”Tänk. Här sitter jag. I en lägenhet, med ett jobb …”
Larisa ser ut genom sitt köksfönster. Det är tidig höst 2022, och hon berättar för mig vad hon just har fått höra från en lärarkollega hemma i Cherson: en företrädare för den ryska ockupationsmaktens lokala administration har fått frågan vad som kommer att hända om de ukrainska lärarna envisas med att själva fortsätta undervisa barnen och vägrar gå in under det ryska skolsystemet som ska införas från och med terminsstarten.
Då tar vi ut dem på fältet och skjuter dem. Men först tar vi deras bankkort, blev svaret.
”Och här sitter jag”, säger Larisa.
Förundran och tacksamhet i hennes röst, och samtidigt den obeskrivliga smärtan över vad de därhemma tvingas genomlida.
Jag anar ett stråk av survivor’s guilt i denna cocktail av motstridiga känslor.
I 30 år har Larisa undervisat barn på lågstadiet och mellanstadiet i Ukraina. Nu har hon sedan höstterminens början ett heltidsjobb på en skola i Örebro som lärare för ett 20-tal ukrainska flyktingbarn.
Hela processen är ett enda stort mirakel. Andrahandslägenheten behövde en hyresgäst – killen som hyr ut den kom själv hit som flykting 2015.
”Jag har fått så mycket hjälp”, säger han. ”Nu vill jag hjälpa ukrainarna!”
Den utlovade halvtidstjänsten blir en heltid, provanställningen blir en tillsvidareanställning, och skolledningen tar emot henne med öppna armar, litar på hennes kompetens och ger henne fria händer. Hon kartlägger barnen i samarbete med specialpedagogen, arbetar på fritids efter skoldagens slut och skyndar direkt från jobbet till kvällskursen i svenska.
Veckan innan hon börjar tränar vi tillsammans på att åka stadsbuss till hennes arbete. Var ska man gå av, och vilket nummer ska det stå på bussen?
Det var i somras vi lärde känna varandra, Larisa och jag. Vi konstaterade glatt att vi båda var lärare, fastän vi just då var sysselsatta med att bära lastpallar, skrubba toaletter, servera hamburgare och skära grönsaker till tusentals matgäster.
Tillsammans med tolv ukrainare arbetade jag på Torpkonferensen och fungerade samtidigt som tolk. De ukrainska familjer som via Evangeliska Frikyrkan hade beretts husrum på Götabro när de kom till Sverige hade nu fått arbete under tre intensiva sommarveckor.
Medan vi hackade isbergssallad och tomater sida vid sida vid köksbänken fick jag ta del av deras berättelser. Larisa hade blivit ensam med dottern när maken dog i lunginflammation tio år tidigare. Alex, som nu reste tält och släpade trätrall på konferensområdet så att svetten rann, hade en bakgrund som operasångare i Kiev. Natasjas man hade legat på sjukhus hemma i Ukraina i flera veckor efter en skottskada, och nu hade han precis repat sig så pass att han fått lämna sjukhuset – för att genast återvända till fronten (i skrivande stund försvarar han det sönderbombade Bakhmut).
Deras hemstad Cherson är känd för sina prunkande fruktodlingar och grönsaksodlingar. Där utspelade sig glädjescener när ryssarna tvingades retirera före jul, och nu ligger staden i ruiner efter fiendens intensiva beskjutning från andra sidan floden.
Ett par månader före Torpkonferensen hade en annan grupp flyktingar anlänt till Garphyttan, där jag bor. Också de hade kommit med en av EFK:s bussar via Polen, och vårt lilla missionshus hade precis som alla andra församlingar fått frågan från samfundsledningen: Hur många kan ni ta emot i privata hem eller i er kyrka? Åtta i kyrkan, svarade vi.
Intensiva förberedelser involverade alla, både små och stora, i vår församlingsgemenskap som består av ett 30-tal medlemmar och omkring 15 barn. Den öppna övervåningen förvandlades till separata sovrum med hjälp av draperier, sängar bars uppför den smala trappan och bäddades, barnen ritade teckningar och skrev välkomsthälsningar med ukrainska flaggor på. Nere i kyrksalen surrade symaskinerna när vi fixade mörkläggningsgardiner till det stora fönstret däruppe. Köksskåpen tömdes på sitt innehåll och fylldes med mat till våra gäster. Det lilla kontoret utrymdes för att byggas om till duschrum med tvättmaskin – ett lokalt företag erbjöd sig att sponsra oss och skicka hantverkare till duschbygget. Engagemanget i bygden var stort. Folk kom med kläder, barnvagnar och leksaker, de swishade matpengar och inbjöd till allt från sportaktiviteter till måleri för våra nykomlingar.
