En fredag i maj förbereder Moses Monday John sig för att resa till Tyskland. Där ska han vara med på en konferens som en fredsorganisation ordnar och dessutom träffa tyska riksdagsmän.
En del av hans förberedelse har varit att ta kontakt med civilsamhällesorganisationer i Sudan och fråga vad de vill att européerna ska veta om de konflikter som har blossat upp under våren.
– Jag vill inte bara vara Moses från Juba när jag kommer till Tyskland, säger han. Jag har möjligheten att resa nu när våra vänner i Sudan inte kan göra det, så jag samlar information från dem.
Kontakt med flyktingar
ONAD, Organization for Nonviolence and Development, har sitt kontor i södra delen av Sydsudans huvudstad Juba. Här arbetar Moses Monday John, som är organisationens verkställande direktör, tillsammans med drygt tio anställda och volontärer. Att han ska bli intervjuad i videosamtal visar sig vara för mycket för kontorets uppkoppling, och problemen fortsätter när bara ljudet är påslaget, men det är härifrån ONAD håller kontakten med Juba, Sydsudan, regionen och omvärlden.
– Jag är bara Moses, säger han och skrattar. Men det är nog många som tror att mitt arbete främst är att sitta på kontoret, och det är en mer komplex roll än så. Jag brukar beskriva mig som administratör, ickevåldsaktivist och fredsbyggare. Här på kontoret arbetar jag mycket, och jag är på departementen, på möten med andra civilsamhällesorganisationer, på regionala möten, på lokala möten. Vi håller också kontakt med sydsudanesiska flyktingar i Sudan, RCA, Etiopien, Uganda, Kenya … vi koordinerar och sprider information för att stödja dem.
Spänd situation inför val
Situationen i Sydsudan har inte väckt så mycket uppmärksamhet i europeiska medier de senaste åren, men egentligen har det aldrig varit helt lugnt. Människor som har flytt berättar om inbördeskrig, och många av dem har bott i flyktingläger i andra länder i flera år nu. Moses Monday John har stannat i Juba och berättar om vad han ser som orostecken:
– Förra året förlängdes fredsavtalet med 24 månader, så nu gäller det fram till februari 2025. Det är mycket som ska hända i år. Vi förbereder oss för val. För oss är det här en avgörande tid och ett spänt läge. Vi gör vårt bästa för att påverka alla så att fredsavtalet ska kunna fortsätta gälla.
När Sydsudan bildades av de tio sydligaste staterna i Sudan 2011 fanns det stora förhoppningar om att det skulle leda till fred i området, men så har det inte blivit. Var ONAD-medlemmarna förberedda på det som har hänt sedan dess?
– Om jag ska vara helt ärlig måste jag säga såhär: vi hoppades alla så mycket. Vi i civilsamhället använde ickevåldsmetoder och arbetade för en gemensam framtid. Vi trodde att vi skulle kunna arbeta bra tillsammans. Så snart vi började be om resurser märkte vi att det inte fungerade. Det vi har lärt oss är att självstyre bara är en politisk etikett. Det betyder inte att ekonomin utvecklas. Livet kommer alltid att vara en kamp. Men det är också därför som vi fortsätter att arbeta.
Från fem till hundra
I juni 2020 hamnade Moses Monday John i häkte i tio dagar. Den nationella säkerhetsstyrkan fängslade honom på grund av hans arbete som ledare för kampanjen ”Gurush Wen?” (arabiska för ”Var är pengarna?”). En koalition av civilsamhällesorganisationer hade börjat kräva finansiell transparens och ansvarsskyldighet i Sydsudan och använde ickevåldsmetoder för att föra fram sitt budskap.
Den situationen refererar Moses Monday John till när han får frågor om djärvhet och mod.
– Kampanjen ledde till att resursfördelningen förändrades, vår skattemyndighet började rapportera om hur mycket pengar Sydsudan tjänat på olja, det blev ett resultat, säger han. Och jag är inte ensam! När vi började samarbeta med andra civilsamhällesorganisationer var vi fem, och alla fanns i Juba. Nu är vi över hundra, och på många platser i landet. Det finns en stor styrka i att arbeta tillsammans. Vi ser en del positiva förändringar. Många andra organisationer har lärt sig av våra gemensamma kampanjer.
”Vi är alla rädda”
– Vi är alla rädda, och det är inte bara negativt, säger Moses Monday John. Du ser en orm i trädgården – du springer din väg. Om du inte blir rädd kan du inte rädda dig själv. Du måste se faran, och du kan göra något för att möta den eller till och med för att konfrontera den, men du måste vara helt medveten om att situationen är farlig.
Han talar om mod som förmågan att gå emot rädsla, ibland till och med att gå emot sina egna förhoppningar, planer och intressen.
