”Vad har du där?”
”Vad då?”
”Ja, vad står du där och fumlar med?”
Min kamrat Tomas var just hemkommen från kursen. Föreläsningarna hade handlat om ledarskap på alla ledder, något som passade bra eftersom samtliga kurskamrater hade någon form av chefsuppdrag. En av dem var jag, nybakad förlagschef på Verbum.
Nyfrälst förlagschef på Verbum.
Ja, inte nyfrälst i bemärkelsen ”ny i tron” eller ens ”förnyad i tron”, utan nyfrälst i mitt böneliv. Jag hade funnit Frälsarkransen, och den hade funnit mig. Tack vare Martin Lönnebos sällsporda förmåga att förena ungdomlig upptäckaranda, entusiasm och pedagogisk finess med djup och ärlig fromhet hade jag upptäckt ett nytt sätt att be, och det hade i grunden förändrat mitt andaktsliv. Gjort det mer ”här-och-nu-igt”.
Uppfylld av missionerande iver hade jag fått kursledningens tillåtelse att under ett pass introducera Frälsarkransen. Budskapet gick hem, efterfrågan var större än utbudet, och kransarna tog snart slut.
Därav den påse med pärlor som kurskamraten Tomas hade plockat ihop i en smyckesaffär på Söder på hemvägen och nu stod och höll i sin hand.
Flickvännen var undrande.
”Får jag se?”
Hon fiskade upp en pärla ur påsen.
”Vad är det här?”
”Äsch, inget särskilt.”
”Jo, men det är det väl visst. Vad är det här?”
”Det är rätt komplicerat …”
”Berätta!”
Tomas suckade.
” … om jag säger så här … just nu håller du i Gud.”
Exakt vad som hände med den där gyllene pärlan när den väl träddes på tråden som blev till en krans med 18 pärlor vet jag inte. Vad flickvännen gjorde av insikten om att den lilla kula av blank gulmetall hon just då höll i sin hand representerade skapelsens Herre vet jag inte heller. Men jag vet att just den scenen, den aha-upplevelsen, är hundraprocentigt representativ för väldigt många människors möte med Martin Lönnebos lilla böneverktyg.
Kransen är ett föremål som inte gör anspråk på att vara något mer än just en liten bönehjälp, men den får representera det ogripbara, onåbara, ouppnåeliga. I det taktila, påtagliga, konkreta mötet med den grips människor av vördnad.
I en värld där tron på levande Gud har beskrivits som ett särintresse eller apart hobby, och där frågan ”tror du på Gud?” förväntas få svar utifrån naturvetenskapliga försanthållanden och metafysiska teorier, gör pärlkransens konkretion revolution. Den är inte dopets eller nattvardens sakrament, men i likhet med dem förenar den det himmelska med det jordiska. Eller rättare sagt: den påminner mig om hur Gud är i sin skapelse och om hur människor i alla tider och med varierande framgång har försökt konkretisera detta.
Det där begrep Martin Lönnebo, och det var en insikt han delade med oss.
Inte sällan när jag talar om Frälsarkransen börjar jag i en negation – jag slår fast vad kransen minsann inte är. Att den inte är magisk, att den saknar egen kraft och att den inget annat är än radbandens motsvarighet till kylskåpets lappar – de som påminner mig om att köpa mjölk, gå till skomakaren och byta däck på bilen.
Tillmäter man kransen större pretentioner än så, då riskerar man att begränsa den. Kristaller i hörnen och magiska tänger hör andra trossystem till.
Samtidigt finns det en risk att jag inte gör kransen rättvisa – för är det något den har bevisat sig kunna göra så är det ju att förmedla gudomlig närvaro. Just det jag nyss sa att den inte kan.
Att den gör det har såklart mindre med själva kransen att göra än med oss. I all sin barnsliga enkelhet gör den trons jordnära vardaglighet gripbar.
Det finns ingen kristen sorg, bara sorg. Inget kristet sätt att känna frihet, bara frihet. Och, om man ska vara riktigt ärlig, inget kristet sätt att visa och uppleva kärlek. Vägarna dit ser olika ut, innehållet skiljer sig åt, men känslan – den djupast kända mänskliga erfarenheten – den är densamma.
Därav Frälsarkransens outtalade fråga: ”Visst känner du väl igen dig? Men i så fall, då är du redan många steg närmare det vi känner som kristen tro.”
Inkarnationen innefattar också dina känslor. Det är det som gör påskdagens jublande budskap så hoppfullt, ljust, befriande – så jordat.
En gång hörde jag en skicklig deckarförfattare berätta om hur böckerna kom till. Det började aldrig i början – då blev slutet garanterat alldeles för vimsigt med tusen och en lös tråd som liksom aldrig knöts ihop. Att vända på steken och börja bakifrån fungerade inte heller. Ett elegant slut måste ha en minst lika elegant början, och det visade sig vara svårt. De för finalen så viktiga pusselbitarna tenderar att sticka ut alldeles för tidigt, avslöja slutet innan boken ens börjat.
”Nej”, sa författaren. ”En riktigt god deckare utgår från en synnerligen tydlig person som i ett av de allra sista kapitlen plötsligt avslöjar sig. I ljuset av det avslöjandet faller allt det som föregår och det som kommer efter sig helt naturligt. Denne någon gör allt det dolda uppenbart.”
Så läser jag Frälsarkransen, och så brukar jag den: som en pedagogiskt lättillgänglig samling påminnelsepärlor, och det är först på djupet de blir begripliga, i ljuset av Herren Jesus Kristus. Utan honom har kransen mycket att ge på ett terapeutiskt plan. Med honom och genom hans liv, död och uppståndelse blir varje pärla ett vittnesbörd om något så oändligt mycket större.
Men att det är så det är, det skvallrar de 18 pärlorna inte om i förstone.
Att det faktum att du håller Gud i din hand också innebär att han håller dig i sin hand smyger sig diskret på dig när du använder kransen.
Fast tänk – det visste ditt hjärta sedan länge.
Johan Dalman är biskop i Strängnäs stift och har tidigare varit förlagschef på Verbum. Hans bok Pärlor för livet kom ut 2015 och finns också på norska och engelska.
