Mats Egfors
Kyrka och välfärdssamhälle – några teologiska perspektiv och strategier för diakonal verksamhetsutveckling inom social ekonomi
Visto
Alliansens marknadsliberala regeringspolitik innebar fritt fram för vinstmaximering i välfärden. Samtidigt förväntades civilsamhället ta över omsorg om samhällets mest ömtåliga. Insatser från det allmänna skulle ersättas av privat entreprenörskap och av frivilligas arbete.
”Grunden för trygghet och gemenskap ligger i ett starkt civilt samhälle”, sa Fredrik Reinfeldt i sin regeringsdeklaration 2006.
Tre år senare konstaterades i en regeringsproposition: ”Trossamfunden inom ramen för det civila samhället utgör en central del av demokratin och bidrar till välfärden.”
När Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch nyligen på Twitter agiterade för att riva kyrkor gick han därmed till attack mot en marknadsliberal politik som räknar kristna samfund till de viktigaste aktörerna i en privatiserad välfärd.
De som idag propagerar för civilsamhällets återkomst kan luta sig tillbaka – vi är redan där. Till och med socialdemokratin har idag ett starkt civilsamhälle inskrivet som mål i sitt handlingsprogram. Frågan i politiken är inte om civilsamhället ska ersätta offentliga trygghetssystem, utan hur.
Det finns drömmare som tror att vi kan lösa dagens problem genom att vända tillbaka till det förflutna, där mellanmänsklig gemenskap ska ha varit starkare och mer äkta. Själv är jag skeptisk. När min far i pojkåren ställde till med bus skickades han till statskyrkans bypräst som hotade honom med helvetet. Samtidigt förlorade min mor en älskad lekkamrat i TBC, och hon var befogat livrädd för att själv dö i denna fasansfulla farsot. Tiden de levde i vill jag inte ha tillbaka.
Det förflutna är varken idyll eller ideal. Samhälle och gemenskap i vår tid – för att citera prästen Mats Egfors i hans bok Kyrka och välfärdsamhälle – ”handlar ju inte bara om förluster utan också om frimodighet och livsmod, om språk och tilltal som förmår öppna nya himlar och skapa en ny jord”.
Mats Egfors har undervisat i liturgi och homiletik och verkade länge som kyrkoherde i ett utsatt område i Malmö. Det präglar hans perspektiv. Till skillnad från många andra samtida kristna går han inte i fällan att tala om kyrkan med marknadssamhällets språk. Hans avstamp är strikt teologiskt. Utifrån detta belyser han kristen diakoni i relation till en omsorgsindustri där värde mäts i kronor och ören.
I detta är han befriande opolemisk. Socialdemokratins historiskt komplexa förhållande till kyrkan, marknadsliberalismens bejakande idag av civilsamhällets krafter – han genomlyser detta och mycket annat i sak, utan att demonisera någon. Hans bok är packad med fakta.
Samtidigt finns ett tilltal som jag skulle kalla profetiskt. Mats Egfors engagemang för samhällets minsta är äkta, och han är konsekvent tydlig med kyrkans roll i relation till utsatthet: I Jesus efterföljelse är kyrkans uppdrag att stå sida vid sida med dem som har det svårast, att vara hos dem som en av dem.
Hos mig väcker det självrannsakan. Sveriges kristna idag, åtminstone vi som syns och hörs offentligt, tycks i så hög grad tillhöra en välmående medelklass. Andligheten i våra egna liv riskerar bli en skönhetsupplevelse eller en akademisk fråga snarare än ett diakonalt imperativ. Gärna Bach i kyrkan, men utsatthet och andlig hunger är något vi på sin höjd talar om. Och alltför ofta har vi svaret på frågan hur andra bör leva – som vi, förstås, vi har det ju så bra!
Jag hårdrar. Det är orättvist av mig. Men vi behöver visa att andlighetens estetik och filosofi vore tom utan diakonin – och även helt sekulära människor är snälla, tar hand om varandra och verkar i civilsamhället för dem som lider. Genom samtal med, inte argumentation mot, kan vi sprida det goda budskapet som står i centrum för tron, materialiserat i gudstjänsten.
Med gudstjänsten som nav, som Mats Egfors påpekar, kan kristenheten sedan verka diakonalt i samhället för allas bästa. Så länge inte maktbärare på allvar får för sig att börja riva kyrkor, vill jag tillägga. Utan gudstjänstrum, ingen diakoni.
Att konkret behålla kristen integritet i relation till New Public Management och vinstdrivande aktörer i välfärden och deras beskyddare i politiken är sedan en hård nöt att knäcka. Kyrka och välfärdssamhälle ger orienteringshjälp i ett landskap med många faror och fällor.
Maria Küchen