– Det enda sättet att sätta stopp för orättvisor och våld är att konfrontera dem. Vi måste ju gå emot dem, vad som än händer. Men vi kan inte bara älska oss själva – vi måste älska andra människor. Blir du ett offer får andra ta hand om skörden av ditt arbete.
Personligt beslut
Beslutet att engagera sig i samhällsfrågor måste vara vars och ens eget personliga beslut, betonar han, för ingen organisation ska tvinga sina medlemmar att utsätta sig för fara.
– När vi talar om kampanjer och ickevåldsaktioner – då är det viktigt att minnas att det inte kan vara en person som talar om för resten vad de ska göra. Det måste vara individer som fattar beslut, gör sin egen riskanalys, identifierar allierade och motståndare, bestämmer om de ska gå till handling ensamma eller tillsammans med andra.
Han berättar om ONAD:s utbildningar, där ickevåldsaktioner förbereds genom att deltagarna får bedöma risker, spela rollspel, iaktta varandras reaktioner.
– Det är något som vi gör, säger han. Vi måste vara medvetna om riskerna, för det är så många som behöver oss. När du vet vad som kan hända och vill genomföra aktionen ändå, då gör du det med full kunskap.
Unga engagerar sig
Sydsudans unga och Sydsudans kvinnor är två grupper som ONAD satsar mycket på att nå. Länge har vuxna män har haft mest inflytande, men Moses Monday John säger att unga blir mer och mer aktiva, inte minst genom att de använder sociala medier för att ge uttryck för sina åsikter.
– De skriver: ”Varför ska vi slåss nu när vårt land är självständigt?” Och en del säger: ”Nu kan vi inte bara titta på. Ingen för vår talan om vi inte är där och gör det själva.” De går från att vara en passiv publik till att vara aktiva aktörer.
Ett problem som han säger att ONAD försöker komma till rätta med är att äldre generationer påverkar de unga med idéer om att en sann hjälte är den som dör för sitt land. Det innebär att unga uppmanas att gå med i beväpnade grupper och ta till våld för att skydda landet från andra beväpnade grupper.
– Vi har redan haft så många som har dött! säger han. Det finns ingen poäng med att dö för landet. Vi måste leva för vårt land, odla, arbeta för fred.
Gemensamma kampanjer
Det som gör ONAD:s och dess vänorganisationers arbete så farligt är att de hela tiden blir tvungna att peka på missförhållanden i samhället.
– Så snart vi rör vid ämnen som har med makt att göra blir det väldigt riskabelt, säger Moses Monday John. Människor ser oss som fienden. Det finns stora problem med transparens och ansvarstagande här.
Det är därför som det är så bra att organisationerna arbetar tillsammans, förklarar han.
– När vi börjar arbeta med en fråga måste vi också förbereda oss på att något kan gå fel. Vem kan fortsätta arbeta med kampanjen om jag blir arresterad? Vilka av oss kan stötta dem som hamnar i häkte, och deras familjer? Det som är så bra med mod är att när vi har ett gemensamt projekt har var och en av oss också många vänner och allierade som kan ge oss stöd. När du ger dig in i arbetet kommer du att få människor emot dig – men du kommer också att lära känna människor som vill stötta dig.
Resilienta och hoppfulla
Om fredssamtal i Sydsudan och Sudan ska kunna leda till långvarig fred – vad är avgörande? Moses Monday John påminner om kvinnors roll:
– Vi i Sydsudan är marginaliserade redan från början, och unga och kvinnor befinner sig i marginalen av marginalen, så att säga. Men i vår kultur står kvinnan för gemenskap medan mannen räknas som individ. Den som stöttar kvinnan stöttar samhället. På landet är kvinnan ofta familjeförsörjare, och om kvinnorna blir en del av förändringen kan det gå fort. Både här och i Sudan måste folket få vara med i samtalen: civilsamhällesorganisationer, akademiker, trosledare. Fredssamtal kan inte bara vara maktfördelningsarrangemang, de kan inte bara vara för partierna. Folket måste få möjlighet att vara med. Och mitt i krisen måste vi också tänka på vad som ger oss energi och hopp. Det finns utmaningar, ja, men när vi talar med varandra kan vi stötta varandra och ge varandra energi och hopp. Vi ska vara resilienta och hoppfulla. Det finns en bättre lösning.
___
Fotnot: ONAD, som bildades på 1990-talet, är sedan länge en av de organisationer som Kristna Fredsrörelsen samarbetar med. Samarbetsprojekten, bland annat utbildningar i påverkansarbete, fredsbyggande och ickevåld, finansieras delvis med medel från Lunds Missionssällskap.