Och så kom så gruppen. I vårt välkomstbrev, som hade översatts till ukrainska, fick de veta att detonationerna från Bofors skjutfält uppe i Kilsbergen inte är något att oroa sig för och att rökning inte är tillåten inomhus.
”RÖKNING?!” utbrast de och skrattade. ”Vi är pingstvänner!”
Vilken bonus! Vi insåg att det var troende syskon som kommit till oss.
”När jag ser era ansikten”, sa Sergej tankfullt den kvällen, ”då känns det som om vi alltid har känt er!”
Hösten 1990. Ivrigt smider vi planer, min kurskamrat Anna och jag. Vi träffas på varandras studentrum, äter frukost tillsammans och ber för vår framtid som missionärer i före detta Sovjet. Våra gamla drömmar om bibelsmuggling transformerades när den kommunistiska stormakten krackelerade och portarna österut plötsligt öppnades. Nu börjar något nytt ta konkret form.
Efter några månader på bibelskola ska vi vidare till Kiev och arbeta i ett år med en lokal missionsorganisation på plats, utsända av svenska Ljus i Öster. Det är vår plan.
Men den politiska oron i det söndervittrande imperiet växer. Läget är spänt. Kommunistiska kuppmakare försöker återta makten i Kreml. I augusti 1991 håller Jeltsin tal till folkhopen från en stridsvagn utanför regeringsbyggnaden i Moskva.
”Man åker inte till ett land med undantagstillstånd”, säger min far.
Ingen vet riktigt hur det ska sluta. Vi blir kvar i Sverige. Men de akuta oroligheterna sprider sig inte till Kiev – den här gången.
Och åren går. Vi följer med som tolkar på några hjälpsändningsresor, men för övrigt rullar livet vidare för oss båda på varsitt håll. Studier, arbete, församlingsengagemang och familj. Sorgen över det missade missionsuppdraget ligger där som en inkapslad smärta i själen. Vad var det Gud menade? Hur kunde vi ta miste?
31 år senare. Putin invaderar Ukraina. Det gömda pundet, språket som vi lärde oss då, grävs fram och putsas upp. Det har legat där, hela tiden, djupt nere i myllan. Tänk att det får tas i bruk igen, komplext och vackert. Tänk att få möta dem igen, människorna – och deras behov!
Men också: vilken gåva de blev till oss! Med tiden har tanken på att de en dag återvänder hem känts alltmer overklig. Inte bara för att det lär dröja innan de har något hemland som är möjligt att återvända till, utan framför allt för att de blivit en så självklar del av våra liv. De är vänner som vi skulle ha svårt att leva utan.
Att bara få landa vid deras köksbord sent en kväll och prata av sig, dela senaste nytt med varandra – Aljona dukar blixtsnabbt fram mat som hon värmt till mig, och den rykande tekoppen åker fram på bordet innan jag ens hinner reagera.
”Det är mycket roligare i kyrkan nu sedan ukrainarna kom”, säger församlingsbarnen.
”Vi frågar Gud vad han har kallat oss till här”, säger Sergej. ”Han måste ju ha en tanke med att vi hamnade just här.”
De tackar Gud för all omsorg de mött, för det läkande lugnet och naturen.
Och de ordnar gudstjänster för sina landsmän i vårt missionshus.
I sin predikan under en sådan gudstjänst säger Vladimir från Kramatorsk:
”Jesus slutar inte bygga sin församling, sitt rike, bara för att det utbryter en pandemi. Eller ett krig. Och han inbjuder oss att ta del i det bygget. Vill vi vara med?”
Tolken kan inte hålla tårarna tillbaka. Jag nyper mig i armen – hur hamnade jag här?
Anna och jag kom inte till Ukraina. Ukraina kom hit.
Och Guds kallelse är inte begränsad i tid och rum.
Elinne Krieg, språklärare och engagerad i Garphyttans missionshus och i Sörbykyrkan i Örebro
