de intill dopgraven i sin kyrka. En bit bort i tid och rum och delvis tradition från mitt eget dop som tremånaders i domkyrkan, och ändå grunden för vårt syskonskap.

Jag vill inte alls förringa svårigheterna med enhet och syskonkärlek. När en syskonskara plötsligt splittras på grund av förändringar i dopsyn kan det smärta, det må vara en luthersk församling i Brasilien eller en pingstförsamling i Malmö eller andra exempel vi hör och läser om. Jag har själv varit med om andra andliga gemenskaper i studentsammanhang som långsamt brutits ned av misstro och baktaleri och av att personliga, teologiska och politiska skillnader tillåtits ta över. Jag minns hur jag sträckt fram handen för att önska ”Herrens frid” och blivit avvisad, och min tvekan inför att delta i nattvarden i sådana situationer. Jag har förhandlat, flytt och förtvivlat bett ”Led våra fötter in på fredens väg”. Tyvärr är det nog så att det inte alltid går att nå försoning i den här tillvaron. Vågar vi, trots det, dela måltidsgemenskap som tecken på något som är redan nu, och ännu inte?

Enligt min erfarenhet, vid de allra svåraste kriser och förluster, i dödsskuggans dal, när den världsvida brokiga bönekretsen omsluter mig, bär mig, då är vars och ens andliga födelsedatum och teologiska uppfattningar ointressanta. Gränser sprängs och mänskligheten, ja också kristenheten, visar sig från sin bästa sida. En vän inom Sveriges Kristna Råd delade med mig en bild av att ligga i en hängmatta, där varje förebedjares namn representerades av en tygremsa, och varpen var Gud.

För mig är sinnebilden av ekumenik det personliga mötet. Därmed inte sagt bara känslor utan också intellektuellt delande. Låt mig ta ett personligt exempel. Daniel, som skulle bli min man, var en ung sökande filosofistudent, missionärsson, som sade sig ha slutat att be och att tro. Vi drogs till varandras olikheter och till varandras längtan efter sanning, godhet, skönhet. Vi promenerade tillsammans på kyrkogården och talade om livets stora frågor. Jag fick lära känna hans stora släkt, en liten gren av den globalt starkt växande pingströrelsen, deras hängivenhet och engagemang för församling, familj och samhälle lokalt och globalt. Jag fick så småningom vara med om hans andra konfirmation, om hans väns och vännens sons dop när han blev gudfar, om hans prästkandidatur, vårt bröllop och därefter tyvärr om hans begravning.  Släkt och vänner från olika trosinriktningar, och utan tro, vandrade tillsammans från kyrka till kyrkogård. En stark gemenskapshandling, i dödens skugga.

Han och jag kunde sitta vid sjön och sjunga lovsånger. En annan gång satt vi där och talade om helgelse och om vad vi drömde om att våra liv skulle gestalta.

– Har jag någonsin upplevt helig Ande? undrade jag.

– Det unnar jag alla människor att få göra, sa han.

Det jag vet att jag har upplevt är ett genuint jag-du-möte med nyfikenhet och ömsesidig öppenhet för förvandling. Jag tänker på Augustinus syn på Anden som kärleksbandet mellan Fader och Son. Jag har varit med om hur minnen och drömmar vävs samman till en unik tredje person i en relation, något som kan bli bokstavligen livgivande.

Vad behöver du mig till? undrade min man ibland, som om det handlade om min brist och hans resurser eller vice versa.

Nej, jag behöver dig inte, jag använder dig inte – och jag behöver dig till allt.

Detsamma gäller större ekumeniska sammanhang. Vad nyttar de till? Ingenting, och allt!

I mitt hjärta har jag gömt en rad minnen av systrar och bröder, av samtal i en sovsal i Rom, vid ett köksbord i Sydafrika, i en hängmatta i Brasilien, i en buss i Berlin, och för den delen på en kyrkogård i Lund. Det har präglat mig djupt som människa och betytt allt för min kallelse som kristen. Kanske har vi varit onyttiga, för vi har inte löst alla kyrkans och samhällets problem, inte funnit svar på alla teologiska och filosofiska frågor, och inte heller uppnått någon full synlig enhet, men jag gläds ändå. I små och stora möten människa till människa lär jag känna mig själv, ifrågasätter mig själv, ja det är där jag blir till. Det är där vi blir till. Det är livet självt.

I himlen finns inga äktenskap, men där finns syskonskap, långt större än vi klarar att leva här. Till dess möts himmel och jord i lovsången och i måltiden, där är vi tillsammans på ett förunderligt sätt. Likaså möttes himmel och jord den dag då en bror och en syster steg ner i dopvattnet.

Amanda Stenermark (tidigare Nyberg) är präst i Vårgårda pastorat. Hon har studerat teologi och humanekologi i Lund, teologi i Uppsala och portugisiska på Högskolan i Dalarna. Som Ung i den världsvida kyrkan-stipendiat bodde hon i Brasilien i några månader strax efter gymnasiet, och hon har också deltagit i ekumeniska möten i bland annat Korea och Sydafrika. Amanda och Daniel gifte sig hösten 2018, och fyra månader senare dog Daniel i en bilolycka.

print