När Peter Fjellstedt avled var han en erkänd och hyllad röst inom den svenska kristenheten. Han var förkunnaren, missionären och skribenten. Hans många rapporter och artiklar i Lunds Missions-Tidning (som utkom första gången 1846) hade varit viktiga kanaler för att sprida kunskap om missionsarbetet men också för att, som det heter, väcka opinion för missionens ”sak”.
Hans ryktbarhet har nått in i vår tid. Som inspiratör och bibelutläggare är han ännu inte bortglömd.
Missionsstudier i Basel
Peter Larsson (efternamnet Fjellstedt fick han i samband med inskrivningen vid skolan i Karlstad) föddes år 1802 på gården Fjällane i Silleruds socken i Dalsland inte långt från den norska gränsen.
Finland var då ännu en del av det svenska riket, och Napoleons erövringskrig skulle börja inom ett år.
På den svenska landsbygden hade befolkningen vuxit sedan 1700-talets första hälft. ”Freden, vaccinet och potäterna” skulle göra många av de gamla kyrksocknarna överfulla av unga människor. Denna utveckling kom som bekant att fortsätta och bli en förutsättning för den förändring Sverige genomgick under seklets andra hälft.
Fadern var sockenhantverkare och hemförhållandena enkla. Förmodligen uppmärksammades Peters begåvning tidigt av församlingens prästerskap, och kanske såg någon av dem i hantverkarsonen en blivande kollega.
Men vägen till prästvigning var lång och mödosam för den som saknade ekonomiska resurser och ett stödjande familjenätverk. Peter Fjellstedts utbildningsresa tog honom över Karlstads lärdomsskola till universitetet i Lund.
Någon gång under första hälften av 1820-talet upplevde han en missionärskallelse. Efter prästvigningen i Karlstad år 1828 gick färden till missionsinstitutet i Basel för vidare studier.
Utsänd från England
Under det tidiga 1800-talet var det nära och förtroliga samarbetet mellan de olika protestantiska missionsorganisationerna mer regel än undantag. Peter Fjellstedt valdes ut till tjänstgöring inom det engelska Church Missionary Society. Flertalet av de missionärer som utsändes vid denna tid hade samma bakgrund som Fjellstedt – begåvade landsbygdsynglingar från enkla förhållanden, en del med ringa utsikter till en karriär inom hemlandets kyrkliga hierarkier.
På plats i London, före avfärden till södra Indien år 1831, ingick han äktenskap med Christiana Schweitzerbarth från Stuttgart. Som missionärshustru kom hon att vara djupt involverad i alla aspekter av hans arbete.
Svårigheter av olika slag kom att dominera Peter Fjellstedts liv som missionär. Det indiska klimatet kom att bli en prövning, och 1836 fick han en ny postering i Izmir i dagens Turkiet.
Det engelska missionssällskapets försök att bedriva mission i det ottomanska imperiet visade sig bli en omöjlig uppgift. 1843 befann han sig i hemlandet igen. Han tjänstgjorde då som resepredikant, utsänd av missionssällskapet i Basel.
Och det är i denna funktion som han uppmärksammades av de grupperingar som låg bakom bildandet av Lunds missionssällskap.
”Nationalsak”
Lunds Missionssällskap har ofta kopplats samman med den lutherska konfessionalism som vann anhängare i Sverige under 1840-talet och framåt. Konfessionalismen bröt med den ekumeniskt sinnade, samhällsreformerande protestantism som varit dominerande sedan det sena 1700-talet.
Denna inkluderande protestantism kom att bli Peter Fjellstedts grundhållning livet igenom.
Frågan är dock om det verkligen var engagemanget för det renodlat lutherska som ledde farm till bildandet av det sydsvenska missionssällskapet. Snarar låg de nationella motiven bakom.
Peter Fjellstedt påpekar i ett brev från 1844 själv för vännen Peter Wieselgren (1800–1877) att ”[m]issionssaken måste äfven för oss blifva Nationalsak”. Missionen skulle inte längre vara en angelägenhet för trängre kretsar av särskilt intresserade; det var ett helt folk som skulle mobiliseras för evangeliets utbredning. Det stukade svenska riket skulle med stolthet kunna ställa sig vid sidan av Europas ledande nationer.
