VI HAMNAR BREVID VARANDRA på mina första föreläsningar i Lund. Jag ska bli präst och hon lärare. Jag är ”hardcore-lutheran” och hon missionsförbundare. Det var ju det där med försoningsstriden, tänker jag och funderar på om de verkligen är ”riktiga” kristna. Åsa blev en av Gunillas och mina bästa vänner, och tänk vad för- soningsstrid och många andra teologiska murar föll.
BÖNEN BLANDAS MED TUNGOTAL. Ljudet är så starkt att barnen håller för öronen. Predikanten nästan skriker ut sitt budskap. Sångerna som församlingen sjunger ackompanjeras på ett dåligt stämt instrument. Samtidigt är detta en plats där våra vänner får uppleva något annat under en stund. De får möjlighet att slippa bekymra sig över diskrimi- nering,arbetslöshet,sjukdomar,svag läskunnighet eller stora barnkullar. Armina födde en dotter två månader för tidigt, strax efter att Sor- genfrilägret i Malmö hade rivits. Nu hälsar vi på henne och hennes familj i Târgu Jiu i södra Rumänien. I förorten bor enbart romer. Levnadsförhållandena är bland de mest arma vi har upplevt. Både plats och kyrka är på ett sätt så främmande för oss, men samtidigt: vi är bland vänner.
RÖKELSEKARET SVINGAS, människor bugar fram och tillbaka, predik- ningarna är långa. Vid altaret står kitschiga helgonbilder, och i taket hänger gräll belysning. Fantastiska lokalförankrade psalmer blandas med smöriga amerikanska sånger. De filippinska seminaristerna är klädda i sina prästkläder.Kyrkan är dekorerad med de mest fantastiska blomsteruppsättningar, både äkta och konstgjorda blommor. Mycket är det som vi egentligen uppfattar som ”stillöst”, men samtidigt är vi mer hemma än i de flesta kyrkor, för vi är ju bland våra vänner.
EKUMENIK är ibland att möta det som man kanske inte alltid känner igen, eller känner sig så bekväm med. Men om man möts i vänskap, då kommer man nära varandra, och då spelar utsmyckning, musik, pre- dikostil, ja till och med teologi mindre roll. Då är det Jesu ord som gäller: Jag kallar er inte längre tjänare … Jag kallar er vänner.
