”Ett år blott skulle dock den svenska kyrkan deltaga i omvändelsearbetet på Kinas hedningar, vilket avslutades med det ena trosvittnets martyrdöd.”
Så skriver August Strindberg i sin bok Kulturhistoriska studier. Den gavs ut 1881, och i en fotnot tillfogar han: ”Anders Elgqvist lever ännu och är kyrkoherde i Tranemo, Älvsborgs län.”
Josef Fast dog i Kina 1849, samma år som han och Anders Elgqvist kom dit. Anders Elgqvist höll ut i över ett år till, och sedan kom han tillbaka hem till Lund där han hade studerat och där han och Josef Fast hade varit medlemmar i Lunds Missionssällskap. Historiska museet, som var inrymt i Kungshuset där han hade gått på många föreläsningar under sin studietid, fick hans kinesiska dräkt.
Egen monter
Andreas Manhag är antikvarie vid Historiska museet i Lund och har ansvaret för Domkyrkomuseum och kyrkoarkivet. Hans specialområde är egentligen senmedeltida och eftermedeltida kyrklig arkitektur och konst, men de senaste åren har det visat sig att en annan samling på Historiska museet också innehåller ett dramatiskt stycke kyrkohistoria.
– Den här samlingen består av etnografiska och kulturhistoriska föremål, och de har presenterats som kuriositeter tidigare, berättar han. Upptäcktsresande och handelsresande gjorde donationer när de kom hem från sina resor. Det är många små saker, som kinesiska ätpinnar. Den kinesiska dräkten har alltid haft en egen monter, för den är så stor.
Andreas Manhag har arbetat med samlingen inför att utställningen ska öppnas på nytt – det blir i september i år – och skrivit kortfattade texter till skyltar och längre till en publikation. Det var medan han höll på med det som han upptäckte vem Anders Elgqvist var.
Ett nyöppnat land
”[1849] utskickades av Lunds stifts missionssällskap tvenne unga zeloter till Kina: Anders Elgqvist, född i Drengsered 1821, och Josef Fast, född på Lilla Edet 1822”, skriver August Strindberg i sin uppsats. ”[Fast avreste] i förväg till London, där han några månader studerade medicin, varefter Elgqvist sammanstötte med honom och de båda i sällskap begåvo sig till Hongkong, varest de inträffade den 18 oktober samma år. Sedan de studerat språket och gjort förberedande utflykter i grannskapet av Hongkong reste de norrut till den stora och vackra staden Fuh-Cheu, där de slogo sig ner.”
Kuststaden Fuh-Cheu – August Strindberg och Anders Elgqvist skriver så, och engelsmännen som hade slagit sig ner i staden kallade den Foochow – skrivs numera oftast Fuzhou och är huvudstad i Fujian-provinsen. Det fanns några européer där, bland annat Charles Sinclair som tolkade och fungerade som konsul, men de båda svenskarna hörde till en liten minoritet.
– Kina hade just öppnat vid den här tiden, berättar Andreas Manhag. Tidigare hade det inte varit möjligt att ge sig in i landet på det viset. Jag vet inte om det var mod de hade – men ett visst mått av optimism måste det ha varit.
Tidigt porträtt
Innan de båda unga männen reste till Kina var Anders Elgqvist i Hamburg, och där passade han på att gå till en fotograf.
– Det porträttet finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, berättar Andreas Manhag. Det roliga är att vi ofta har föremål som människor har skänkt när de har kommit hem från resor som unga, och om det finns porträttbilder är de av samma människor som gamla. Men av Andreas Elgqvist har vi en bild som är tagen när han är ung och på väg ut på sin resa.
Till bilden, som alltså togs 1849, användes en tidig fotograferings- och framkallningsteknik som kallas dagerrotypi och som hade uppfunnits i Frankrike på 1830-talet. Porträttet av den svenske missionären är ett av de äldsta bevarade fotografierna av en svensk. En kopia av det kommer att ingå i Historiska museets utställning tillsammans med dräkten.
Ämbetsmannahatt
Varför skaffade Anders Elgqvist sig en kinesisk dräkt, och varför ser den ut som den gör? Andreas Manhag vet inte men har tagit reda på mer om själva dräkttypen:
– Det här är inte den enda kinesiska dräkten vi har i våra samlingar, vi har en till, men det är bara den här som har en personlig historia. Anders Elgqvist skriver att han har använt den själv. Hatten är en sådan som kinesiska ämbetsmän bar. Vi vet inte om han räknades som ämbetsman eller om han skaffade den ändå.
Att svenskarna rörde sig mycket i staden berodde inte bara på att de var ivriga att börja missionera – först av allt behövde de ju en fastighet som kunde bli deras missionsstation. August Strindberg citerar hans egna anteckningar:
”Broder Fast och jag fortsatte vårt började vistande i Buddha-klostret Sä-Sing-Sä samt sysselsatte oss dels med att studera kinesiska språket och dels gjorde vi utvandringar i trakten omkring staden, för att se på hus, vilka mandarinerna erbjödo oss till blivande boningsställe.”
Kontrakt med hyresvärd
Det blev just försöken att få tag på ett hus och de svårigheterna de försöken ledde till som försatte ”bröderna” i fara.