I väntan
Att Lunds Missionssällskap skulle vara ett interimistiskt organ, bildat i väntan på att den nationella kyrkans eget initiativ, kom att bli en förenande hållning inom den första styrelsen. Nationella och konfessionella intressen till trots är det inte alls orimligt att just tanken på att kunna binda upp den begåvade Peter Fjellstedt för missionens sak i hemlandet låg bakom sällskapets tillkomst. För den herrnhutiske malmöborgaren Emanuel Bager (1788–1866) var ”hufvudsaken nu […] blott att få Fjellstedt hit”.
Peter Fjellstedt kom till Lund och trädde i missionssällskapets tjänst. I 22 år med start år 1846 utgav han Lunds Missions-Tidning, och från år 1847 förestod han också sällskapets nybildade missionsinstitut (det som efter många förvecklingar skulle bli ”Fjellstedtska skolan” beläget vid Fyrisån i Uppsala).
Till hans insatser som skriftställare hör också hans bibelförklaringar, som började ges ut år 1851. ”Fjellstedts bibel” kom att bli ett begrepp bland framförallt den kyrktrogna, lågkyrkliga väckelsens män och kvinnor.
”… som en uppslagen bok”
Men det var i första hand som förkunnare som Peter Fjellstedt vann ryktbarhet i sin samtid. Under långa och synnerligen intensiva predikoresor genomkorsade han landet. Av särskild betydelse, inte minst för honom själv, verkar resorna på den småländska landsbygden ha varit. Här kom han i kontakt med den herrgårdsmiljö och den fromma lantadel som kom att betyda så mycket för den lågkyrkliga rörelsen. Gårdar som Norra Solberga, Herrestad, Tagel och Strömsrum kom att bli noder utifrån vilka ett väckelsens nätverk kunde bildas.
Vad var det då som fascinerade i Peter Fjellstedts förkunnelse? Om en predikan han höll i Östersund år 1857 berättas det:
”När man hörde hans anförande ur Gamla och Nya testamentet, förnam man, att den gudomliga uppenbarelsen och Guds rikes utvecklingshistoria låg framför honom som en uppslagen bok. Hans utseende härvid, hans glada trosvisshet, hans klara, härliga framställning gjorde på mig det intrycket, att jag tyckte mig se och höra en av Gamla testamentets profeter stå där inför Herren och förkunna de uppenbarelser han mottagit av honom.”
Främmande och exotiskt
Förutom den uppenbara retoriska begåvningen och den fängslande personligheten hade Peter Fjellstedt en berättelse som talade till samtiden. Missionen stod för det främmande och exotiska. I de talrika missionstidningarna kunde läsekretsen följa de utsända missionärerna och bli bekant med avlägsna orter och främmande och svåruttalade namn. Det var en hel värld som öppnade sig, också för dem som knappt hade blickat utanför sockengränsen.
Framför allt mot slutet av 1800-talet framstod möjligheten att själv få träda in i missionens tjänst för en del unga som ett alternativ till att lämna hemlandet som emigrant med sikte på ”det stora landet i väster”.
Men äventyren och exotismen till trots var det förmodligen just berättelsen om den nya, och bättre, värld som byggdes av missionens män och kvinnor som fascinerade. Människor räddades ur, som man såg det, okunskap, missbruk och fattigdom. Nya samhällen kunde ta form, och de omvända kristna på fjärran kontinenter blev till bröder och systrar som väntade på den himmelska härligheten.
Spegelbild
I vår egen tid har ofta denna berättelse, många gånger med rätta, setts som uttryck för lika delar naivitet och kulturimperialism: det var den vita mannens och kvinnans småborgerliga ideal som skulle kopieras i de samhällen som missionen skapade.
Men för Peter Fjellstedts åhörare framstod berättelsen om missionen också som en spegelbild av reformrörelser här i Sverige – också här skulle människor lyftas utsatthet och nöd. I missionens berättelse kunde förmodligen många av hans åhörare, på ett lite märkligt sätt, finna en spegling av den egen livsresan.
Också mot slutet av sitt liv kom Fjellstedt att vara i ständig rörelse. År 1872, som sjuttioåring, biträdde han Peter Wieselgren som då hade hunnit bli domprost i Göteborg. Senare samma år bosatte han och Christiana sig nära hennes födelsestad Stuttgart. Efter hennes död 1876 återvände han till Sverige och bosatte sig i Uppsala. När han avled fem år senare, den 4 januari 1881, var det som en väckelsens och missionens patriark.