– Jag har läst och använt hans egna brev hem till Lunds Missionssällskap, vi vill inte bara återge det som någon annan har berättat, säger Andreas Manhag. I utställningen är fokus Elgqvist och hans extraordinära liv. Vi vill lyfta fram donatorerna.
Det som hände var att de båda efter en rad besvikelser – ”men alltjämt fingo vi göra den obehagliga erfarenheten att de icke egentligen åsyftade att lämna oss något hus, utan sökte att genom hycklande löften uttrötta oss, för att slutligen bliva av med oss” – till slut lyckades skriva kontrakt med en hyresvärd. Det skulle inte ha gått utan Charles Sinclairs hjälp. Ett helt års hyra skulle betalas direkt, och så mycket pengar hade de inte.
”Fyrtio fyra tusen cash”
”Våra penningar voro slut”, skriver Anders Elgqvist om ett tidigare tillfälle, ”och vi måste använda den enda utväg, som här i Fuh-Cheu är tillgänglig, för att erhålla våra penningar, nämligen att på kinesiska båtar gå ned till utloppet av Minfloden, varest tvenne engelska handelsskepp äro stationerade, för att sålunda erhålla spanska dollars mot växlar, som sändas för vår räkning från ett handelshus i Hongkong.”
Tidigt på morgonen den 12 oktober gav de sig av, och vid midnatt var de hemma igen. Men när de var tvungna att göra om manövern den 12 november, för att få fram ”fyrtio fyra tusen cash” eller ”ett hundra tre spanska dollars” till hyran, drog proceduren ut på tiden. En fråga från en båtskarl gjorde dem medvetna om att ryktet om orsaken till deras besök på de engelska skeppen hade spridits, men de förstod inte allvaret.
Stenar i ansiktet
När pengarna väl var hämtade om de var på hemväg såg de hur båtar närmade sig, och snart krokade en pirat fast deras båt. Deras egna båtkarlar hade varit med och planerat överfallet. Spjut och stenar användes, och Josef Fast blev allvarligt skadad direkt och föll i vattnet, liksom den hund som var en gåva från engelska sjökaptener.
”I samma ögonblick rusade jag ut undan bambutaket och undantryckte tvenne mot mitt bröst riktade lansar och sökte försvara mig (…) men nu fick jag liksom ett regn av stenar i ansiktet från rövarehopen, så att blodet flöt ur ansiktet. Motstånd var förgäves”, skriver Anders Elgqvist.
Han fortsätter med att berätta hur han hoppade i vattnet, drogs med av strömmen, simmade till land, letade efter sin kollega, gav upp, gömde sig och till slut funderade på att börja söka sig mot bebyggda trakter.
”Av matthet nödgades jag att avlägga mina stövlar och rocken, för att kunna gå, med ansiktet flytande av blod samt utan hatt och för övrigt med genomvåtna och rivna kläder”, berättar han. Han var rädd att bli överfallen igen, och när han gick ned till vattnet och ropade till andra båtar för att be om hjälp gav det inget resultat. Sex timmar efter att han och Josef Fast hade lämnat de engelska skeppen var han tillbaka på stranden, så nära att han kunde få kontakt och bli hämtad.
”En historia som går att berätta”
– Det här dramat är det som sätter stopp för missionsföretaget, säger Andreas Manhag. Anders Elgqvist fortsatte ju som missionär i mer än ett år till, men hans bild av verkligheten hade förändrats, han var desillusionerad. Berättelsen fortsätter i Lunds Missionssällskaps tidskrift: liket efter Josef Fast hittades aldrig, men en gravsten restes, den finns på gamla bilder – jag vet inte om den överlevde kulturrevolutionen. Engelsmännen såg till att spåra upp sjörövarna, och flera av dem blev avrättade.
Så kom Anders Elgqvist tillbaka till Sverige, donerade sin dräkt till Historiska museet och blev bland annat fängelsepräst på Nya Älvsborgs fästning och sjukhuspräst på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg innan han blev kyrkoherde i Tranemo i Västergötland.
Där arbetade han i 35 år, men han hann också konstruera, bygga och prova en tidig u-båt och planera för ett fastighetsbygge i Jönköping. Det finns inte med på skylten vid montern i Lund – den handlar om hans tid i Kina.
– Vi har med dräkten och honom i vårt barnpedagogiska arbete, säger Andreas Manhag. Det här är ju en historia som går att berätta. Och bland alla som har skänkt föremål från sina resor till museet är han den ende missionären.
___
Lunds Missionssällskaps missionärer
Josef Fast (1822–1850) och Anders Elgqvist (1821–1895) blev de första missionärerna som Lunds Missionssällskap skickade ut, och också de sista. Efter Anders Elgqvists hemkomst ändrade sällskapet sin arbetsinriktning och började istället stötta andras missionsarbete. Tidskriftsutgivning var redan från början en viktig del av arbetet, och snart tillkom också idén att se till att Lunds universitet skulle få en professur i missionsvetenskap så att missionärer kunde förberedas akademiskt för sitt arbete.
Läs om Anders Elgqvist
Journalisten Torkel Ivarsson fick i början av 2000-talet Tranemo hembygsförenings uppdrag att skriva en biografi över Anders Elgqvist. Den fick titeln Solen blodröd och kom ut 2008.
August Strindbergs bok Kulturhistoriska studier finns bland annat på webbplatsen Projekt Runeberg.
